Denna veckas tematrio hos Lyrans Noblesser är lite klurig tycker jag:

Berätta om tre texter som blandar verkliga personer/händelser och fiktion!

Det här är inte en genre som jag läser särskilt ofta och jag är också inte helt säker på vad som ingår i den genren.

1. En komikers uppväxt av Jonas Gardell handlar om tolvårige Juha Lindström och hans uppväxt i en påhittad Stockholmsförort. Huvudpersonens upplevelser är stark inspirerade av Jonas Gardells egna uppväxt och det sägs att den påhittade förorten Sävbyholm också är starkt inspirerad av Gardells egen uppväxtort Enebyberg. Det är en stark skildring och en bra skildring av 1970-talets Sverige, men det är svårt att veta vad som verkligen har hänt författaren och vad som är ren fiktion.

2. Ondskan är också en uppväxtskildring. Den är skriven av Jan Guillou och handlar om Erik Ponti (Guillous alter ego). Erik växer upp i Stockholm på 1950-talet med en styvfar som slår honom dagligen och en bror som är favoriserad. Efter att ha blivit relegerad börjar Erik på internatskolan Stjärnsberg (som har skolan Solbacka som förlaga) och där utspelar sig resten av boken med kamratuppfostran som en viktig ingrediens. Även här är det svårt att veta vad som är upplevelser ur författarens eget liv och vad som är påhitt.

3. Två av de böcker det har debatterats kraftigt om när det gäller sanningshalten är Liza Marklunds Gömda och Felicia Feldts Felicia försvann. Den sistnämnda, Felicia försvann, är en självbiografi skriven av dottern till Anna Wahlgren som bland annat skrivit Barnaboken och som är en av Sveriges mest kända profiler inom barnuppfostran. I boken berättar dottern om en uppväxt där mamman varit gift sju gånger, vilket resulterat i nio barn och en uppväxt som präglas av missbruk, misshandel och mobbing. Författaren hävdar att det här är hennes sanning och det är så boken bör läsas. Till skillnad från Ondskan och En komikers uppväxt har författaren inte valt något alter ego, utan det här är hennes egna memoarer. Trots det så har boken varit mycket ifrågasatt när det gäller sanningshalten, antagligen just för att mamman är rikskänd inom just området barnuppfostran. Mamman, Anna Wahlgren gick ut med ett öppet brev där hon skrev att mycket i boken inte är sant och att en del faktiskt är ren lögn. Att läsa den här boken känns lite som att välja sida, Felicia eller Anna, men troligen är väl att sanningen ligger någonstans i mitten. Vad man än anser om sanningshalten så är det en gripande skildring av en dysfunktionell familj.

Gömda kom redan 1995 och är skriven av Liza Marklund tillsammans med Maria Eriksson. Boken handlar om Maria eller Mia som hon kallas i boken och om hennes upplevelser av hot och förföljelse. Hennes ex förföljer nämligen henne och hennes nya familj så till den grad att de måste flytta runt inom Sverige och till slut måste de fly utomlands eftersom de aldrig kommer undan sina förföljare. Det finns flera böcker om Mia och jag läste dem alla med stor inlevelse när de kom ut. På den tiden hade Gömda undertiteln En sann historia och de flesta trodde att det verkligen var en sann skildring av Mias liv. Men 2008 kom en bok som hette Mia: sanningen om Gömda av journalisten Monica Antonsson. Där visar hon belägg för att mycket av det som står i Gömda inte alls är sann, trots att boken alltså har marknadsförts som en sann historia. Sanningshalten började då kritiskt att ifrågasättas, vilket bland annat ledde till att Bibliotekstjänst ändrade klassifikationen av boken från fackbok till skönlitteratur och att Liza Marklund uttalat sig om att boken trots allt hade en fiktiv karaktär. Men även här är faktum det att Gömda och de andra böckerna är en stark skildring av att leva med hot och förföljelse, oavsett om det är sanning eller fiktion.