Fia har skapat det perfekta hemmet och det perfekta familjelivet, men maken Kristian är inte lika nöjd. Han sörjer sin avsomnade popkarriär i den hemmabyggda studion i källaren och tycker att Fia har blivit tråkig. Fast egentligen är Fia inte heller så nöjd. Hon skulle ju bli konstnär, men försörjer istället familjen genom att arbeta på reklambyrå och samlar på Lisa Larson-figurer som kompensation.

Jag borde sagt det först är en skilsmässoroman och en utvecklingsroman om en duktig fru som slutar vara duktig. Kristian vill skiljas och för Fia kommer det först som en blixt från klar himmel. Men allt eftersom förstår man att förhållandet inte alls varit bra och att Fia inte varit särskilt lycklig egentligen. Kanske kan skilsmässan faktiskt bli en nystart för Fia trots allt.

Åh vad irriterad jag var under läsningen. Kristian är en riktig mansbebis och jag känner bara att Fia borde bli tacksam över att hon slipper honom. Men samtidigt vrider och vänder författaren på det här med relationer och förhållanden och man inser att allt har två sidor och saker och ting är inte så enkla som man kan tro.

Boken är lättläst och snabbläst. Den väcker känslor, allt från skratt till frustration. Jag gillar verkligen hur jag slits mellan igenkänning och medkännande under läsningen. Det är en fin skildring av alla faser som man går igenom under en relation och det skildras hela tiden med mycket humor samtidigt som det är naket, ärligt och utelämnande. Här finns ingen försköning eller Instagram-filter, utan brutal verklighet, på gott och ont. Framförallt dialogerna känns väldigt verklighetstrogna. En riktigt underhållande bladvändare med rappt språk. En uppföljare, eller flera, verkar dessutom vara på gång!