Häromdagen recenserade jag Smuts av Katarina Wennstam. Smuts var den första delen i en triologi om brott som i regel går strafflösa. Den andra delen i triologin är Dödergök. Den boken handlar mycket om Maria och Tobias, två personer som figurerade lite i utkanten av förra boken. Man får också återigen möta bland annat Rebecca Wahl och Madeleine Edwards.
Dödergök börjar med att Maria och Tobias finner sitt drömhus. Det var dessutom till ett mycket överkomligt pris. Men efter ett tag inser de varför de fått huset så billigt och så enkelt. Det finns en historia som har utspelat sig i huset. De renoverar och målar om, slår ut en vägg och tapetserar. Men historien finns kvar där bakom. Maria, som är arbetslös journalist, börjar nysta i historien och blir som besatt. Parallellt med den berättelsen får vi följa Madeleine Edwards, åklagare, som får ett komplicerat hedersbrott på sitt bord.
Rent spontant tyckte jag bättre om Smuts. Dödergök är bra, snabbläst, spännande och även skrämmande. Den känns viktig att läsa, eftersom detta är saker som utspelas dagligen runt omkring oss. Boken ger en förståelse, ger insikt och det är ingen bok man glömmer bort en vecka efter att man läst den. Språket är också bra. Men boken känns lite förutsägbar, lite upprepande och personerna är lite för schablonartade. Däremot tyckte jag om att boken kändes realistisk, att den gav upphov till många tankar (framförallt moraliskt, vad är egentligen rätt och fel, vad tycker jag själv?) och den är stark och gripande.
Den sista boken i serien heter Alfahannen och jag har nyligen fått hem den också, så snart ska jag läsa även den. Jag ser fram emot en bok som knyter ihop alla små berättelser och huvudpersonernas levnadsöden.