På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Närmar du dig mjukt som är skriven av ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson. En brännande stark ungdomsroman om den första kärleken, en bok som verkligen berör på djupet och som har ett vackert, poetiskt och lyriskt språk:

Miah tittade upp och kisade, och sedan log han.
– Känns som om jag snurrar runt, sa han mjukt. Eller som om hela världen snurrar och jag är det enda som inte rör på sig.
Jag kände hans hand sluta sig om min och svalde. Den kändes varm och mjuk och bra.
Jag blundade och ville bli kvar i det här för alltid, med solen mot ansiktet och Miahs hand om min.
– Det finns en dikt, sa han, som mamma brukade läsa för mig. ”Närmar du dig mjukt / som vinden i trädets gren / kanske du hör det jag hör / ser det sorgen ser. / Närmar du dig lätt / som daggens trådverk / tar jag med glädje emot dig / och begär ingenting mer”. Jag tänkte på den när du berättade det där om Marion. Hur folk och saker bara kommer och går.
– Jättefin dikt.
Jag blundade. Kanske att folk alltid närmade sig varandra – ända från livets början. Kanske att Miah alltid hade kommit närmare mig, ända fram till den här stunden, när vi skulle sitta i Central Park och hålla varandra i handen. Närmat sig mjukt.
– Kan du någonsin önska att du var liten igen, Ellie? Att du fortfarande blev nattad på kvällen och fick sagor och dikter lästa för dig?
Jag vände på handen och flätade ihop mina fingrar med hans. Hans hand var så mjuk och varm. Ovanför oss fladdrade löven och solens strimmor forsade ned som guld mellan dem. Jag svalde.
– Jämt, viskade jag.
– Jag med. Tänker du låta mig kyssa dig, Ellie?
Jag nickade och kände hur det vände sig i magen, och så igen, tills Miahs läppar mötte mina, lika mjuka och varma som hans hand.
Sedan blev allt tyst och stilla och perfekt.

Men det handlar inte bara om mysig kärlek och ljuvliga känslor. Eftersom Jeremiah är svart och Ellie en vit judinna, drabbas de snart av omgivningens fördomar och boken handlar också mycket om identitet och frågor kring orättvisor, jämlikhet och rasism.

Han önskade att hans farmor varit i livet så att han hade kunnat berätta att det inte var något dåligt. Man kunde inte bli alltför svart. Han kom ihåg en gång när pappa hade tagit med honom på bio och de hade sett en film om Svarta pantrarna – alla de där afrofrisyrerna och knytnävarna i luften. Jeremiah log. Han önskade att hans farmor hade fått göra dem ropa Black is beautiful – svart är vackert. Men det hade hon inte. Hon hade verkligen trott på det hon sa – att man kunde bli alltför svart. Liksom hans pappa verkligen trodde på det han sa: Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? Undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. Överallt fanns människor och reklampelare som försökte få honom att känna att han inte räknades, försökte få honom att känna att det var något fel med att vara svart.

En längre recension kommer på bloggen nästa vecka. Men egentligen kan allt sammanfattas i två ord: läs den!