Denna veckas bokbloggsjerka handlar om serier.

Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Spontant kommer jag på två serier, som sinsemellan är väldigt olika, men som har gemensamt att jag slutade läsa dem. Dels serien om rättsläkaren Kay Scarpetta av Patricia Cornwell, som jag tyckte om till en början, men som jag inte alls läser längre. Dels ungdomsbokserien House of Nights som handlar om Zoey som blir överprästinna på vampyrskolan Nattens hus. Medan jag surfade runt hos de andra bokbloggarna som har svarat på frågan så insåg jag också att serien om Malin Fors av Mons Kallentoft också hör till de serier som jag har tröttnat på.

Annars så läser jag rätt mycket serier, framförallt när det gäller svenska deckare. När det gäller serier så kan de vara rätt ojämna och av skiftande kvalitet under seriens gång. Men det som framförallt får mig att lägga ifrån mig böckerna är när det inte händer tillräckligt mycket med huvudkaraktärerna, när de inte utvecklas, men också när innehållet i böckerna blir alltför lika så man inte kommer ihåg vilken bok som handlade om vad, för att de påminner så mycket om varandra. En bra serie ska innehålla en slags händelseutveckling och även om böckerna som ingår i serien bygger på varandra så ska de också till stor del kunna vara självständiga, det får inte vara alltför mycket hänvisningar till de andra böckerna. Slutet i en bok som ingår i en serie bör också innehålla en cliffhanger, inte en alltför stor, men åtminstone så att man ser fram emot nästa bok i serien. Det måste också kännas att en författare skriver ett antal böcker för att hen har något att säga, inte bara för att få sälja så mycket som möjligt. Det är tyvärr alltför vanligt att det blir slentrian i bokskrivandet och att författarna lever mycket på gamla meriter, och tyvärr köper jag inte det. Det måste finnas lite känsla bakom författarskapet.

 

Förra veckan var det ingen Bokbloggsjerka. Nu när jerkan är tillbaka berättar Annika att hennes värk sätter käppar i hjulet för henne och därför blir det inte så mycket bloggat som hon skulle vilja. Därför skriver hon:

Hittills har jag inte kommit på något som skulle hjälpa mig på vägen och därför skulle jag vilja ta del av era bästa tips. Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Egentligen är jag inte rätt person att svara på detta, eftersom jag själv har haft ett par långa bloggpauser i samband med två väldigt jobbiga händelser i mitt privatliv som kom tätt inpå varandra. Det började med att min minsta dotter föddes livlös efter att ha haft syrebrist i magen och hon låg därför inne på sjukhuset länge i respirator. Därefter hamnade jag i en vårdnadstvist och efter det var vi tvungna att flytta på grund av en hotbild. På grund av allt som hänt under detta år så hamnade jag i en utbrändhet samtidigt som jag hade tre små barn att ta hand om på heltid. Så bloggen fick helt enkelt ligga och vila, även om jag ofta tänkte på den och önskade att jag hade haft tid med den.

Så jag har förståelse för att bloggandet kan gå upp och ner i samband med vad som händer i privatlivet. Svackor får nog alla, kanske i samband med att det är mycket på jobbet eller att barnen är sjuka. Det som jag tycker hjälper mig då är förinställda inlägg. När jag bloggar så skriver jag helst flera inlägg i taget som jag sedan schemalägger, för när jag väl sätter mig och recenserar böcker så kan jag lika gärna skriva om flera stycken på samma gång. Regelbundna inlägg är en annan favorit, dit bland annat Bokbloggsjerkan hör. Sådana inlägg är trevliga att läsa, men de kräver inte lika mycket ansträngning att skriva så som bokrecensionerna. Listor är en annan favorit, liksom temaspecialer. Sådant gör bloggandet roligare och det blir lite annorlunda än att bara recensera böcker.

Jag försöker tänka på att variera vilka böcker jag skriver om, blanda barn- och vuxenböcker. Även om det på sistone mest har varit barnböcker jag läst (för barnen), bara för att jag inte har haft tillräckligt med ork och fokus på att läsa vuxenböcker just nu. Jag siktar också på ett inlägg om dagen, även om det inte alltid blir så. Just nu är det mest bokrecensioner på min blogg, men jag har en ambition att fylla på med annat som handlar om böcker och läsning, så det blir en ännu bättre variation. Jag skulle också vilja fota mer själv till bloggen.

