Jag har precis lyssnat klart på Jag for ner till bror som blev Augustnominerad 2018. Boken utspelar sig i ett fiktivt Smalånger som ligger i Västerbotten, någonstans mellan Umeå och Skellefteå. Det är således fyllt av Västerbottniska miljöskildringar, referenser och dialekter och åh vad jag känner igen mig och åh vad jag längtar tillbaka till norr.

Boken handlar om Jana Kippo som återvänder från Luleå hem till Smalånger för att hälsa på sin bror, Bror, och där blir hon kvar. I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Maria som verkar ha varit med de flesta männen i byn, i alla fall de gifta, och som kanske är Jana och Brors syster. Janas bror håller för övrigt på att supa ihjäl sig. Harmynte John hjälper Jana när hon förirrar sig i snöstormen. Frågan är om hon kan lita på honom. Han verkar ha vansinnet i sig. Men vansinnet vet Jana en hel del om sedan tidigare. Det framkommer nämligen att Jana stack sin far med en högaffel. Och Bror klöv fadrens skalle med en spade. Vi får också veta varför syskonen hatade fadren så. Och modren. Modren som inte gjorde någonting. Hon sitter nu på hem, Smalångershemmet. Men hon får sällan några besök. Jana tar över Marias jobb inom hemtjänsten, det finns ju ett ledigt jobb där nu sedan Maria är död, och där möter hon de gamla i byn, de som var medelålders när hon lämnade Smalånger, men som nu är ofärdiga, skröpliga och bär blöjor. Allt eftersom kommer händelserna i Janas och Brors uppväxt fram i ljuset och det är inga trevliga barndomsminnen där inte.

Jag for ner till bror är en bok som har många ingredienser – mord, misshandel, incest och missbruk är bara några av dem. Det är en rå, våldsam och svart berättelse, men den har sina kärleksfulla och fromma inslag. Den handlar om hemligheter, våldsamheter, familjedraman, passioner, släkthistorier, tragik men också humor. Flera av bokens teman har man läst om många gånger förut, men det här är annorlunda. Boken är väldigt annorlunda, men på ett bra sätt. Eljest skulle vi ha sagt därhemma.

Språket är Västerbottniskt ordkargt men likväl vindlande vackert. Nu har jag ju lyssnat på boken och inte läst den. Men det sägs att den saknar kommatecken och att det endast finns stor bokstav i början av meningar. Karaktärernas namn skrivs inte ”Jana Kippo” utan ”janakippo”, precis som det uttalas. Eftersom jag inte läst kan jag inte säga om detta sätt att skriva förhöjer eller drar ner läsupplevelsen, men hur som helst kan vi konstatera att detta gör att boken sticker ut.

Skildringarna av hur det är att bo i en liten by i Norrland är träffande pricksäkra. Karaktärerna är alla udda, de flesta med sorgliga livsöden. Ibland kan det kännas som att författaren har vältrat sig i våldsamhet och tragik, kan det inte finnas någon lycklig historia i Smalånger? Och ibland kan det kännas som att Norrland skildras på ett lite väl exotiskt sätt som snarare befäster fördomar än befriar oss från dem. Men sammanfattningsvis är detta en enormt stark roman och inte minst en stark debut. Boken är väl värd sin August-nominering. Författaren Karin Smirnoff har redan kommit ut med uppföljaren Vi for upp med mor och den ser jag fram emot att läsa i sommar. Och den kommer jag nog också att läsa, inte lyssna på, i alla fall om det är samma uppläsare även på den ljudboken, för det känns för mig väldigt fel att låta Lo Kauppi läsa upp boken med sin Stockholmsdialekt. Betoningar och uttal blir helt fel och jag stör mig en hel del på det under tiden jag lyssnar.

Jag for ner till bror är utgiven av bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.