Trollkarlens hatt utspelar sig under en lång sommar, fylld av solsken och åskväder. Det kunde ha varit en vanlig sommar med upptäcksfärder, bad och fiske. Men så hittade muminfamiljen trollkarlens hatt och efter det var ingenting som vanligt längre i Mumindalen. Spänning, farlighet och trolldom hade kommit in i dalen. Varje dag skedde otroliga och upprörande saker. Med andra ord hade mumindalens invånare aldrig haft det så roligt förr. Som det står i baksidestexten: Det här är historien om små och stora kryp och om glada händelser och hemska händelser som alltid måste vara hopblandade för att ens sommar ska bli riktig och underbar.

Vi har tur, sa mumintrollet. Dörren är öppen. Där ser ni att det är bra att vara slarvig ibland!

Det var jag som glömde att låsa den, sa Sniff, så äran är min!

De möttes av en märklig syn. Bisamråttan satt i en grenklyka och åt päron.

Var är mamma, frågade mumintrollet.

Hon försöker hugga fram din pappa ur hans rum, sa bisamråttan bittert. Jag hoppas bisamhimlen är en lugn plats, för snart är det slut med mig!

De lyssnade. Väldiga yxhugg kom lövverket kring dem att skaka. Ett brak, och ett glädjerop. Mumintrollets pappa var befriad!

Mamma! Pappa! skrek mumintrollet och banade sig genom djungeln fram till trappan. Vad har ni ställt till med medan jag var borta!

Ja, kära barn, sa muminmamman. Vi har väl slarvat med Trollkarlens hatt nu igen. Men kom hit upp! Jag har hittat en björnbärsbuske i garderoben!

Och så kommer Tofslan och Vifslan till Mumindalen och vi får lära känna de lustiga karaktärerna som pratar sitt eget språk.

Man kokslar nånting, sa Tofsaln och nickade. Så började de vandra ner i dalen medan de samtalade på det märkvärdiga sätt som är eget för alla Tofslor och Vifslor. Det begreps ju inte av alla men huvudsaken var att de själva visste vad det var fråga om.

Tror du vi får komsla in? undrade Tofslan.

Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skrämsla dig om de är usla mot oss.

Mycket försiktigt tassade de fram mot huset och stannade blygt vid trappan.

Törslar vi knacksla? sa Tofslan. Tänk om nån komslar ut och skrikslar.

I detsamma stack mumintrollets mamma huvudet genom fönstret och skrek: Kaffe!

Tofslan och Vifslan vart så fruktansvärt rädda att de kastade sig in genom gluggen till potatiskällaren.

Usch då, sa muminmamman och hoppade till. Det var bestämt två råttor som slank in i källaren. Sniff, spring ner med lite mjölk åt dem.

Så fick hon syn på kappsäcken som stod kvar framför trappan. Bagage också, funderade mamman. Håhåjaja, då kommer de för att stanna.

Det är så härligt med Muminmamman som tar det mesta med ro och bara öppnar upp sitt hem för vem det än må vara.

Vill ni ha mjölk, sa Sniff lite högre.

Han lurslar oss, viskade Vifslan.

Om ni tror jag tänker stå här halva dan så misstar ni er, sa Sniff argt. Elakhet eller oförstånd. Gamla fåniga råttor som inte har vett att gå stora ingången!

Men då vart Vifslan allvarsamt ledsen och sa: Råttsla kan du vara självsla!

Jaså, de är utlänningar också, sa Sniff. Det är nog bäst jag tar hit mumintrollets mamma.

Han låste källardörren och sprang in i köket.

Nå, ville de ha mjölken? frågade muminmamman.

De talar utländska, sa Sniff. Ingen kan begripa vad de säger!

Hur lät det? frågade mumintrollet som satt och stötte kardemumma med Hemulen.

Råttsla kan du vara självsla, sa Sniff.

Muminmamman suckade. Det här blir just månljust, sa hon. Hur ska jag kunna förstå vad de önskar sig till efterrätt på sin födelsedag eller hur många kuddar de vill ha under huvudet!

