I havet finns så många stora fiskar är Sara Lövestams andra roman, men den första som jag läser av henne. Faktum är att jag började läsa den för ett par månader sedan, men avvaktade eftersom jag var rädd att den skulle vara för stark (småbarnsförälder och höggravid som jag var då). Nu har jag läst hela boken och konstaterar att den är stark och lämnar ingen läsare oberörd, men jag är ändå glad att jag läst boken eftersom den är både oerhört bra och behandlar ett brännande ämne.

I centrum står Malte, fem år. Han bor tillsammans med sin mamma och hennes nya man, Ove. Malte har inte världens bästa uppväxtmiljö och allt som händer hemma måste han hålla hemligt för fröknarna på dagis. Som att mamma dricker för mycket och att Ove slår henne. Det är ju tragiskt i sig, men bokens brännheta ämne är pedofili och boken visar på vad som kan hända när skyddsnätet runt ett barn har för stora hål så det blir enkelt för stora, fula fiskar att ta sig in. Det är så mycket enklare än man tror tyvärr. Men som tur är så finns det också andra människor runt om kring Malte. Som Iakttagaren, en person som bor mittemot dagiset. En person som har fastnat i sitt eget liv och som har tråkigt om dagarna och därför ägnar stor del åt att iakkta barnen som leker på dagisgården. Och som då ser ett och annat och som minns saker som hände när iakttagaren själv var liten.

Boken är stundvis jobbig att läsa, men ändå kan man inte lägga bort den. Det är en riktig sträckläsarbok. Jag läste ut den på ett par dagar och kunde inte sluta tänka på den mellan läsperioderna. Det finns ett tydligt driv, ett aktuellt ämne och ett fantastiskt persongalleri. Författaren har ett mycket bra språk och en otrolig känsla. Man kan inte låta bli att tänka på hur många barn som har det som Malte, eller värre. Otäckt att tänka på! Men se till att läsa boken även om den handlar om ett jobbigt ämne, det är den värd. Jag är imponerad av författaren och kommer definitivt att läsa både debutromanen (Udda) och alla eventuellt kommande böcker av Sara Lövestam.

Jag hade mycket förväntningar på Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson, men blev väldigt besviken och lyckades inte ens läsa ut den. Jag hade läst många recensioner av boken där den hyllats och därför fick jag höga förväntningar. Även baksidestexten var väldigt lockande:

Den enögda kaninen är en spänningsroman om en liten plats där stora händelser inträffar. En glesbygd noir med en stämning som kryper under huden. En berättelse om kärlek och vänskap, om hemligheter och lögner.

Boken handlar om David Flygare. Han kommer från ett litet samhälle, Dalen, men har för bara några månader sedan lämnat samhället för att plugga på högskolan. Nu är det dock dags för sommarlov och hastigt bestämmer han sig för att resa hem och tillbringa sommaren hos sina föräldrar. Hans barndomskompisar introducerar honom snabbt för ett ödehus som de hittat bortom Dalen. Tillsammans med sina fem vänner tillbringar David sommaren vid huset. De badar, solar, grillar, dricker och har sex. Men de begår också inbrott i skyddet av natten och sedan gömmer de stöldgodset i huset. Snart går det dock snett, stölderna skapar oro i det lilla samhället och då plötsligt en ensam gammal man försvinner så börjar det koka under ytan i Dalen.

Boken är annorlunda. Begreppet spänningsroman är en bra beskrivning, för det är ingen kriminalroman, ingen deckare, ingen skräckroman och ingen vanlig roman, men däremot har boken drag från alla dessa genrer. Författaren har också ett relativt unikt sätt att skriva. Språket sticker ut och han skriver modernt och ungt, vilket passar bra med tanke på bokens unga karaktärer. Men man får inte komma karaktärerna in på skinnet och författaren lämnar många lösa trådar. Möjligen knyts de ihop i slutet, jag kom ju aldrig så långt. Jag har inte heller läst författarens debutbok, Fallet Vincent Franke, som tydligen ska handla om i stort sett samma huvudpersoner (?), fast ändå vara helt fristående och det kanske ligger mig till last när jag försöker ta till mig Den enögda kaninen. Det som författaren däremot har lyckats mycket bra med är att fånga hur det är att växa upp och leva i en liten småstad/mindre samhälle, där alla känner alla. Jag har själv växt upp i en mindre stad och igenkänningsfaktorn är stor.

Det som jag däremot störde mig på är dels att karaktärerna knappt verkar ha några moraliska betänkligheter. Vadå, några inbrott? Det är väl inget. Ett mord? Ja, det är inte heller så märkvärdigt. Tänk om polisen kommer på oss. Ja, jo, men låt oss röka på och ha lite sex så ordnar det sig nog. Ungefär så låter det genom boken. Det andra jag störde mig på är hur det kan fortgå så långt med stölderna och allt annat hemlighållande så länge. I ett samhälle där alla känner alla och alla har koll på varandra, hur lyckas då detta osmarta, pårökta kompisgäng göra så många inbrott innan de blir påkomna? Det känns orimligt. Hur lyckas David och Alex hålla sitt förhållande hemligt i detta sovande samhälle? Det känns också orimligt. Författaren nämner ju hela tiden hur skvallret och olika rykten fullkomligt flödar i samhället. Hur kan då huvudpersonen vara helt undantagen från all ryktesspridning och skvaller? Nej, tyvärr fastnade jag inte alls för Den enögda kaninen, men det verkar som att jag är en av få som inte gjort det så läs den för all del och bilda er en egen uppfattning om boken vet ja.