Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg. Det är de enda ord som står i baksidestexten till Fjärilsvägen av Patrik Lundberg. Några få ord som beskriver hela boken. Patrik Lundberg är författare och journalist. Den här boken är en hyllning och kärleksförklaring till hans mamma, men också en berättelse om hans egna barndom och en skildring över det svenska klassamhället. Allt detta får han med på de blott 176 sidor som utgör boken.

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.

Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Det är en drabbande bok. Patrik Lundberg inleder med att berätta om mammans födelse och uppväxt, vilket mest blir torra redogörelser utan känslor, och som också nästan fick mig att lägga undan boken. Men när han berättat om att hans mamma och pappa adopterat honom och hans syster Paula och därefter börjar skildra deras uppväxt parallellt med berättelsen om mamman händer något i texten. Det blir mer levande, fler exempel, mer målande, fler anekdoter. Inte så konstigt förstås, när hans egna minnen och upplevelser kan blandas in.

Det handlar mycket om fattigdom, att inte ha råd med sådant som andra barn och familjer i samma bostadsområde kunde köpa. Författaren blandar in politik och klasskamp, lägger mycket skuld på politiken och samhället, som gjort Birgittas liv till en kamp, där hon fått vända på varenda krona och vara uppfinningsrik för att få ihop livet. Det handlar också om att vara ensamstående, lågutbildad, sjukpensionär och alkoholist. Men det handlar också om rädslan för att vara beroende av en man, att inte våga söka hjälp, att hamna i ett destruktivt förhållande och till slut leva i misär.

Men det handlar också om den klassresa som Patrik själv gjort, om hans ansträngningar att fixa sommarjobb utan kontakter, om hans studier, festande, drömmar och mål. Det handlar också om hans systers uppväxt och liv, som sett annorlunda ut, men som ändå har många gemensamma punkter.

Boken är välskriven och jag blir nyfiken på att läsa mer av Lundberg eftersom jag gillar hans språk och ton. Jag gillar att boken är skriven med det ovanliga du-tilltalet. Det känns som att jag får ett tydligt porträtt av de personer som gestaltas i boken, samtidigt som deras liv och upplevelser också sätts i ett större sammanhang. Samtidigt är det något som skaver under läsningens gång, framförallt i slutet. Boken avses vara en kärleksförklaring till mamman, men varför lämnar den mig då med en bitter eftersmak? Varför skildrar författaren huvudpersonens misär så ingående, nästan föraktfullt? Författaren menar att samhället svek Birgitta, men jag hade gärna velat höra hennes syn också, vad hade hon tyckt om boken. Det får vi förstås aldrig veta, men jag kan inte undgå att tänka under läsningen att det här bara är den ena sidan av en berättelse om ett liv.

Vad gör en pandemi med människor? Bärarna utspelar sig i en värld där en smitta har härjat i många decennier, en smitta som tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. Kvinnorna styr, och samhällets redan skrala resurser delas systerligt, eller används i jakten på ett botemedel. Men ordningen har börjat ifrågasättas.

Nikki lever med Simone. De har egentligen aldrig pratat om att bli föräldrar. Men så vill Simone absolut bära ett barn. Det visar sig bli både svårare och farligare än Nikki kunnat ana. Nikki upptäcker saker – om Simone, om sig själv och om det samhälle hon lever i – som kastar henne ut i något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.

Bärarna är skriven av Jessica Schiefauer och det är en annorlunda, men intressant bok. Den är aktuell eftersom den utspelar sig i en värld som gått igenom en pandemi, en smitta. Den smittan var så våldsam att den gjorde så att män och kvinnor nu tvingas leva åtskilda. Männen, dvs spridarna, skys som pesten, medan vi här mestadels får ta del av kvinnornas, dvs bärarnas perspektiv. Men huvudpersonen Nikki får vara med om något som gör att hon ifrågasätter den rådande ordningen. Är spridarna verkligen så farliga?

Det är en tankeväckande och intressant berättelse som utspelar sig i en värld som i vissa hänseenden liknar vår värld och i andra delar är väldigt olik vår värld. Jag tycker att jag inte riktigt får tillräckligt mycket kunskap om det samhälle karaktärerna lever i för att riktigt förstå vad som händer på det politiska och samhällsmässeliga planet. Men det är kanske inte ens poängen, eller ens intressant. Till största del är det en karaktärsberättelse där vi får följa Nikki och hennes utveckling, såväl inre som yttre. Kanske beror det för min del på att jag inte är van att läsa framtidsdystopier eller science fiction, det är inte de genrer som jag vanligtvis läser.