Allt löser sig i Mumindalen. Det visar sig att Hemulen förstår sig på Tofslan och Vifslan och med tiden gör de andra karaktärerna också det. Dessutom så får de lära känna Trollkarlen och det visar sig att han inte alls är sådär fruktansvärd som alla tror att han är. I själva verket är han ganska ensam och när de bara bjuder in honom blir han både populär och lycklig. Även den läskiga Mårran introduceras för första gången i Trollkarlens hatt.

Jag läste att den här boken var den som blev Tove Janssons stora genombrott, trots att det egentligen är bok nummer tre om Mumindalen. Jag tycker också att den här klart är den bästa av de tre jag läst hittills. Något har hänt i Tove Janssons berättarstil. Kanske har hon i denna bok hittat sitt sätt att skriva? Jag inser i och med läsandet av Trollkarlens hatt att jag uppskattar Tove Janssons unika blandning av melankoli, fantasi och humor. Nu ska det bli spännande att läsa vidare om Mumindalen och dess invånare.

Trollkarlens hatt finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Den tredje av Astrid Lindgrens sago/novell-samlingar är Sunnanäng. Den utgavs ursprungligen 1959. Till skillnad från Kajsa Kavat, men i likhet med Nils Karlsson-pyssling innehåller denna samling berättelser med ett övernaturligt tema. Boken består av fyra sagor: Sunnanäng, Spelar min lind, sjunger min näktergal, Tu tu tu och Junker Nils av Eka. Dessa sagors teman kan nog sägas vara döden, återfödelse och livet efter döden.

Titelnovellen Sunnanäng handlar om två syskon som efter sina föräldrars död tvingas bo hos en bonde som bara utnyttjar dem som arbetskraft. När vintern kommer får de dock, mot bondens vilja, gå några veckor i skolan. på väg hem från skolan ser de en dag en röd, sjungande fågel som flyger över dem och lockar dem att följa med. De kommer då till en annan värld, Sunnanäng, där det finns massor av barn, en kärleksfull moder som är mor till alla barn i världen, rikt av grönska, blommor, djur och mängder med mat så de äntligen får äta sig mätta. Varje dag smiter de till Sunnanäng på väg hem från skolan. Porten till Sunnanäng står alltid öppen, men det sägs att om man stänger den från insidan går det aldrig att öppna porten igen. En dag bestämmer sig Mattias och Anna för att stänga porten och då blir de för alltid kvar i paradiset.

Spelar min lind, sjunger min näktergal handlar om en fattig flicka som tvingas bo på fattighus efter att föräldrarna dött. Det är ingen rolig tillvaro bland fattighjonen, men när hon hör en saga läsas i ett av husen där fattighjonen går och tigger öppnas en ny värld för henne. Äntligen har hon något att leva för. Men det visar sig att hon också får något att dö för.

Tu tu tu handlar om en flicka som tillsammans med sin farfar brukar ta hand om familjens får. Under tiden berättar farfar sagor och gamla sägner om olika väsen för flickan. Han brukar också läsa en gammal ramsa som börjar med just Tu tu tu. Så kommer vargen och tar alla fåren och sorgen sluter sig över gården. Så blir Stina Maria lockad av de underjordiska att få nya får, men det sker till ett visst pris…

Den sista novellen, Junker Nils av Eka handlar om en pojke som har hög feber och ligger för döden. När han ligger till sängs tittar han på rullgardinen där det finns ett slott, en riddarborg med tinnar och torn. Han tittar och slumrar och rätt som han är befinner han sig där, mitt bland riddarna i slottet och som kungens väpnare har han ett uppdrag. När det är slutfört vaknar pojken Nils upp fullt frisk, som av ett mirakel.

Min favorit bland dessa sagor är titelnovellen, Sunnanäng. Men Spelar min lind, sjunger min näktergal och Tu tu tu är också riktigt bra. Det är bara den sista novellen som jag har lite svårt för. I denna bok är det bara fyra sagor, men de är i gengäld lite längre. Precis som de andra sagosamlingarna vänder sig boken till barn mellan 6-9 år, men berättelserna passar långt upp i åldrarna. Kanske till och med bättre för vuxna och de äldre barnen än för de yngre barnen.

