En sjuårig flicka går naken och blodig mitt på blanka förmiddagen in på en bank i centrala Stockholm och lyckas få med sig ett miljonbelopp därifrån. Det osedvanliga rånet väcker snabbt stort uppseende. Den unga Leona Lindberg, brottsutredare vid Roteln för Grova Brott vid Citypolisen, får ärendet på sitt bord. Utredningen innehåller en rad märkliga omständigheter och spåren visar sig så småningom leda åt ett oväntat håll.
Leona är erkänd för sin yrkesskicklighet och samtidigt en udda fågel inom poliskåren, en kontroversiell outsider och ensamvarg som inte drar sig för att ta till ibland rent våghalsigt oortodoxa metoder om de helgar hennes syften.
Ovanstående är förlagets beskrivning av boken Leona – tärningen är kastad. Som ni förstår så är det här en annorlunda deckare. Dels med tanke på att det är ett barn som är den som till synes ligger bakom rånen, och dels med tanke på bokens huvudperson Leona. Den udda fågeln som hon beskrivs som. Och hon är verkligen kontroversiell ur samhällets mått mätt. Hon är mamma och polis, men har samtidigt enormt svårt att passa in i alla mallar. Men samtidigt är hon inte längre ensam – deckarvärlden innehåller trots allt ganska många sådana karaktärer, tänk bara på Saga i tv-serien Bron eller varför inte Lisbet Salander. Så man kan inte säga att idén eller boken känns särskilt unik. Det innebär dock inte att den inte är bra, för det är den. Jag hade lite svårt för berättarstilen först, och för karaktären Leona. Men hon förmänskligas mer och mer genom boken och till slut får man faktiskt någon slags förståelse, om än inte riktigt acceptans, för de val hon gör. Hon är ingen sympatisk karaktär, men hon är intressant. Både Leona och händelserna i boken väcker reaktioner och tankar hos mig som läsare. Boken håller också ett högt tempo, vilket gör den till en perfekt sträckläsarbok. Tärningen är kastad är första boken i serien om Leona. Hittills har det kommit ut två böcker till. Jag kommer definitivt att läsa dem. Konstigt vore det annars med tanke på den cliffhanger som avslutar boken.
Leona – tärningen är kastad är skriven av Jenny Rogneby och utgiven av Wahlströms & Widstrand. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Måns är 11 och gillar att skejta. När han måste följa med sin mamma till Malmö över sommaren pga jobb så är alltså det första Måns gör att leta efter närmaste skejtpark. Han hinner inte vara där särskilt länge förrän han träffar Mikkel. De utmanar varandra, det leder till blodvite och det slutar med att de blir blodsbröder. Bara några timmar efter det att Måns kom till Malmö. De blir snabbt varandras bästa kompisar och allt borde vara frid och fröjd. Eller? Nej, så enkelt är det förstås inte. Måns bär på en hemlighet. En hemlighet som är så stor att han inte ens vågar berätta den för Mikkel. En hemlighet som bidragit till att Måns nu befinner sig i Malmö med sin mamma medan pappa är kvar hemma och eh.. tränar på att cykla. Den hemligheten är att i Måns pass så står det inte Måns. Det står Michelle.
