Knackaren och andra rysliga berättelser innehåller, som titeln antyder, flera skräckberättelser. Totalt fyra stycken finns det: Knackaren, Hjälp flickan, Fotografen och Ut i natten. Gemensamt för berättelserna är att de alla har barn i huvudrollerna och att de känns inspirerade av vandringssägner. Berättelserna vänder sig till mellanstadiebarn. ”För de allra modigaste läsarna” står det på baksidan, men jag tycker nog att de är ganska lagom läskiga. Det är en krypande stämning i berättelserna. Det är inte alltid uttalat exakt vad som händer, utan en del utelämnas åt läsaren, vilket gör att de kan passa även de läsare som inte vill ha det så blodigt och groteskt, men ändå vill läsa skräck. Läskiga böcker efterfrågas ofta av läsare i fyran och femman, enligt min erfarenhet, så det här kommer att bli en bra bok att sätta i händerna på dem. De är också rätt så lättlästa. Just det att boken innehåller flera sinsemellan fristående och avslutade noveller gör det också enkelt att läsa en berättelse i taget. Man måste liksom inte läsa en hel bok för att få en avslutad berättelse och detta kan även locka de läsare som har ett motstånd mot läsning.
Knackaren och andra rysliga berättelser är skriven av Tobias Gard, utgiven av Hegas bokförlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och Bokus.
Förrädaren är Gabriella Ullberg Westins femte bok om polisen Johan Rokka som bor och arbetar i Hudiksvall. Det här är en lite annorlunda bok i serien. Dels för att den från början tillkom i samarbete mellan författaren och en fd kriminell, Johan Viktor, dels för att den delvis är baserad på verkliga händelser och dels för att denna bok inte utspelar sig i Hudiksvall som de andra böckerna, utan i Stockholm.
Att vara jag handlar om 13-åriga Rosa som funderar kring en massa saker: kompisar, skola, föräldrar, jämställdhet, manligt och kvinnligt, kroppens utveckling, mens, sex och mycket annat. Sådana tankar som de flesta tonåringar har. Stor igenkänning alltså. Det som dock gör boken speciell är hur kloka Rosas tankar är. Redan för flera hundra år sedan ansågs kvinnan oren när hon hade sin mens och Rosa drar paralleller till idag när många tjejer och kvinnor har komplex för sina kroppar. Boken har också ett starkt samspel mellan text och bild. Den är gjord i i en slags kollageteknik där text och illustrationer blandas med seriestippar. Berättarjaget Rosa ritar också en serie om hur kvinnors värde genom historien och detta vävs in i berättelsen där hon funderar på olika frågor och berättar om sin vardag. Boken belyser så många viktiga frågor sedda ur en svensk högstadietjejs perspektiv och det är suveränt gjort.
Vad är egentligen en social tjänstehund? Jo, det är en hund som tillsammans med sin förare arbetar mot en specifik individ eller en grupp. Terapihundar, vårdhundar, läshundar, besökshundar… allt ryms under begreppet social tjänstehund. Jag är själv mycket intresserad av hur hundar kan hjälpa människor som behöver stöd av olika anledningar och jag skulle själv vilja utbilda en läshund någon gång i framtiden. Därför blev jag väldigt nyfiken på att läsa boken Sociala tjänstehundar – omsorg utan ord.
En sur citron är en pekbok av Emma Virke. Den inleds med att en banan träffar en citron och frågar varför citronen verkar så sur. Om bananen slår på trumma kanske det vänder? Citronen svarar ”Äsch! Bananer kan väl inte trumma?”. Men det kan den visst, om den får låna ett par händer. Det finns två hål i boken perfekt för läsaren att stoppa in sina fingrar och använda dem för att hjälpa bananen trumma. Så kommer apelsinen och säger åt citronen att sluta deppa, apelsinen kan lära citronen att steppa. Och så får läsaren vara apelsinens ben och dansa. Sen får läsaren hjälpa ett äpple att sjunga en sång och förvandla en kivi till ett monster. Hålen i boken låter läsaren på ett interaktivt sätt delta i berättelsen och hjälpa de olika frukterna i sina försök att göra citronen glad. Men i slutet av boken kommer en rolig knorr. Det visar sig att citronen inte alls är sur, det är inte alls som alla tror, citronen ler, hen är ju bara upp och ner!
Jag har varit nyfiken på Den röda adressboken och Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg ända sedan de kom ut. När jag såg att Ett frågetecken är ett halvt hjärta skulle bli nästa bokcirkelbok i Facebookgruppen Kollektivet bestämde jag mig därför snabbt för att läsa den. Det kom att bli en riktig sträckläsningsbok och nu ser jag fram emot att läsa även Den röda adressboken som står oläst i min bokhylla.
Egentligen är det lite fel att läsa Marta och pulkatjuven nu när det är sommar och varmt – den utspelar sig nämligen mitt i smällkalla vintern. Men den är så bra så det spelar ingen roll. Dessutom kan det vara skönt att få längta lite till vintern. Marta älskar snö. Hon har fått en pulka av sin farmor i present och hon har längtat tills snön skulle komma så hon kunde få åka pulka till förskolan. Äntligen är dagen här. Pappa och Marta tar pulkan till förskolan. Den röda fina pulkan. Men när mamma hämtar på eftermiddagen är pulkan borta. Någon har stulit Martas pulka! Vem är pulkatjuven? Nästa dag sker något ännu märkligare. Pulkan står på förskolan igen, precis där de lämnade den dagen innan. Marta tar bästisen Philly till hjälp för att lösa mysteriet med den hemlighetsfulla pulkatjuven. Och det visar sig vara någon man minst av allt kunde ana…
Lila klättrar upp är berättelsen om en flicka som tycker om att klättra, klänga och balansera. Författaren Noa Becker som har skapat denna bilderbok har berättat att berättelsen handlar om hans dotter: ”När hon var liten älskade hon att klättra, och aldrig någonsin ville hon somna”. Boken är utgiven av Olika förlag, förlaget som gärna ger ut böcker som tänjer på normer av olika slag och Lila klättrar upp utmanar genusnormer genom att visa en flicka som ägnar sig åt aktiviteter som flickor sällan gör i barnböcker.