Bära leggings i januari läste jag för ett par månader sedan, men har glömt att recensera den. Nu passar det ju bra eftersom veckans tema hos bloggkollektivet Kulturkollo är just verkliga/sanna/realistiska böcker.

Sara är bara 13 år gammal och har trassliga hemförhållanden. Hon söker sin tillflykt hos Jesper som är en gammal vän till familjen. Där finner hon trygghet och upplever för första gången att någon bryr sig om henne och lyssnar på henne. Åtminstone tills en natt då hon vaknar utan kläder, med honom över sig.

På denna enda natt förstörs allt. Hon försöker se det som en engångsföreteelse, eller ett misstag. Men det händer igen, och igen, och igen. Sara har kluvna känslor. Hon skäms och mår dåligt. Hon hatar Jesper, men känner samtidigt en lojalitet mot honom för allt stöd han gav henne tidigare. Det går fyra år, varav två år av upprepade övergrepp utan att hon säger något till någon. Till slut rämnar hon inombords på grund av den mörka hemligheten och då blir hon fast besluten att anmäla honom. En ny kamp börjar, denna gång mot rättssystemet.

När den här boken kom ut var författaren Sara Stille 20 år och läste juridik på universitetet i Örebro. Hon valde att berätta sin egen historia eftersom hon vill göra skillnad och stå upp för alla andra tysta offer.

Bära leggings i januari är en oerhört gripande bok. Sara berättar om allt som hände, hur hon upplevde det och hur hon kände. Det är stundtals jobbigt att läsa boken, det går inte att värja för det jobbiga, det är närgånget och naket skildrat. Samtidigt är det så viktigt att boken blir läst. Tystnaden hade varit en seger för förövaren. Att det är jobbigt och känslosamt att läsa boken går dessutom inte ens att jämföra med för hur jobbigt det har varit för Sara att genomleva allt detta.

Man blir inte bara berörd när man läser boken utan också irriterad och förbannad stundvis. Under rättegången till exempel så ställer Jespers försvarare frågor till Sara om vilka kläder hon hade på sig under övergreppen. Vad ska det spela för roll? Samtidigt läser vi ju rätt ofta i media att sådana frågor anses viktiga. Jag blir också arg på Saras familj och de andra i hennes närhet. Hon har visserligen en trasslig familj och få som hon litar på. Men under fyra års tid måste folk ha anat att allt inte står rätt till. Varför reagerar dem inte?

Sara Stille har själv berättat att skrivandet har fungerat som en terapi för henne samtidigt som hon ville få fram sin historia. Och det är också så jag har läst boken. I en skönlitterär bok fokuserar jag mer på berättarteknik och språk, men i sådana här böcker fokuserar jag mest på berättelsen. Det är en oerhört stark och viktig bok. Läs den!