En stor anledning till varför jag bloggar om böcker är för att jag vill ha allt det jag läser samlat, som en slags läsdagbok. När jag läser deckarserier till exempel så händer det att jag kollar i bloggen för att se vilka jag läst och vilken som är på tur att bli läst härnäst. Som barn hade jag älskat att ha en egen läsdagbok. Därför blev jag glad när jag såg att En bok för alla har en fin läsdagbok som heter just Min första läsdagbok. Det är alltså en ifyllnadsbok där man på varje uppslag kan skriva, rita och berätta om de böcker man läst. Det finns plats att skriva om en bok per uppslag. För varje bok finns det plats att skriva datum man läst ut den, vad boken heter och författare. Det finns tomma rader där man kan skriva exempelvis vad boken handlar om eller varför inte hur det kändes medan man läste boken. Det är helt fritt vad man skriver, hur mycket eller hur lite man skriver om böckerna. Ena sidan av uppslaget är helt tom, där kan man fortsätta skriva om man vill, rita bokens omslag eller någon annan bild man blir inspirerad att rita utifrån boken, klistra in bilder eller skriva/rita något helt annat, kanske citat från boken eller vad man nu vill. Det finns också en rad med emojis, en ledsen, en neutral, en glad, en flirtig bussmiley samt en helt tom. Ovanför står texten ”Så här kände jag mig när jag läste”. Där kan man ringa in eller kryssa för den smiley som mest stämmer in, eller rita en egen om man inte hittar någon som passar. Jag tror att det finns många läsande barn som skulle gilla att fylla i en sådan här bok och samtidigt ha koll på sin läsning. Och tänk vilken guldgruva att ta fram och bläddra i senare. Jag gillar formgivningen, boken har en retroinspirerad, men samtidigt modern, stilren och riktigt snygg formgivning.
Igår skrev jag om boken 
Handbok för molnskådare är en faktabok om det som rör sig på himlen. De flesta har väl legat på rygg, tittat upp mot himlen och drömt sig bort bland molnen. Då är steget inte långt till att bli molnskådare. Alla kan molnskåda. Det enda man behöver är lite tid och så förstås en molnig himmel.
Jag har haft en hel del bokprat på sistone. En bok som jag tipsat om i både fyran och femman på mina skolor är Hugo och kepskampen som jag också därför nyligen har läst. Det är en väldigt rolig, underhållande och samtidigt lite tänkvärd berättelse om en kille som heter Hugo. Han är ganska ensam och utanför. Troligen också mobbad, även om man mer får antydningar till det i texten än att han berättar om det själv. Det är en öm tå det där. Men han vill verkligen vara en i gänget och bli accepterad. Han slår nästan knut på sig själv för att bli det. Så blir det en dag då det är dags att välja representanter till elevrådet. Ingen anmäler sig frivilligt. Till slut säger läraren att ingen i klassen får gå ut på rast förrän någon anmält sig. Hugo ser sin chans att bli omtyckt och anmäler sig därför. Efter det är det som att en helt ny värld öppnar sig för honom. Klasskompisarna ber honom föra en kepskamp i elevrådet. De vill ha på sig keps inomhus fastän det är förbjudet i skolan. Hugo lyckas med det och det leder till att han blir accepterad i klassen, ja till och med lite populär. Det är roligt. Men det dröjer inte länge förrän Hugo inser att populariteten också har en baksida…
Alla vet väl hur en riktig viking ser ut? Men den bild vi har av vikingatiden bygger till stor del på spännande historier skrivna på 1800-talet. Där framställdes vikingarna som äventyrliga hjältar. Levde det inga andra människor på den tiden? Var alla stora, skäggiga muskelknuttar som roffade åt sig det som var andras?
Den 18 oktober 1945 stiger fjorton holländska pojkar av tåget på Nyköpings station. En av dem är Wim. Hans namn står på en lapp som hänger i ett snöre om hans hals. Han har precis upplevt hungervintern i Holland, den sista krigsvintern, då det saknades mat och värme, städer brann och många människor dog. Wim handlar hos familjen Ängberg i ett gult hus utanför Nyköping. Där får han det bra. Allt är annorlunda. Alla är varma och mätta och ingen har upplevt krigets fasor. Wim får också fem nya syskon som genast välkomnar honom som en bror.
Lisa måste bo hos sin mormor i några månader eftersom hennes mamma jobbar i en annan stad. Problemet är bara att Lisa vantrivs något fruktansvärt i sin nya skola. Killgänget retar henne konstant för hennes utstående öron, och varje kväll somnar Lisa med händerna tryckta mot öronen, för att de förhoppningsvis ska sluta stå ut så mycket.