En elev försvinner från Järvhöga Läroverk, en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. En kedja av skallgångar, polisutredningar och ryktesspridning drar igång. Julia, som går på ortens gymnasium, deltar i sökandet först av ren tristess, men snart blir hon alltmer indragen. Det visar sig snart att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända.

Bergtagen är första delen i en trilogi där det förflutna och nutiden vävs ihop i ett litet samhälle där alla känner alla. För mig som tillbringat en hel del tid i Jämtland känns det inte trovärdigt att man skulle placera ett läroverk med internat och riksintag där. Men samtidigt förstår jag varför Camilla Sten valt att förlägga sin roman dit eftersom det är sådan speciell och fascinerande miljö.

Boken är ganska långsam och det tar ett tag innan det blir riktigt spännande. Men det är en kuslig stämning som successivt byggs upp. Det finns också en intressant historia bakom som vi får några glimtar av allt eftersom och vars ledtrådar knyts ihop mer och mer ju längre man läser. Varför går unga pojkar ut i skogen och försvinner? Och varför pratar ingen om det?

Det här är en bok som blandar nutida realism med historia och nordisk folktro. Det är en bra blandning mellan vardag, magi och mystik. Man kan lätt känna igen sig när det gäller skildringarna av karaktärernas relationer, skolprat, vänskap osv, samtidigt som det finns något mer, det lilla extra, i form av både ett mystiskt försvinnande och en magisk förklaring till försvinnandet. Det här är ju första delen av en trilogi, så det ska bli spännande att läsa de kommande två böckerna.

Bergtagen vänder sig från tonåringar och uppåt. Jag tänker att de som gillar exempelvis Cirkeln eller Norra Latin kommer att sluka den. Det finns inte jättemånga böcker med övernaturliga inslag för ungdomar, så den är ett välkommet inslag. Dessutom gillar jag hur det kombineras med realism, pusseldeckare och mysterium. Det gör att ännu fler lär lockas till boken, den har ingen tydlig genre utan kan passa många olika läsare.

Jag tror att det kan vara en bra bokcirkelbok, eftersom boken ruvar på sina hemligheter. Det är ett öppet slut, det är inte helt säkert vad som har hänt och det finns ett gäng lösa trådar. Det bådar gott inför kommande böcker där fler svar säkert dyker upp, men tills den kommer vore det intressant att diskutera dessa lösa trådar med andra som läst boken.

Det jag störde mig på mest under läsningen var att boken brast i trovärdighet. Även om Järvhöga är ett fiktivt samhälle så finns det en del som inte stämmer, som att det finns två gymnasieskolor i ett samhälle så litet att det inte finns något bibliotek. Det är också geografiskt förvirrande. Avstånden inom Järvhöga och mellan Östersund och Järvhöga verkar exempelvis skifta under bokens gång. Små detaljer förvisso, men ändå irriterande när man upptäcker dem. Jag saknar också en tydligare koppling till Jämtland eftersom nu författaren har gjort valet att förlägga handlingen dit.

Det jag fastnade för mest är ändå skildringen av glesbygden och naturen. Hur naturen kan få en människa att känna sig så liten. Nedanstående citat fastnade också starkt i mig:

”Du vet hur det är i Järvhöga. Ibland går folk ut i skogen och försvinner. Det är bara så det är här uppe.”

s. 60

”Men hur kan det bara vara något man accepterar? Det är ju helt sjukt, det är inte normalt att en massa killar plötsligt reser sig upp och vandrar ut i skogen för att dö. Det är ju helt jävla… bisarrt.”

”Det är bara så det är i Järvhöga”, sa hennes mamma igen. ”För många träd och för få människor. För mycket vinter och för lite solljus.”

s. 61

”Om man är olycklig och inte vill leva längre och skogen lockar där utanför fönstret, då kanske man en dag bestämmer sig för att man har fått nog. Man ger sig till skogen.”

s. 62

Bergtagen är utgiven av Rabén & Sjögren. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.