Kajsa Kavat är den andra av Astrid Lindgrens sago- och novellsamlingar. Den utgavs ursprungligen 1950 och innehöll då elva berättelser. I de senare upplagorna har dock en av dem, Under körsbärsträdet, uteslutits, förmodligen för att den har ansetts kunna späda på fördomarna om romer. I de senare upplagorna, som den jag läst, finns det alltså totalt tio sagor: Kajsa Kavat, Småländsk tjurfäktare, Gull-Pian, Lite om Sammelagust, Nånting levande åt Lame-Kal, Hoppa högst, Stora syster och lille bror, Pelle flyttar till Komfusenbo, Märit och Godnatt, herr luffare! Boken är illustrerad av Ingrid Vang Nyman.

Det är inte lika lätt att hitta ett gemensamt tema för berättelserna i denna bok. Men en gemensam nämnare som jag ser är att barnen som har huvudrollen i sagorna alla är starka och kloka, vilket gör att de löser situationer de hamnar i eller räddar någon annan. I första berättelsen möter vi Kajsa Kavat, den lilla flickan som bor hos mormor som brukar sälja polkagrisar på torget. Strax före jul halkade mormor på köksgolvet och kunde inte sälja polkagrisar eller göra julfint i huset. Då tar Kajsa Kavat tag i det och fixar allting utan knot. I Småländsk tjurfäktare är det en liten pojke som lyckas ta fast en förrymd, elak tjur som alla andra, även de vuxna, är rädd för. Gull-Pian handlar om Eva vars mamma ligger på sjukhus och under tiden bor hon hos sin moster som gör stor skillnad på henne och hennes kusin och tvingar henne att jobba hela tiden precis som Askungen. Men Gull-Pian står upp för sig själv och trotsar en vacker dag sin kusin och sina mostrar. I Lite om Sammelagust berättar Astrid Lindgren om sin egen pappa, som önskade sig kaniner så innerligt att han själv tjänade ihop pengar till dem och gick en hel mil för att köpa dem. Nånting levande åt Lame-kal handlar om två systrar vars katt ska få kattungar. De bestämmer sig för att ge en av dem till sin granne som uppmuntran eftersom han är lam i benen och sängliggande trots att han bara är sexton år gammal. Hoppa högst handlar om två barn som hela tiden tävlar mot varandra i det ena pojkstrecket efter det andra tills dess att de båda bryter varsitt ben och hamnar på sjukhuset. Först då kan de äntligen bli vänner. I Stora syster och lille bror försöker den goda storasystern att berätta en saga för sin lillebror som rakt inte vill lyssna. Pelle känner sig orättvist behandlad av sina föräldrar i Pelle flyttar till Komfusenbo och bestämmer sig för att flytta hemifrån. Märit var en god liten prinsessa som dog redan åtta år gammal. Eller, egentligen var hon kanske bara en vanlig liten flicka, men hon dog för att hon räddade livet på ett annat barn trots att ingen egentligen brydde sig om henne när hon var i livet. Sista berättelsen, Godnatt, herr luffare handlar om tre barn som är ensamma hemma och råkar släppa in en luffare fastän deras mamma sa att de absolut inte fick göra det.

Ja, som ni ser så finns det kanske ett tema här ändå. Godhjärtade barn som ser andra, framförallt dem som har det sämre, och som bestämmer sig för att hjälpa dem så gott de kan. Ett annat tema som kan skönjas är det tydliga barnperspektivet. Jag tycker att som helhet är denna sagosamling sämre än den föregående som jag skrev om igår, Nils Karlsson-Pyssling. Men några guldkorn finns det, som Gull-Pian, Lite om Sammelagust och Nånting levande åt Lame-kal. Till skillnad från sagorna i Nils Karlsson-Pyssling är sagorna i Kajsa Kavat betydligt mer realistiska och i stort sett helt utan övernaturliga inslag. Flera av berättelserna i denna sagosamling är kända och har även getts ut som bilderböcker och blivit filmatiserade.