Jag sitter i stort sett alltid vid mitt skrivbord i mitt arbetsrum och skriver på min laptop. Har aldrig bloggat via mobilen, men kanske ska jag testa det, då kanske det blir enklare att skriva inlägg? Eller åtminstone utkast till inlägg. Jag funderar också på att införskaffa en anteckningsbok där jag kan samla idéer så jag har dem på ett och samma ställe. Och så jag får ner dem på papper istället för att ha dem i huvudet tills jag glömt dem 🙂 Jag har i alla fall bra ordning på mina böcker. Orecenserade böcker på ett ställe i bokhyllan och olästa böcker på en annan plats. Så där får de vänta tills jag har tid för dem. Det underlättar att slippa se dem mitt framför sig när man befinner sig i en bloggpaus.

Jag kommer att läsa allas inlägg i denna bokbloggsjerka med stort intresse, för det är otroligt intressanta frågor och jag läser gärna mer om hur alla tänker om sitt bloggande. Jag skulle också behöva bättre rutiner när det gäller mitt bloggande, så jag kommer också att ta till mig andra bloggares tips. En sak som jag tycker att jag kan vara dålig på är att det ibland kan gå för långt emellan det att jag läser en bok tills det att jag skriver om den. Även om jag fortfarande kommer ihåg vad den handlar om i stora drag och vad jag tyckte om boken så hinner jag ändå glömma viktiga detaljer som jag skulle vilja skriva om. Därför skulle jag vilja bli bättre på att anteckna antingen medan jag läser eller direkt efter att jag läst ut boken, så jag har lite stödord, anteckningar eller ett utkast, även om jag inte skriver hela blogginlägget på en gång. Jag skulle också behöva skapa någon slags grundplanering eller grundstruktur, så jag har något att planera resten av bloggandet efter.

Dags för en ny bokbloggsjerka igen och denna gång handlar det om barnböcker.

Veckans fråga kommer från Boktjuven Ingerun: Jag tycker att nya barnböcker för barn 6-12 år får lite för lite uppmärksamhet. Kan du bidra med en lista på de bästa böckerna för 6-9 och 9-12 som kom ut förra året?

Det här var en väldigt intressant fråga för mig med tanke på att min blogg faktiskt heter Barnboksbloggen. Min äldsta dotter är 7 år, så jag läser en hel del böcker i den här kategorin.

Min dotter gillar spännande böcker. Böckerna om LasseMajas detektivbyrå tycker hon mycket om. Själv fördrar jag faktiskt böckerna om Emil Wern av Anna Jansson när det gäller deckare för den här ålderskategorin. De känns mer realistiska. Här och här har jag skrivit om några av böckerna om Emil Wern.

Om man inte vill ha just deckare så finns det en serie om Julius. Jag skrev om första delen i serien här. Boken är fylld av humor och kärlek och passar lika bra både för killar som för tjejer.

Kanske vill man läsa böcker för barnen som man själv känner igen från sin egen barndom? Jag har bland annat skrivit om Madicken och Ronja Rövardotter här. Riktiga klassiker som nu kan älskas av en ny generation.

Det finns också många fina faktaböcker för barn i den här åldern. Kartor av Sarah Sheppard är en stor favorit hos mig. Läs mer om vad jag tyckt om boken här. Även Historiebok för barn har jag skrivit om här.

Böcker till ålderskategorin 9-12 år läser jag tyvärr inte lika ofta som böckerna till de lite yngre barnen. En av de böcker jag läst förra året och tyckte mycket om är Dela lika. Den har jag skrivit om här. Den skildrar hur det är att leva med skilda föräldrar och byta hem varannan vecka. Hög igenkänningsfaktor för många barn.

Du & jag är en sträckläsarbok för mellanstadieåldern som jag tyckte mycket om. Jag har skrivit om boken här. Jag har precis fått hem den andra boken i serien, som heter Hon & han, så jag ser fram emot att läsa och skriva även om den snart.

