Sofie Sarenbrant är en av de kvinnliga författarna i Sverige som brukar benämnas som deckardrottningar. De skriver alla lättlästa och spännande deckare som utspelar sig på olika platser runt om i Sverige och som har blivit oerhört populära.

Sofie Sarenbrant har hittills skrivit sex deckare. Två av dem, Vecka 36 och Vila i frid, tillhör en egen miniserie. Dessa  böcker har jag tidigare recenserat här och här. De andra fyra böckerna har kriminalpolisen Emma Sköld i huvudrollen. De böcker som hittills har kommit ut i serien om Emma heter Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår och Avdelning 73.

Vila i frid inleds med att en känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327. Ingen av de båda händelserna verkar vara annat än olyckor, men hotellets ledning får ändå onda aningar. När ytterligare en person avlider på spa-anläggningen, den här gången i de varma källorna utomhus, går det inte att förneka att det måste finnas ett samband mellan dödsfallen. Det blir Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning som kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta inte är något rutinfall.  

Andra andningen utspelar sig på Stockholm Marathon. Emma är ledig den här dagen, men hon befinner sig på plats för att heja på sin syster Josefin som deltar i loppet. Detta år är det 35:e loppet som går av stapeln och Stockholm Marathon har fram tills nu varit förskonat från dödsfall. Men precis utanför Stadion faller en man ihop och trots att han snabbt förs till sjukvårdstältet i närheten så går hans liv inte att rädda. Inte långt därefter hittas en livlös kvinna vid vattnet i Rålambhosparken. Kan det befinna sig en mördare bland löparna? Emma rycker förstås in trots sin lediga dag, men poliserna har en kamp mot klockan och dessutom är det inte det lättaste att söka efter en mördare i en sådan gigantisk folksamling och folkfest som maratonloppet är.

Visning pågår utspelar sig i mäklarvärlden. Morgonen efter familjen Göranssons husvisning i Bromma hittar sexåriga dottern Astrid sin pappa brutalt mördad i gästrummet. Det finns inga tecken som tyder på inbrott, och mordvapnet är en av familjens egna köksknivar. Kan det vara så fruktansvärt att någon har dröjt sig kvar efter visningen? Emma Sköld får i uppgift att utreda mordet och från början tror man från polisens håll att det är hustrun som ligger bakom dådet. Men snart sker fler mord i samband med husvisningar och hela mäklarvärlden ruskas om.

Avdelning 73 utspelar sig till största delen på ett sjukhus och till en början främst på intensivvårdsavdelningen, en plats där få av oss som tur är har behövt tillbringa så mycket tid på. Boken inleds med att Emma vaknar upp på avdelningen efter fem månader i koma. Hon lämnade sin fyra veckor gamla dotter och åkte till stallet för att rida för första gången efter förlossningen. Att Emma legat i koma så lång tid har förstås tärt mycket på hennes anhöriga. Under hennes frånvaro visar det sig också att hennes sambos förra flickvän har tagit på sig rollen som ny mamma för Emmas dotter. När Emma vaknar har hon fragmentariska minnen från ridolyckan och hon känner på sig att det nog inte var en olycka, utan att ett brott har begåtts. Men det är svårt att få de anhöriga att tro på hennes magkänsla. Och vem skulle egentligen vilja Emma illa? Så länge som hon fortfarande befinner sig på intensiven är säkerheten rigorös, men när hon senare flyttas till Avdelning 73 kan vem som helst komma henne nära.

Det jag tycker är den största behållningen med Sofie Sarenbrants deckare är att de känns så nytänkande och uppfriskande i den gigantiska deckarskörd som varje år utkommer i Sverige. Deckare som utspelas mitt i Stockholms Maraton, på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset, på ett spa, och på en husvisning känns onekligen nytt. Själva mordhistorierna är också riktigt bra, skrämmande och inte heller särskilt förutsägbara.

Böckerna har alltså Emma Sköld i huvudrollen. En ung, ambitiös kvinna. Jag minns att jag noterade redan när jag läste den första boken att jag tyckte att karaktärerna kändes lite platta. Nu har jag precis läst den fjärde boken i serien, Avdelning 73, och jag är benägen att fortfarande hålla med mig själv. I den sistnämnda boken utspelar sig väldigt mycket av handlingen på sjukhuset och Emma själv ligger i koma under vissa delar av boken, så hon tar av naturliga skäl inte lika mycket plats som i de tidigare böckerna. Men jag tycker inte heller att man får särskilt bra grepp om övriga karaktärer. Jag hade gärna fått en tydligare bild av Emmas sambo Kristoffer och av Emmas mamma. Josefins syster får man lära känna lite mer, och man får också en rätt bra bild av Josefins pappa, men jag hade alltså önskat att även de andra karaktärerna fick bli lite mer levande och ta mer plats. Polisarbetet får man också bara följa lite i bakgrunden i den senaste boken, även detta förstås av förklarliga skäl, men det är lite tråkigt för det är ju ofta det som gör att man vill läsa en deckare.

Jag saknar också tillbakablickar från tidigare böcker i serien. Eftersom deckare i sådana här serier oftast utkommer max en gång per år så hinner man ofta läsa många böcker emellan och då minns man sällan alla detaljer från böckerna och vilka relationer alla karaktärer har med varandra. En liten återblick då och då skulle inte ha skadat. Dessutom presenteras böckerna i den här serien som fristående, och då tycker jag att det borde vara ännu viktigare med lite mer bakgrundsfakta om karaktärerna.

Böckerna är lättlästa, håller ett högt tempo och har ett bra driv. De innehåller inte så mycket action, utan har snarare ett krypande obehag i sig. Därmed passar böckerna också bra för den som annars inte har deckare som sin favoritgenre. Relationer tar rätt stor plats i böckerna och även polisernas kluriga utredningsarbete.  Berättartekniskt så är Sofie Sarenbrant bra på att bygga upp spänning och skapa vändningar som gör att man har svårt att lägga ifrån sig boken, för man vill bara läsa vidare och få veta vad som händer. Annars är språket ingen sensation i sig, det funkar och böckerna är lättlästa, men det är inte direkt så att man minns några minnesvärda citat efter läsningen.

Det skapas många frågetecken i böckerna och det är inte alltid som trådarna knyts ihop längs berättelsens gång. Böckerna avslutas också med en cliffhanger som gör att man självklart vill läsa nästa bok, men det är inte alltid som denna cliffhanger får sin lösning ens i nästa bok. När jag googlade lite så såg jag dock att Sofie Sarenbrants nästa deckare kommer ut på ett nytt förlag och denna nya bok, som för tillfället har arbetsnamnet Tiggaren, tydligen också ska knyta ihop många av de lösa trådarna från Visning pågår och Avdelning 73, så det blir ju spännande att få se.

Böckerna om kriminalinspektören Emma Sköld utges än så länge på Massolit förlag respektive Ponto Pocket. De finns att köpa bland annat på Adlibris (här, här, här, här) och på Bokus (här, här, här, här).