Det som ingen ser är en roman som handlar om Anne som träffar Patrik som får henne att falla handlöst. De drömmer om en mysig villa, vovve, volvo och två välartade barn. Men det är något som inte stämmer med drömmen. En objuden, hotfull och våldsam besökare tränger sig in och tar plats vid matbordet, i tv-soffan och sängen. Någon som Anne snart lägger all sin kraft på att hantera och dölja för omvärlden.

Patrik är en manipulerande psykopat. Det ser dock ingen annan än Anne och hennes barn, till en början. Så småningom förstår också Annes familj och några få vänner. Men vidden av hur de egentligen har det där hemma är det nog ingen som verkligen förstår på riktigt. Inte ens myndigheterna förstår. Det kommer nämligen en dag då Anne inte längre orkar, utan lämnar Patrik, varpå en vårdnadstvist drar igång och en dag tvingas Anne ställa sig upp och skydda sina barn från Patriks våld. Ändå är det många som inte ser, som inte förstår, eller som inte kan ta till sig vad som egentligen händer och har hänt bakom de stängda dörrarna.

Jag har ju själv levt i ett liknande förhållande. Ett förhållande som jag också lyckades lämna tillsammans med mina barn. Men det krävdes flera år med kontaktförbud, skyddad identitet och tingsrättsprocesser innan vi kunde gå vidare. Jag känner alltså väl igen mig i den här boken. Därför var det stundvis jobbigt att läsa. Ibland var det igenkänning på detaljnivå.

Jag blev lite förvirrad först eftersom boken är klassad som en roman, inte någon självbiografi. Men våldet och den psykiska terrorn är så ingående väl skildrat att jag snabbt insåg att författaren Susanne Hydén måste ha varit med om detta eller något liknande. Jag förstår inte hur hon annars kan skildra allt detta så väl, så trovärdigt, så brännande. Nu när jag läst på lite om boken inser jag att hon faktiskt har skrivit om en tid i sitt eget liv, så det verkar vara självupplevt trots allt. Jag vet inte varför man valt att klassificera som roman istället för självbiografi, men det är kanske mest av vikt för bibliotekarien i mig, det har inte så mycket med läsupplevelsen att göra.

Romanens stora styrka är alltså trovärdigheten och möjligheten att känna igen sig, att bli stärkt och peppad att själv lämna om man är drabbad, liksom möjligheten för den som inte varit drabbad att lära sig mer om hur det kan vara att leva i en relation med våld. Det jag upplevde negativt under läsningen har mestadels med romanens form att göra. Det var väldigt liten text och ganska långa kapitel. Berättelsen hoppar ibland iväg mellan olika teman utan någon naturlig övergång. Detta gör boken lite svårläst. Emellanåt upplever jag att den borde ha kunnat redigeras lite hårdare för att man ska få en bättre läsupplevelse. Här och var finns också stavfel och grammatiska fel som tyvärr drar ner helhetsbetyget för mig.

Det här är en bok som berör, men framförallt en bok som är viktig och angelägen, en bok som många borde läsa dels för att få upp ögonen för vad som kan ske i hemmets ”trygga vrå” och dels för att uppmärksamma att det finns många som behöver kämpa mot väderkvarnar för att skydda sina barn. Barnkonventionen i all ära, men få myndigheter tillämpar den när det väl gäller. Jag har tyvärr alltför ofta sett med egna ögon hur föräldrars rätt till umgänge med sina barn är viktigare än barns behov av trygghet. Just eftersom jag vet hur viktigt allt detta verkligen är att nå ut med så tycker jag att det är extra tråkigt att boken inte upplevs så lättillgänglig som den hade kunnat vara med lite tajtare redigering.

Det som ingen ser är utgiven av Spira förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.