Detta är en liten kapitelbok som handlar om Selma. Äntligen är det sommarlov och hon ska få vara på landet med mormor och morfar. När hösten kommer ska hon börja i en ny klass. En ny klass med nya barn som hon inte känner och som inte känner Selma. Hon ser inte fram emot det, hon tycker att det är jobbigt med alla nya barn och hon har ju ingen bästis. Men nu är det som sagt sommar och hos mormor och morfar spelar det inte så stor roll att hon inte har någon bästis. Inuti Selma pickar dock en fågel som påminner henne om allt hon inte kan. En fågel i hennes hjärta som hon inte kan springa ifrån. Den följer med och den gör som den vill, fågeln inuti. Men en dag träffar Selma en vän, en flicka som kallas för Snöret. Nu blir allt annorlunda. Snöret gör lite som hon vill och inte alltid som man ska eller borde. Selmas sommar blir inte alls som hon tänkt sig, utan mycket bättre, och plötsligt pickar fågeln i Selmas hjärta inte lika mycket längre!
Snöret, fågeln och jag är en så fin kapitelbok. Den vann Augustpriset i kategorin barn- och ungdomsböcker 2013 och jag förstår verkligen varför. Det är en hjärtvärmande berättelse om Selma och en hyllning till alla barn som också är ensamvargar precis som Selma. Hon upplever att hon är konstig för att hon inte har någon bästis, alla andra barn har kompisar och bästisar utom Selma. Är det något fel på henne? Hos mormor och morfar träffar Selma också John, en vuxen som valt att vara ensam utan familj och kompisar. Selma tänker:
”Det är så konstigt. När man är vuxen får man tydligen vara själv hur mycket man vill, men om man är barn måste man ha bästis och leka hela tiden för annars är man konstig.”
Det är så klockrent. Alla barn vill inte ha kompisar. Ändå vill vuxenvärlden så gärna vara där och försöka styra lekarna och aktiviteterna så att alla får vara med. Drar man sig undan anses man som konstig. Varför är det inte accepterat att vara som Selma? Jag gillar verkligen att det åtminstone är accepterat i den här boken. Selmas tankar och funderingar är så inkännande och fint skildrade. Jag brukar inte gilla Eva Lindströms illustrationer, men i den här boken kändes hennes naivistiska, spretiga bilder faktiskt rätt. Snöret, fågeln och jag är en varm, humoristisk, träffsäker och charmig högläsningsbok om vänskap, ensamhet och mod, som jag tror många kan känna igen sig i, såväl barn som vuxna. Jag såg att det tydligen finns två böcker till om Selma och i höst kommer de i en samlingsutgåva på Natur & Kultur. Den kommer jag garanterat att lägga händerna på så fort den finns att köpa.