Den 18 oktober 1945 stiger fjorton holländska pojkar av tåget på Nyköpings station. En av dem är Wim. Hans namn står på en lapp som hänger i ett snöre om hans hals. Han har precis upplevt hungervintern i Holland, den sista krigsvintern, då det saknades mat och värme, städer brann och många människor dog. Wim handlar hos familjen Ängberg i ett gult hus utanför Nyköping. Där får han det bra. Allt är annorlunda. Alla är varma och mätta och ingen har upplevt krigets fasor. Wim får också fem nya syskon som genast välkomnar honom som en bror.

Christina Wahldén är den som skrivit denna bok, Tulpanpojken, som är baserad på en sann berättelse. Ett av Wims nya syskon, Britta, är nämligen Christina Wahldéns mamma.

Det är en samtidigt hemsk, tragisk, varm och hoppfull berättelse. Det är gripande att ta del av Wims och de andra holländarnas upplevelse under och efter krigsåren. Det är hemskt att det ska behöva vara så. Att barn ska behöva uppleva det som de upplevde. Det är hemskt att tänka sig Wim och de andra barnen lämna sina föräldrar och bege sig till ett nytt land med nya föräldrar, syskon och där de inte ens kan språket. Men det var en slags vardag då, och det är också en vardag idag. Självklart drar man parallellerna till dagens ensamkommande flyktingbarn när man läser och på så sätt blir det också en koppling som dagens barn kan relatera till. Det är alltså en bok som tyvärr ligger i tiden.

Men det är också en väldigt fin och varm skildring där vi får se Wim emottas med öppna armar av hans nya familj. Han finner sig ganska snabbt tillrätta och lär sig svenska. Han får inte stanna i Sverige. Han var nio månader hos familjen Ängberg, men sedan fick han åka tillbaka till Holland med de andra holländska barnen. Men han släpper inte kontakten med Ängbergs. Sjuttio år senare talar han fortfarande svenska. Bokens Britta har besökt honom i Holland vid två tillfällen och han har också själv varit tillbaka i Sverige flera gånger. På julafton 2015 pratade Britta och Wim med varandra på Skype, båda pratade svenska med varandra och båda var då över åttio år gamla. Det var där och då som Christina Wahldén bestämde sig för att skriva boken. Redan året därpå dog Britta och några månader senare besökte Christina Wim och hans familj i Holland.

Jag älskade verkligen boken. Den är lättläst och snabbläst, men griper tag direkt och berör på djupet. Christina Wahldén är en skicklig författare, en av mina absoluta favoriter. Hon har länge skildrat utsatta barn och svåra ämnen. Nu skriver hon något helt annat, men hon gör det på ett minst lika bra sätt. Jag gillar berättargreppet hon har där hon låter Wim och Britta komma till tals i vartannat kapitel. På så sätt får man bådas berättelse, bådas version.

Jag rekommenderar Tulpanpojken till alla från 9 år och uppåt, även vuxna. Den är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.