Dagens bokbloggsjerka handlar om dedikeringar:
Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?
Dedikeringar är tyvärr något som jag sällan lägger på minnet. Visst läser jag dem ibland, men långt ifrån alltid. De gånger jag läser dem beror oftast på ifall boken eller författaren är extra bra och jag känner att jag vill ha mer trots att jag har läst ut boken. Ifall dedikeringarna ligger först i boken är det större chans att jag läser dem innan jag tar itu med själva texten, men ligger de i slutet så blir det efter att jag läst ut boken, om ens alls.
De gånger jag läser dedikeringarna tycker jag oftast att det bara står ”till min dotter”, ”till pappa”, ”tack till mamma, pappa, mannen och förlaget” eller liknande. Och det är väl just därför som dedikeringar sällan fastnar. De är för tråkiga och intetsägande helt enkelt. Framförallt de (oftast engelska) tack-texter som kan vara flera sidor långa och som egentligen endast säger något ifall man känner författaren och tillhör de som får ta del av tacket. Jag kommer faktiskt inte på att jag har läst någon riktigt rolig, någon särskilt bra eller extra minnesvärd dedikering någon gång. Men känner jag mig rätt så lär jag efter den här bokbloggsjerkan säkerligen läsa dem och oftare lägga dem på minnet än tidigare 😉
Jag läser dem alltid, men jag kommer inte ihåg de bra heller 🙂
Jag tror också jag kommer att kolla lite extra nu ett tag:-)
läser alltid, kommer mera sällan ihåg
Det är väldigt sällan något att komma ihåg tycker jag, det är ju privata meddelanden till någon en inte känner
Jag läser gärna dom men det är inte alltid jag kommer ihåg dom efteråt.
Jag håller med, därav är det sällan jag läser dedikeringen då den hyllar alla som hjälpt boken att publicerats. Ungefär som när artister går upp efter de vunnit ett pris, då ska de tacka alla inblandade.
Men jag skrev på min blogg en dedikering jag sent kommer glömma!
Många tack är bara en lång upprapning av okända namn.