Eddie och napparna är tredje boken om Eddie skriven av Lisa Bjärbo och illustrerad av Jesús Verona. Jag har tidigare skrivit om Eddie och julen och Eddie får en lillebror.

Eddie har fem stycken nappar, i många olika färger. Tanterna på bussen frågar om han inte är för stor för napp? Nej, Eddie tycker att han är alldeles lagom.

Mamma och pappa tycker att Eddie ska ge bort sina nappar. Till tomten, till exempel. Eller till några kaniner.
”Det gör alla stora barn”, säger de.
Men inte Eddie. Han vill ha sina nappar själv.
”DUMMA TOMTEN!”, säger han. ”DUMMA KANINER!”
”Ja, ja, ja”, säger mamma.

Men på sin födelsedag bestämmer sig ändå för att sluta med napp. Han ska lägga alla napparna i ett kuvert och posta dem till månen. Eddie förbereder sig väldigt noga, och det blir ett jättefint födelsedagskalas med en alldeles speciell avslutning. Men när kvällen kommer känns det konstigt. Det är tomt i Eddies mun. Tomt och konstigt och ledset. Men hans föräldrar sjunger för honom och klappar på honom länge länge och rätt som det är så somnar han. Utan napp! ”Jag klarade det” skriker Eddie morgonen därpå.

Ingen av mina fyra barn har haft napp, så fullt ut kan jag inte relatera, men jag kan tänka mig att det kan vara en kamp att få barnet att sluta med napp och då kan det vara bra att ha en peppande bok, så som Eddie och napparna. Den berättar på ett trovärdigt sätt hur jobbigt det kan vara att sluta med någonting som man tycker mycket om, men den berättar också på ett positivt sätt att det går bara man vill. Jag tror att det kan finnas många barn som behöver läsa boken för att få lite tröst och pepp.

Dessutom gillar jag verkligen Eddie som karaktär. Han är så charmig. Jesús Veronas bilder är ljuvliga, liksom Lisa Bjärbos språk. Mest av allt gillar jag nog ändå igenkänningsfaktorn som är väldigt hög, både hos barn och förälder. Boken vänder sig till barn mellan två och fyra år ungefär.