Jag gillar Katarina Janouch böcker om barnmorskan Cecilia Lund, så jag hade länge sett fram emot att läsa Tigerkvinnan. Först kände jag mig lite besviken, jag lyckades inte riktigt komma in i boken lika snabbt och fängslande som med de tidigare böckerna. Från början kändes det alltså inte som någon sträckläsarbok, vilket de tidigare böckerna i serien varit. Istället kändes den seg och upprepande och första delen av boken saknade driv. Men så hände något och den andra halvan av boken plöjde jag snabbt igenom. Tigerkvinnan är den fjärde boken om Cecilia Lund. Hon är gravid med sitt femte barn och hon försöker samla ihop familjen och livet igen efter den stormiga sommaren som skildrats i tidigare böcker. Men hon får inte luta sig tillbaka och njuta av familjen och magen. Istället är det många saker som försöker fånga hennes uppmärksamhet. Relationen till John är ansträngd. Systrarna drabbas av såväl kärlekskris som arbetslöshet och mammans alkoholmissbruk eskalerar. Inte nog med det, Cecilia får också hem ett anonymt brev…

Det låter som om det händer jättemycket i Cecilias liv, men faktum är att det framförallt är relationerna, kärleken och familjen som står i centrum, precis som hos de allra flesta svenska kvinnor. Det är alltså en vardagsnära bok, perfekt att känna igen sig i.