Kajsa Kavat finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

I Madicken och Junibackens Pims fortsätter berättelserna om Madicken och Lisabet. Precis som i första boken om Madicken är även detta en kapitelbok där varje kapitel är en avslutad berättelse. Ett bra format för målgruppen (6-9 år) tycker jag, eftersom man då kan läsa en hel, avslutad berättelse per lässtund, så man slipper hålla reda på vad som hände förra gången man läste och var i berättelsen man var.

Vi får till exempel läsa om när Madicken och Lisabet ska gå och titta på brasan vid valborg. Madicken vill ha sina alldeles nya sandaler, men mamma säger ifrån eftersom de kan bli förstörda vid elden. Men Madicken tar sandalerna i alla fall och gissa vad som händer… Vi får också läsa om när Abbe fick flyga, vilket var väldans märkvärdigt på den tiden. När Alva fick gå på bal. När Madicken fick löss i håret för första gången. Om när hon blev vän med Mia, tjejen hon tidigare hamnade i slagsmål med. Och dessutom får Madicken och Lisabet ett litet småsyskon!

Jag kommer ihåg de flesta av berättelserna från när jag var barn och jag gillade dem nog också då, men nu tror jag att jag uppskattar dem ännu mer. Inte minst nu när jag läst flera biografier om Astrid Lindgren och ser hur mycket av berättelserna som troligen kommer från Astrid Lindgrens eget liv och hennes egna erfarenheter. Dessutom är ju Madicken en så fin och godhjärtad tjej, även om det blir mycket bus och hyss. Men hon gör aldrig något dumt med flit, det bara blir så. Berättelserna om Madicken och Lisabet är så varma och charmiga. Dessutom är ju Astrid Lindgren en så härlig författare. Hennes språk och sättet hon skriver på. När jag läser hör jag hennes röst i huvudet. Som här:

De leker med Sasso ett slag också och de går och luktar på syrenerna som just har börjat slå ut. Sen ställer de fram mjölk åt igelkotten som kommer om kvällarna, och när de är färdiga med allt det där, är det redan läggdags. Men Lisabet har nånting som ska göras först. Det talar hon om för Madicken.

”Nu går jag in i garderoben och stänger dörren och säjer pisspotta, innan jag lägger mej. Fem gånger ska jag säja det. Men tala inte om det för mamma.”

”Jo, du är just fin”, säjer Madicken. ”Fast sen ska du be din aftonbön, det vet du!”

”Nä, pilutta dej, för det gjorde jag i söndags”, säjer Lisabet. ”Sju gånger! Och då räcker det för hela veckan.”

Madicken och Junibackens Pims finns bland annat hos Adlibris och Bokus.

Nils Karlsson-Pyssling är namnet på den första av de novellsamlingar eller sagosamlingar som Astrid Lindgren skrivit. Den kom första gången ut 1949. I boken finns totalt nio berättelser: Nils Karlsson-Pyssling, I Skymningslandet, Peter och Petra, Lustig-Gök, Mirabell, En natt i maj, Prinsessan som inte ville leka, Allrakäraste syster och Ingen rövare finns i skogen. Boken är illustrerad av Eva Billow.

Berättelserna är olika sinsemellan men det finns ett tydligt gemensamt tema, nämligen vänskap. Ofta skildrar sagorna ensamma och/eller sjuka barn som får vänner och många gånger kommer dessa vänner från olika fantasivärldar. Vi möter Bertil som är ensam hemma om dagarna när hans föräldrar jobbar och som lär känna pysslingen Nils som bor under hans säng. Göran som är sängliggande och har haft ont i sitt ben i ett helt år får följa med Herr Lingonkvast till Skymningslandet. Gunnar som plötsligt får två nya klasskompisar, Peter och Petra som tillhör småfolket. Syskonen Gunnar och Gunilla som legat sjuka i fyra veckor och får en ny klocka av sin pappa, ett gökur där göken blir levande och blir deras vän. Britta-Kajsa som bor med sina föräldrar i en liten stuga som ligger så ensligt till och som hett önskar sig en docka och som av ett under får ett dockfrö av en förbipasserare. Lena som får en näsduk av en tant på sin sexårsdag, en näsduk som kommer väl till pass när hon träffar en älva som behöver en ny klänning till den stora älvbalen. Prinsessan Lise-Lotta som hade alla leksaker man kunde tänka sig, men som ändå inte ville leka, i alla fall inte förrän hon för första gången fick en vän i hennes egen ålder. Barbro som i sin hemlighet har en tvillingsyster som hon upplever magiska äventyr med. Och så till sist Peter som leker med sitt träsvärd och sin knallpulverpistol och tjoar ”ingen rövare finns i skogen” ända tills hans docka får liv och visar att det visst finns rövare och att de är ute efter hennes halsband.

