Är det viktigt vilket kön huvudpersonen har i barnböcker?

Jag tycker att det verkar som att det blir allt mer viktigt ju äldre målgruppen är som böckerna riktar sig till. Det finns ju flera bra exempel på småbarnsböcker, både pekböcker och bilderböcker, där man aldrig får veta huvudpersonens kön utan hen istället benämns som ”bebis” eller med sitt namn. Det finns också några bilderböcker där man helt enkelt använder sig av ”hen” rätt och slätt. Men sedan då? I böcker för äldre barn tror jag inte att det är lika vanligt att använda sig av det berättargreppet. Det som man däremot gärna ser i böcker för nybörjarläsarna och slukaråldern är att man gärna använder sig av kollektiva huvudpersoner, exempelvis en flicka och en pojke, för att på så vis kunna vända sig till båda könen och få fler läsare. Så är ju fallet till exempel med många äventyrs- och deckarböcker, där LasseMajas detektivbyrå bara är ett bland många exempel. Ungdomsböcker däremot består nästan uteslutande av en huvudkaraktär och där finns det ytterst få böcker där man inte nämner vilket kön huvudpersonen har, så vitt jag vet. Frågan är dock om de äldre målgrupperna verkligen tycker att det är viktigare att få veta könet, eller om det bara är en förväntan från författarna? Är det svårare att skriva böcker för äldre barn om man inte kan leva sig in i en huvudperson med ett bestämt kön? Vad tror ni? Och är det ens något som är betydelsefullt att tänka på eller diskutera kring?

Här tänker jag hur som helst tipsa om tre småbarnsböcker där könet på huvudpersonerna aldrig framkommer:

     

Toto tittut är en bok i klassiskt pekboksformat som riktar sig till de allra yngsta barnen som vill ha en kort, enkel berättelse. Här får läsaren också vara interaktiv eftersom det finns hål här och var på boksidorna. På ett uppslag exempelvis så gungar Toto och då kan man med hjälp av fingrarna hjälpa till att få fart på gungan. På ett annat uppslag får läsaren sticka in näsan eftersom Totos näsa är borta och Toto vill låna läsarens näsa istället. Toto är en bebis med grön tröja och kort hår som aldrig benämns med han eller hon, utan bara som Toto och läsaren får istället själv föreställa sig om huvudpersonen är en han eller hon, eller om det ens är viktigt. Texten är kort och på rim. De interaktiva inslagen känns kul och bilderna är härligt färgglada och detaljrika. Boken är skriven och illustrerad av Emma Virke och utgiven av Lilla Piratförlaget. I serien om Toto finns det i skrivande stund totalt fyra böcker.

Bäbis tränar har också ett litet format, men inte med hårda kartongsidor som boken om Toto. Det är synd tycker jag, för den vänder sig till samma målgrupp som boken om Toto och det finns många fördelar med det klassiska pekboksformatet. Även här möter vi en bebis, som helt enkelt har fått heta Bäbis. Hen är tecknat så att det lika gärna kan vara en tjej som en kille, det är inte viktigt. Boken inleds med att Bäbis mamma ska ut och träna, och under tiden bestämmer sig Bäbis också för att träna, på sitt eget vis, hen hoppar i fåtöljen, springer runt runt, leker med dammsugaren och till slut somnar hen på mammas pilatesboll. Med mycket humor, vardagsnära illustrationer och färgglada bilder får vi ta del av Bäbis småbarnsliv. Boken är skriven och illustrerad av Ann Forslind och utgiven av Alfabeta. I skrivande stund finns det tolv böcker i serien om Bäbis.

I Lilla Bebin tittut får vi möta Lilla Bebin, som också det kan vara antingen en pojke eller en flicka beroende på läsarens förväntningar. Vi får också ta del av den klassiska leken tittut som de flesta barn tycker om att leka, och det gör också Lilla Bebin. Längst bak i boken finns en spegel där läsaren kan leka tittut med sig själv. Här är alltså också en bok som uppmanar till interaktivitet, vilket lär gå hem hos de små läsarna. Jag gillar också de charmiga och färgsprakande illustrationerna. Boken är skriven av Catharina Larsdotter Norén och illustrerad av Johanna Lundqvist Björn och det är Idus bokförlag som har gett ut boken. Det här är den första boken i serien om Lilla Bebin.