Karin Wahlberg är för mig mest känd som deckarförfattare. Men hon har också skrivit en serie som heter Lasarettet. Jag har nu läst den första boken i serien, Än finns det hopp, och jag blev väldigt förtjust. Serien påminner lite grann om trilogin om hemmafrun Maj som Kristina Sandberg skrivit, fast här är det många fler personer i fokus än bara en huvudperson. Men även Lasarettet är i grund och botten en skildring av vardagen och livet i en svensk småstad på femtiotalet.

Lasarettet handlar om människorna kring Ekstad sjukhus. Det möter vi till exempel Ella-Kristin som utbildar sig till sjuksköterska och hennes klasskompisar. Vi möter också läkare inom olika discipliner och med olika grad av erfarenheter, från läkarkandidater till överläkare. Vi möter läkarfruarna likväl som biträdena på sjukhusets olika avdelningar. Vi möter Ulla, en ambitiös tjej som går sista året på flickskolan men som drabbas av polio. Och många många fler. Och just den där polion har stor betydelse i första boken. Den utspelar sig nämligen under 1953, det år då polioepidemin härjar som mest i Sverige och som präglar livet på och kring sjukhuset väldigt mycket. Polion har ingen nåd, vem som helst kan drabbas oavsett social klass.

Det här är en bok där sjukhushierarkin likväl som klassperspektivet är tydligt och jag tycker att det är väldigt intressant att läsa och reflektera kring detta både då och nu. Jag lär mig mycket av boken och den skapar många tankar. Jag upplever boken som väldigt detaljrik och trovärdig. Jag vet att författaren själv har en bakgrund som läkare och det låter hon oss märka på ett bra sätt. Jag tycker att det är väldigt fängslande att få ta del av hur vardagen på ett sjukhus såg ut då, och jag tror att det är mycket som är väldigt annorlunda mot idag, samtidigt som det nog finns en hel del kvar också än idag. Jag gillar idén om sjukhuset som ett nav som allt annat kretsar kring, från relationer och personliga skeenden till samhällsutveckling och nationella händelser. Det finns såväl drömmar som allvar, såväl vardagslunk som spänning och dramatik. Persongalleriet är myllrande och det är intressant att få chansen att lära känna så många olika karaktärer inom olika samhällsskick och med olika vardag. Det kan dock bli lite väl mycket att hålla reda på tycker jag stundvis. Men det kanske ger sig till de kommande böckerna i serien. För jag ska definitivt fortsätta läsa. Jag vill redan veta mer om hur det går för alla de karaktärer jag nu fått lära känna.