Jessica Schiefauer är flerfaldigt prisbelönad för sina böcker, hon är bland annat känd för När hundarna kommer och Pojkarna, båda ungdomsböcker som fått Augustpriset. Nu skriver hon sin första vuxenroman, men jag tycker att den lika gärna kan läsas av ungdomar. Jag tycker inte att hennes språk är lika magiskt i Bärarna som i ungdomsromanerna, berättelsen inte heller lika engagerande och man kommer inte karaktärerna lika nära. Men som sagt, en intressant, tänkvärd bok som jag tror skulle passa ypperligt som bokcirkelbok, för tänk så roligt att få diskutera den med andra läsare.

Ödeläggaren är en sann och drabbande berättelse om hur författaren Christina Herrström råkade ut för en man som fullständigt krossade hennes liv. En dag mötte hon en sällsynt karismatisk musiker och affärsman som berättar om sin kamp för rätten till sin son och sin strävan efter ett bättre liv, men också om svårigheterna att uppnå detta när allt tagits ifrån honom och han inte har ens ett eget hem.

Christina öppnade sitt hem och började hjälpa mannen ekonomiskt. Men beslutet att hjälpa en medmänniska kom att få förödande konsekvenser och hennes liv började långsamt och metodiskt att slås sönder tills dess att bara spillror återstod.

När jag läste Ödeläggaren kände jag bara: ”vilken bok!”. Den bygger på författarens 23 dagböcker från tiden med ”ödeläggaren” och den är så personligt skriven, naken och utelämnande. Det är oundvikligt att bli berörd av Christina Herrströms berättelse.

Boken har 588 sidor och kan ibland upplevas som seg och upprepande. Men jag som själv har levt med våld i nära relation känner så väl igen allt detta upprepande och att saker går i cirklar. Trots att boken är så lång är den också samtidigt lättläst, välskriven och har en berättarteknik som får en att inte vilja lägga bort boken förrän man fått veta hur det har gått.

En nackdel med att boken är så lång kan vara att den avskräcker de som verkligen borde läsa den, för det här är en detaljerad studie i psykisk kvinnomisshandel, en bok som verkligen förklarar hur en stark, framgångsrik kvinna kan bli så nerbruten och hjärntvättad, ja rent av grundlurad. När man som jag jobbar aktivt i kvinnojourer och liknande får man så ofta höra folk som ifrågasätter varför man inte lämnar direkt och varför man låter sig utsättas för allt detta, och det är säkert svårt för de som står utanför att förstå hur starka mekanismer man utsätts för. Men jag tycker att det förklaras tydligt i den här boken. Liksom i följande recension från Aftonbladet:

Han tar över alltmer av hennes lägenhet, målar om utan att fråga, skriker så hon inte kan arbeta samt kräver total tystnad när han sover. Han invaderar henne fysiskt: stoppar ner fingrar i hennes mun, välter henne på golvet, slår henne så hon får märken. Han isolerar henne från vänner och försöker förföra hennes dotter.

Han tar död på hennes älskade växter, kräver henne på miljonbelopp som han slösar bort och skuldbelägger henne genom avancerade historier. Han anställer också en astrolog som ytterligare ska manipulera Herrström. När hennes familj till slut får ut honom, hittar hon material från kurser han gått: ”Hur du gör andra människor till redskap för din vilja.”

Jag känner igen så mycket från det våld jag själv varit utsatt för. Inte det ekonomiska våldet, men alla känslor och tankar. Förvirringen. Osäkerheten. Skammen. Rädslan. Tröttheten. Ångesten. Ensamheten. Christina Herrström har varit oerhört modig som har skildrat allt detta och helt utelämnat sig själv. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Ödeläggaren blir emottagen som ett debattinlägg i debatten om mäns våld mot kvinnor och att det hon varit med om inte varit förgäves, utan att hennes bok gör skillnad för andra kvinnor. Jag önskar att förståelsen och kunskapen skulle öka och att man inte längre skulle behöva bli ifrågasatt eller idiotförklarad. Men tyvärr är det väl så att de verkligen skulle behöva insikten, förståelsen och kunskapen, de kommer inte att läsa den här boken trots att de verkligen, verkligen skulle behöva.