Pesten skrevs av Albert Camus 1947 och den kom att bli hans största verk, en klassiker som också räknas som en av den moderna världslitteraturens mest betydande verk. Albert Camus fick Nobelpriset 1957.  Det var också detta som fick mig att vilja läsa Pesten nu, i läsutmaningen Litteraturpristolvan skulle jag nämligen denna månad läsa just en bok skriven av en Nobelpristagare. Dessutom har jag förstås påverkats av den rådande Covid-19-pandemin som förstås har gjort boken minst sagt högaktuell.

Romanen berättar om ett pestutbrott i staden Oran i Nordafrika. Invånarna blir isolerade från omvärlden och därmed utelämnade åt varandra och åt skräcken. En liten grupp människor med läkaren Bernard Rieux i spetsen tar upp kampen mot pestens härjningar och mot lidande och död.

Boken skildrar epidemins framfart, men det som är än viktigare är hur människorna reagerar på den uppkomna situationen, när deras frihet inskränks och de mer eller mindre blir fångar, samtidigt som nära och kära dör snabbt runtomkring dem. Några utnyttjar läget för att tjäna pengar, andra letar syndabockar, några blir närmast apatiska och andra ägnar sig åt meningslösheter för att förtränga att de är fångar och kanske dödsdömda. Jesuitprästen Paneloux tror att det är guds mening att staden drabbats av pesten och således vägrar han ta emot läkarhjälp när han själv insjuknar. Journalisten Rambert befann sig i Oran av en tillfällighet när pesten bröt ut och han är fast besluten att fly, men i sista sekund ändrar han sig och blir en av de som försöker bekämpa sjukdomen tillsammans med Rieux. Boken utforskar många existentiella frågor om kriser, förändringar, mänsklighetens tillvaro, kärlek, separation, isolering, ensamhet, gemenskap. Samtidigt kan boken läsas väldigt konkret och bokstavligt om man hellre vill förena sig med dessa delar. Romanen har många lager och jag antar att man läser den olika i olika tider.

Jag inser att jag förstås hade läst boken på ett helt annat sätt om jag läst den för ett eller tio år sedan. Nu när jag läser den under rådande pandemi kan jag förstås inte låta bli att känna igen och relatera till mycket av det som skildras i boken. Karantän, affärernas gapande hyllor, tomma gator och inställda evenemang är numera vardag även för oss. Det som också lyfts fram och som också har blivit påtagligt även idag är människornas beteenden: misstro, rädsla, konspirationsteorier. Flera av de jag har pratat med som varit drabbade av Covid-19 har vittnat om omvärldens rädsla för dem: ”det är som om jag är pestsmittad” är en mening som återkommit i deras egna berättelser. Här får vi lite av förklaringen till varför det blir så. På så sätt skänker boken någon slags tröst och kanske också svar på sådana frågor som vi brottas med just nu.

I Oran var det ingen förutom Rieux som tog dödsfallen på allvar från början. Det var Rieux som övertygade stadens myndigheter att vidta nödvändiga avspärrningar och inrätta kliniker för de smittade för att på det sättet börja organisera kampen mot denna tidigare helt okända smitta. I boken säger Rieux att ”vi måste besluta oss för att kalla sjukdomen vid dess rätta namn”. Själva lever vi svenskar idag i ett land som har kritiserats hårt för sin Coronastrategi, både nationellt och internationellt. Ja, det är kusligt bekant det som sker i berättelsen.

Camus själv har insisterat på att ett av romanens stora teman var den påtvingade separationen, och vad isoleringen gör med människor: psykologiskt och existentiellt. Det är ju också något som diskuteras här i Sverige idag. Besöksförbuden på äldreboenden, distansundervisning för gymnasieelever, patienter som dör ensamma, inställda arrangemang och aktiviteter, avsaknaden av närhet. Vi har inget facit ännu, vi vet inte hur allt detta kommer att påverka oss. För det påverkar oss, det gör det. Redan nu kommer rapporter om att antalet orosanmälningar ökar, att försäljningen har ökat på Systembolaget och att Coronapandemin ökar risken för våld mot kvinnor och barn.

Jag läste en äldre utgåva av Pesten som jag lånade på biblioteket. Men faktum är att boken i år har kommit i nyöversättning av Jan Stolpe, en nyöversättning som tidigarelades för att möta läsarnas efterfrågan. Romanen har nämligen slagit försäljningsrekord i Coronapandemins fotspår. Albert Bonniers förlag som ger ut Albert Camus i Sverige har berättat att de sett en kraftig ökning både för Camus klassiker och för Hanne Vibeke Holsts bok Som pesten. Pesten har också legat etta på försäljningstoppen både på Adlibris och på Bokus.

För mig kommer Pesten bli en bok jag kommer att bära med mig och som jag är glad att jag läst, både för att det är en klassiker och för att det är en intressant skildring av en värld som vi kan känna igen oss i även idag. Den ger mig möjlighet att reflektera över både stort och smått. Krig och epidemier är båda återkommande delar av mänsklighetens historia. Genom att inse det – och lära oss av det som hänt tidigare – kan vi sätta den rådande Coronasitiationen i ett större perspektiv. Kanske kommer pandemin också att medföra bra saker, som att vi ger oss själva mer tid för reflektion, för att exempelvis reflektera över vad som är viktigt på riktigt. Många undrar när livet kommer att återgå till hur det var tidigare, före Corona, men kanske bör vi inte ens eftersträva att det ska bli exakt som tidigare. Kanske bör vi istället ta tillfället i akt att reflektera över hur vi vill att det ska bli? Det tar jag med mig från Pesten av Albert Camus.