På baksidestexten till Barnflickan står det såhär:

Hanna von Corswants debutroman Barnflickan är en klassisk skräckhistoria, där mörka familjehemligheter döljs i ödsliga korridorer och låsta rum.

Jag är inget större fan av skräck i vanliga fall, men jag tilltalades av texten ovan och såg fram emot att läsa boken. Dock blev jag besviken. Boken var förvisso helt okej, men särskilt skrämmande var den inte. Boken handlar om Karin som åker som aupair till ett stort hus på franska landsbygden. Hon skulle ta hand om en pojke, men när hon kom dit så fanns det ingen pojke, det sades att han var död, men ingen ville prata närmare om saken. Istället fick Karin vara hushållerska. Om nätterna börjar hon höra steg från den stängda översta våningen och det kommer musik ur ventilen i hennes rum. Många saker ter sig konstiga. Ingen ringer när hon ringer hem till Sverige och hon börjar känna sig allt mer ensam.

Boken har ett bra språk och storyn är också bra, åtminstone till en början. Däremot så gillar jag inte karaktären Karin. Hon är så naiv och mjäkig att jag blir irriterad. Hon borde ha dragit öronen åt sig redan när hon insåg att det inte fanns något barn i huset. Istället låter hon sig utsättas för det ena efter det andra. Miljöbeskrivningarna är också ganska torftliga och skräcken finns som sagt inte där. Ett visst mått av obehag finns hela tiden, men det tar sig liksom inte till att bli riktigt skrämmande. Däremot har författaren ett riktigt bra språk som flyter på bra och med stor inlevelse. Det ska bli spännande att se fortsatt utgivning av Hanna von Corswants.