Polcirkeln är Liza Marklunds återkomst i kriminalgenren efter några års uppehåll. Detta är den första romanen i en triologi som utspelar sig i nordligaste Sverige. Boken utspelar sig både i nutid och under tidigt 1980-tal. I centrum står fem tonårsflickor som träffas en gång i månaden i bokcirkeln Polcirkeln för att diskutera litteratur. De är sinsemellan ganska olika och med olika bakgrund. Så försvinner en av dem spårlöst och i samband med detta upplöses bokcirkeln. Fyrtio år senare hittas flickan, naken och huvudlös, inmurad i ett brofundament. De fyra kvarvarande kvinnorna återförenas julen 2019 för första gången sedan deras kompis försvinnande. Wiking Stormberg var pojken som flera av flickorna i byn var förälskade i under skolåren. Han är idag polischef i Stenträsk och utreder mordet på sin forna klasskompis. Han inser snart att kvinnorna som var medlemmar i bokcirkeln vet mer än de låtsats om och att något i deras inbördes relationer utlöste det våldsamma brottet. Frågan är vad och vilken del han själv hade i allt detta.

Polcirkeln är en intressant roman som utforskar uppväxt och identitet, relationer, vänskap och kärlek. Jag hade höga förväntningar och tycker inte Marklund infriar dem. Som kriminalroman är den inte spännande nog. Som roman är den mer intressant, den utspelar sig i ett lugnt tempo och fokus ligger mycket på detaljer, karaktärsskildringar och på dynamiken mellan människor. Skildringen av den norrländska miljön är skickligt utförd och man märker att Liza skildrar sin tidigare hembygd med både kärlek och värme. Precis som i hennes tidigare böcker finns ett stråk av samhällskritik. Boken är förvisso välskriven, men den är inte originell, den är lite för förutsägbar och det finns en hel del som man inte får svar på, förhoppningsvis knyts säcken ihop i kommande böcker i trilogin.