På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har just läst ut Dotter saknad som är den första boken i en ny deckarserie av Anna Jansson som ju annars är mest känd för deckarserien om Maria Wern som utspelar sig på Gotland. Denna nya serie utspelar sig i Örebro och har en manlig polis, kriminalinspektör Kristoffer Bark, i huvudrollen. Smakbiten kommer från sidan 129-130:

När Denise kom hem och hade hängt av sig ytterkläderna var Albert vaken och hade dukat fram fika. Han kysste henne och drog ut stolen, serverade henne vid bordet. ”Jag vill att du ska känna dig som en drottning och jag vill gifta mig med dig”.

Hon skrattade mjukt, men sa inget.

”Ska man behöva ställa sig på knä?” Han greppade buketten med tulpaner hon köpt till helgen ur den blåblommiga kannan och föll på knä framför henne. ”Vill du Denise Ester Karolina Groth gifta dig med mig?”

”Ja”. Hon såg honom i ögonen och log. Minsta tvekan skulle ha varit förödande och lett till timslång analys av relationen. Hon behövde tid att tänka över det här. Isabell hade redan vid bouppteckningen efter Hedda sagt att hon måste se till att skriva ett avtal om hon flyttade ihop med någon, och definitivt ett äktenskapsförord om hon tänkte gifta sig. Huset var värt 3 miljoner minst, lättförtjänta pengar för honom om de separerade. Hur skulle hon våga ta upp den saken med Albert? Han skulle säkert bli sårad över att hon inte trodde mer på relationen än så. Nu skulle de dessutom ha barn tillsammans, det var större och viktigare än vem som ägde huset.

”Vad tänker du på”? frågade han, med ens allvarlig.

”Att jag är så lycklig som har dig.” Hon kysste honom för att komma undan hans granskande blick. Men det var bara ett ögonblicks lättnad.

”Rätt svar.” Han sköt iväg henne på armlängds avstånd och betraktade henne igen. Borta var hans finstämda humor och leendet han nästan alltid hade när han betraktade henne. ”Säg att du älskar mig.”

”Jag älskar dig”, svarade hon mekaniskt.

”Säg att det är vi för alltid, att du aldrig kommer att lämna mig”. Hans ögon var hårda och orden uttalades med något som kunde uppfattas som vrede.

”Jag kommer aldrig att lämna dig. Varför frågar du mig det?”

”För att jag inte riktigt vågar tro att det är sant.” Han mjuknade igen och strök henne varsamt över kinden.