Som ni ser är det ofta övernaturliga drag i dessa sagor och vänskapen sker oftast i barnens egen fantasi. Det är gripande berättelser som rymmer mycket, allt från sorg till humor och ofta också äventyr och spänning. De flesta av berättelserna har blivit klassiker. Flera av sagorna är filmatiserade och några har getts ut som bilderböcker. År 1950 belönades Astrid Lindgren med Nils Holgersson-plaketten för denna sagosamling.

Jag gillar de flesta sagor i den här boken. Jag gillar att det är fristående, ganska olika berättelser men med ett gemensamt tema. Det gör att de passar för en väldigt bred målgrupp och att alla kan hitta sin favorit. Många av sagorna griper tag i mig, inte minst Allrakäraste syster. Mina favoriter är I Skymningslandet, Nils Karlsson-Pyssling, Peter och Petra och Allrakäraste syster.

Nils Karlsson-Pyssling finns bland annat att köpa hos Adlibris och hos Bokus.

Jag fortsätter min läsning av Astrid Lindgrens verk. Denna gång har turen kommit till Madicken.

Madicken är nästan sju år och bor i ett stort rött hus tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster Lisabet. De har också en svart pudel som heter Sasso, en kattunge som heter Gosan och så har de Alva, jungfrun.

Madicken heter egentligen Margareta, men när hon var liten kallade hon sig själv för Madicken och det kallas hon fortfarande. När hon behöver förmanas däremot får hon heta Margareta och det innebär att hon ganska ofta får heta Margareta, för Madicken får rätt så ofta små infall och gör saker utan att tänka sig för…

Det här är en kapitelbok som består av en samling korta berättelser som var och en handlar om en händelse Madicken är med om. Varje kapitel är alltså en avslutad berättelse och därför passar boken bra att läsa som kvällsläsning eller som högläsningsbok i skolan. Det blir rätt lagom med ett kapitel per högläsningsstund.

Boken utspelar sig under första världskriget men Madicken och hennes familj har det ganska gott ställt ändå. Såväl Madicken som hennes föräldrar är dock godhjärtade och vill gärna hjälpa dem som har det sämre ställt än dem själva. Madicken är busig och kavat. Hon klättrar och gör bus, Samtidigt har hon ett gott hjärta och gör inte saker för att vara dum utan för att det råkar bli så. Hon är som barn är mest, alltså. Även om hon kanske inte var så som flickor var på den tiden boken skrevs. Det är lätt att tycka om Madicken och lätt att känna igen sig i hennes tänk och beteende. Troligen är det också det som gör att boken känns aktuell än idag, även om det finns typiska tidsmarkörer som relaterar till en svunnen tid. Jag tror dock att dagens barn kan tycka lika mycket om Madickens och Lisabets upptåg som tidigare generationer.

Astrid Lindgren använde sig av mycket från sin egen barndom och uppväxt när hon skrev sina böcker. Hennes bästa kompis kallades just för Madicken och det är hon som har fått sätta namn på denna karaktär. Men Madickens egenskaper och inte minst hennes klätterlust kommer från Astrid Lindgren själv. Många av de upptåg Madicken är med om har Astrid Lindgren själv upplevt eller fått berättat för sig av personer i hennes närhet. Madickens pappa jobbar på tidning i Vimmerby precis som Astrid Lindgren själv gjorde som ung. Och Madicken bor i Vimmerby, staden som låg nära Näs där Lindgren växte upp.

Madicken finns att köpa bland annat på Bokus och Adlibris. Fortsättningen heter Madicken och Junibackens Pims. Det finns också några bilderböcker om Madicken och så filmer förstås.