För många år sedan läste jag Flickan och skulden, en reportagebok om samhällets syn på våldtäkt och de kvinnor som blir offer för våldtäkter, hur de ifrågasätts och hur våldet normaliseras. Länge har jag tänkt läsa även uppföljaren, Flickan och skammen, som mer fokuserar på hur samhället ser på kvinnors sexualitet. Det handlar om ryktesspridning, smutskastning och skam, framförallt det som kallas för slutshaming på engelska.

Wennstam skriver att kvinnor i alla tider har smutskastats för sin sexualitet. Den kvinnliga lusten har alltid varit ifrågasatt, omgiven av förmaningar och kontroll. Den kvinna som inte har följt den snäva mallen har stämplats, degraderats, blivit paria. Ord som hora, luder, vandringspokal, madrass och fladderfitta förföljer kvinnor som inte beter sig så som samhället menar att kvinnor borde bete sig med sin sexualitet. Kvinnor och flickor har i alla tider stämplats och smutskastats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, kvinnor kan lika gärna kallas slampa för sin klädsel eller sätt att prata. En kvinna som tar plats, i offentligheten eller i klassrummet, kan snabbt degraderas genom att stämplas som hora. Inget är mer effektivt för att oskadliggöra en kvinna, för att få hennes person och hennes ord att bedömas annorlunda. För det en ”hora” säger eller gör bedöms utifrån en helt annan skala. Det är inte lika mycket värt, inte lika viktigt eller sant. Ordet färgar av sig på allt.

Idag lever vi dessutom i en digital värld där orden som skrivs om en flicka inte går att sudda bort. De sprids med otrolig hastighet, hur långt som helst. En kommentar eller en bild finns kvar för oöverskådlig framtid. För den som utsätts för ryktesspridning innebär det att övergreppet aldrig tar slut. Risken att vara näst på tur att bli kallad hora får dessutom majoriteten av tjejer att begränsa sig och anpassa sitt beteende när det kommer till sex, romantik och relationer. Rädslan för horryktet påverkar därför alla kvinnor, menar Wennstam.

Det är viktiga och brännande ämnen som Katarina Wennstam – som vanligt – tar sig an i sin reportage- och debattbok. Det är jobbig läsning. Säkert också provocerande för vissa. Men desto viktigare att dessa saker belyses. Boken varvar faktaavsnitt med berättelser från kvinnor om hur deras erfarenheter ser ut. Katarina Wennstam står alltid på de utsatta flickornas och kvinnornas sida och det är deras röster som får komma till tals. Boken är ingen ögonöppnare för mig, men jag hoppas att den är det för många andra. Och jag hoppas att den används och diskuteras i skolor och i rättssalar. Bara så kan en riktig förändring ske.

Boken har fått viss kritik för att den är spretig, rörig och för att den behandlar så stort material och så stora tidsperioder att Wennstam mer skummar på ytan än fördjupar och analyserar. Jag kan hålla med, den tillför som sagt inte så mycket nytt för min del och upplägget gör den aningen tungläst. Boken hade nog behövt ett snävare fokus för att kunna gå djupare och därmed beröra än mer. Inte desto mindre är den viktig, aktuell och välbehövlig i samhällsdebatten.

Flickan och skammen finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.