En serie som många av nybörjarläsarna på mina skolor gillar är Läs på egen risk. Den består hittills av tre utgivna böcker med epitetet Lätt och Läskigt. Böckerna är skrivna av Petrus Dahlin (vilket förstås garanterar att de verkligen är läskiga, han är ju välkänd författare av mysrysare för de lite äldre barnen) och de är illustrerade av Johanna Kristiansson som verkar ha full koll på hur man ska göra för att skapa uttrycksfulla illustrationer med precis rätt stämning.

Varuhuset handlar om Ester som har förälskat sig i en röd klänning och kan inte låta bli att prova den. Hon smiter in på varuhuset strax innan stängningsdags och skyndar sig in mot provrummen. Hon hinner precis prova klänningen innan en högtalarröst meddelar att varuhuset stänger om fem minuter. Men när hon ska ta av sig klänningen sitter dragkedjan fast. När hon till slut vågar sig ut är det mörkt och tyst. Varken kunder eller personal finns kvar. En vakt kommer, men hon gömmer sig för honom. Sedan är det bara Ester kvar i varuhuset. Och skyltdockorna! Plötsligt är det skyltdockor överallt. Läskiga skyltdockor som verkar väldigt levande…

Dataspelet handlar om en kille som spelar sin storebrors dataspel i smyg, fastän han egentligen inte får, han är ju inte 15 år än. Men dataspelet är inte riktigt som när storebror spelar, det känns som att Ansiktet i dataspelet jagar honom, det kommer närmare och det skrattar ett mörkt och läskigt skratt. Som tur är så kommer pappa hem och Ville stänger av dataspelet. Dagarna efteråt känns det som att Ansiktet dyker upp överallt, både när han är vaken och i hans mardrömmar. Och det visar sig faktiskt vara mer verkligt än Ville trott till en början…

Gosedjuret är den senaste boken i serien och den har jag recenserat tidigare här. Den handlar om en ganska så läskig kanin som gör saker man inte trodde att ett gosedjur skulle klara av…

Det här är lagom läskig nivå för nybörjarläsarna, men jag kan tänka mig att det finns barn i målgruppen som tycker att de är lite för läskiga. Bäst är om en vuxen sitter med de yngre barnen vid läsningen. Det som jag som vuxen reagerar mest på är att författaren spelar på läsarens känsla av att inte riktigt veta vad som är sant och inte, vad som verkligen händer på riktigt och vad som utspelar sig i ens fantasi. Det kan vara mer läskigt än det som faktiskt sker. Jag tycker att Petrus Dahlin har lyckats hitta riktigt rätt med den här serien och när man tittar på böckernas popularitet så märker man hur bra de också går hem hos målgruppen. Det är bara att hoppas på att det kommer fler böcker i serien.