På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!
Just nu försöker jag ta mig igenom Mons Kallentofts senaste bok Se mig falla.
Hon tar av honom tröjan, knäpper upp hans byxor och drar av sina trosor och upp med kjolen, hon grenslar honom, snabbt och hårt, djupt från första stund och hon har bråttom, som om det här är morgonen före undergången, eller så förstår hon bara att han måste iväg.
Att tiden är knapp.
Follame, cariño.
Är det det hon säger? Hennes haka underifrån, näsborrarna, och hon rör sig som i takt med rummets dofter, någon gryta på spisen som lämnats där igår kväll för att svalna, kanske ropa vieja, som osar av chili, koriander och nästan härsket flott.
På morgonen vill hon göra det så här, rida honom som ett trött djur, hon utnyttjar honom på så vis, och han stryker henne över kinden, vet att hon vill det.
”Säg att du älskar mig, Tim”, ber hon, och visst kan han göra det, jag har sagt det förr.
”Jag älskar dig”, säger han.
Han är i rummet, men bara en liten del av honom, när hon rör sig ovanpå honom och han är i hennes varma inre är hela han försvunnen till slut. Om tabletterna kan ta isär hjärnan, kan knullande plocka isär själen.
Jag är visserligen bara på sidan 73, men än har jag inte fastnat för den här boken. Det är lite välrått för min del. Och oengagerande. Jag har dessutom svårt för berättartekniken och för karaktärerna. Kanske blir det bättre sedan, men jag har faktiskt svårt att tro det. Är det någon som har läst Se mig falla och tyckt om den?
Digitant – din nybörjarguide till den digitala världen är precis vad titeln låter som – en guidebok för den som är ovan att använda tekniska hjälpmedel, internet och sociala medier.
Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis. Hon har jobbat som polis i 20 år och dessa erfarenheter har hon stor nytta av nu när hon också skriver kriminalromaner. Vit syren är den första boken i serien om kommissarie Sara Vallén. Boken inleddes i ett högt tempo och den höll mig fången från början till slut. Länge sedan en deckare fick mig att känna att jag inte ville lägga boken ifrån mig.
Jag kan inte sluta gråta är en roman av Anne Liljeroth som är delvis baserad på författarens egna erfarenheter av att drabbas av utbrändhet. Boken handlar om Josefin vars tillvaro rasar samman när hon hamnar i sin egen värsta mardröm – för utmattning är något som drabbar andra, inte henne. Hon som alltid varit den starka, den som är bra på att tänka logiskt och dra slutsatser är plötsligt tom och värdelös och väldigt ensam. Hon avskyr att inte längre räcka till för sina barn. Relationen med maken Johan går åt skogen. Vännerna drar hon sig undan. Rädslan är värst. Hon har ingen aning om hur länge detta ska pågå och hon undrar vem hon har blivit. Ska livet vara såhär nu?
En bok jag direkt fastnade för är Bara rumpor av Annika Leone och Bettina Johansson. Jag fick recensionsexemplar av Lilla Piratförlaget och beställde den även direkt till mitt bibliotek. Boken handlar om Mira som längtar tills på lördag när hon ska till badhuset och hoppa från kanten till stora bassängen – alldeles själv! Kommer hon att våga? I badhuset finns så mycket att titta på, alla nakna kroppar som är så lika, men ändå så olika. Vilka badkläder ska hon välja? De gulliga spindel-badbyxorna eller den tuffa princess-baddräkten? Vilka kan man hoppa snabbast ner i vattnet med? Innan mamma, pappa och Mira kan bada måste de klä av sig och duscha. Mira får följa mamma till damernas omklädningsrum. Där finns det massor av tanter. Rumporna ser så olika ut: stora, små, runda, fyrkantiga, vita, bruna, gropiga, gulliga… Och där finns en tant vars snippa ser precis ut som katten Lakrits morrhår! I bassängen räddar Mira pappa som vilken superhjälte som helst. Efteråt badar de bubbelbad och bastar. Sen är det dags att köpa lördagsgodis innan familjen åker hem igen efter sitt badhusäventyr.
Vajlett är nyutexaminerad småskollärarinna som fått sin första tjänst på en byskola i Granträskåsen, i Västerbottens inland. I Granträskåsen finns 35 hushåll. 28 av dem tillhör Pingstkyrkoförsamlingen. Vajlett tror varken på aga eller på att följa budorden slaviskt. Därför är det inte helt lätt för henne att bedriva undervisningen på det sätt hon vill. Hon får ögonen på sig. Det pratas om henne. Men det pratas också om den nya postfröken, Rut, som inte heller är som de andra kvinnorna i byn. Kanske är det just därför de båda kvinnorna dras till varandra, de båda utsocknes kvinnorna som inte känner att de riktigt passar in eller duger. De utvecklar en djup vänskap. En vänskap som så småningom växer sig ännu starkare. Vilken tur att byborna inte kan ana de starka känslor som, Gud förbjude, växer fram mellan Vajlett och Rut.
Min blombukett är en annorlunda, men jättefin bok om blommor för de yngsta läsarna. En flora för små barn kan man också kalla den. Boken visar ett barn som från början sitter med en tom vas framför sig. Allt eftersom fylls dock vasen på med blommor. Först kommer tussilago, sedan vitsippa, smörblomma, förgätmigejrödklöver, humleblomster och blåklocka. Och till slut har barnet en hel blombukett framför sig i vasen. Varje blomma presenteras på ett helt uppslag i både text och bild. Med ett par meningar presenteras blomman – vi får lära oss när den blommar och vart den växer, men också lite annan kuriosa som att förgätmigej betyder ”glöm inte bort mig”, att kossor gärna äter rödklöver och att blåklockor alltid har fem flikar. För varje uppslag ser vi också hur blombuketten växer fram för varje ny blomma som tillfogas till den. Sista uppslaget blir pricken över i då man som läsare får vända boken och därigenom se den färdiga blombuketten i stort format, stående i all sin prakt.
Gulliga lillebror handlar om Dorran. Hon har en väldigt liten lillebror. En lillebror som är så liten att han inte kan gå, prata eller äta kex. Det enda han kan göra är att tutta, sova, skrika och bajsa gult. Dorran tycker att han är en väldigt tråkig lillebror, men det tycker inte alla de som kikar ner i vagnen och beundrar honom. Vi får följa Dorran under en morgon när hon ska gå på förskolan. Men hon vill inte alls gå till förskolan. Varför ska hon gå dit när lillebror slipper? Varför ska hon skynda sig när lillebror får mysa med mamma hela dagarna? Faktum är att Dorran också vill vara liten igen. Hon går in till lillebrors rum och tar på sig hans bebiskläder. Eller ja, de var ju hennes kläder en gång i tiden. Hon tar hans napp också. Det smakar mjukt, kladdigt och gott. Mamma tycker däremot inte att det är så roligt att Dorran har blivit liten igen. Det blir bråk och Dorran springer in på sitt rum och smäller igen dörren så det låter PANG. Efter en stund kommer mamma och har visst förstått allting. Hon undrar om Dorran vill vara liten idag, sedan sätter hon sig och kramar Dorran länge. Dessutom får Dorran åka lillebrors vagn hela vägen till förskolan. Och när de väl kommer fram känner Dorran att det liksom känns hoppigt i hela kroppen. Hon vill också leka med de andra barnen. Leka som bara de stora barnen kan göra. Det kanske inte är så dumt att vara stor trots allt?