Inte ens det förflutna var riktigt bra. Sju kvinnor reser till Gotska Sandön på ett Rehabiliteringsläger i försäkringskassans regi. Maria Wern är en av kvinnorna, hon reser under falsk identitet eftersom hon blivit hotad inför en rättegång där hon ska vittna. De sju kvinnorna är helt ensamma på ön. Snart drar det upp till storm och elen försvinner. En kvinna hittas död, en annan försvinner… Det här är mer en skräckroman än en vanlig svensk deckare. Den är kuslig och man läser snabbt, snabbt för att få veta vad som händer härnäst. En recensent i GT menade att det här är Anna Janssons bästa bok hittills och jag håller med. Jag gillade den mycket.

Efter att ha läst Inte ens det förflutna så hade jag höga förväntningar på Först när givaren är död. Men de infriades inte. Visst var boken bra, men den berörde mig inte. Det är en välskriven svensk deckare, men inte mer än så. Jag läste någonstans att den påminde om Davinci-koden. Ja, möjligen, men inte särskilt mycket. Boken handlar om en gammal kvinna som ärver några kartor av sin make. Med hjälp av kartorna kan hon hitta en biskopsgrav och om hon hittar den kan Sveriges historia skrivas om. Mycket står på spel och självklart finns det någon som vill stoppa henne från att hitta graven. Det blir en kamp mot denne person, men också mot polisen och tiden. Spänningen är väldigt hög även i denna bok och persongalleriet är mycket lyckat. Kanske var det för att jag tyckte så mycket om den förra boken som jag tycker att den här var för intetsägande, det är svårt att veta. Men för alla som tycker om svenska deckare så är dessa två av Anna Jansson ändå ett måste att läsa. Hon är en skicklig deckarförfattarinna. I vår kommer hennes elfte bok om Maria Wern, Drömmen förde dej vilse.