Det lilla huset på prärien är en serie som jag älskade som barn. Nu har de första böckerna i serien kommit i nytryck. Jag längtar efter att få läsa dem för mina egna barn. Jag har skrivit om dem här.

Jag var en riktig hästtjej som barn och då hade jag älskat att läsa om tjejerna i Kona-klubben. Även som vuxen uppskattar jag dessa hästböcker. Den näst senaste boken i serien skrev jag om här.

En av mina favoritförfattare heter Christina Wahldén och hon skriver både för ungdomar och mellanstadieåldern. En av böckerna för mellanstadieåldern läste jag förra året, nämligen Klaras hemlighet. En viktig och brännande bok som jag tyckte mycket om. Läs mer vad jag tyckte här.

Ja, det här var några av de böcker som jag skrivit om under 2014 och tyckt väldigt mycket om.

Denna veckas fråga i Bokbloggsjerka handlar om uppdateringar. Såhär lyder frågan:

Ewa K skrev för en tid sedan ett inlägg om upprepningar. Vad tycker du, fungerar upprepningar eller ser du helst att de lyser med sin frånvaro?

Jag kan störa mig på upprepningar, framförallt om jag sträckläser en serie och har böckerna och karaktärerna i gott minne. Då irriterar jag mig om jag behöver återintroduceras för karaktärerna, eller få händelser återberättade i bok efter bok. Samtidigt så händer det ju rätt ofta att man läser nästa bok i serien ett år efter att man läst den förra boken, och läser man mycket så hinner det ju passera ett antal böcker under den tiden. Så om det är viktiga detaljer som man bör komma ihåg från förra boken för att bättre kunna tillgodogöra sig den nya boken så uppskattar jag vid sådana tillfällen att få en viss upprepning. Det är en svår gränsdragning alltså.

Sedan tror jag att det beror på vilken genre man läser också. Historiska romaner med enormt persongalleri kan nog vinna mer på upprepningar så att texten blir lättare att tillgodogöra sig, än exempelvis lättlästa deckare och chiclit. Jag högläser mycket för min dotter som är 7 år och jag har på sistone märkt en tydlig tendens till upprepningar i serierna som vänder sig till den åldern. Jag vet inte varför det är så många upprepningar i dessa böcker, kanske för att igenkänning är så viktigt för barn, men det stör mig som vuxen i alla fall och ofta saktar det också ner läsningen känner jag.

Den typ av upprepningar jag har haft i åtanke här ovan är när man beskriver en händelse eller en karaktär på nytt, framförallt i serier för att nya läsare ska komma in i boken och för att läsare som tidigare har läst andra böcker i serien ska känna igen och påminnas om viktiga detaljer ifall de skulle ha glömt. Sådana upprepningar förlåter jag lättare och de kan till och med vara nyttiga ibland. Något jag däremot stör mig på är när vissa uttryck eller ord återkommer gång på gång. Framförallt då man tydligt märker att det inte är något stilistiskt grepp eller medveten tanke av författaren att göra denna upprepning, utan att det snarare är en ren slump eller nonchalans av korrekturläsare och redaktör. Sådant kan faktiskt få mig att lägga bort böcker. Men som sagt, gränsen för upprepningars vara eller icke vara är hårfin.

 

Veckans fråga i Bokbloggsjerka handlar om baksidestexter:

Johanna på Bokhora ställde tidigare i veckan en fråga om baksidestexter, och eftersom jag personligen alltid läser den blev jag nyfiken på hur du tycker att den ska vara för att fånga ditt intresse (alternativt vad den absolut inte får innehålla för att undvika att du ska rata en bok för gott).

Förr om åren gick jag mycket på baksidestexterna, inte minst när jag gick runt på biblioteket och valde böcker på måfå. Men numera går jag ofta på andra faktorer när jag väljer böcker, så som rekommendationer från andra, recensioner på bloggar osv. Därför är baksidestexterna inte riktigt lika viktiga längre. Men det betyder inte heller att baksidestexten är oviktig. Om det är en bok eller författare som jag inte har hört talas om förut så är ju baksidestexten det enda jag har att gå efter när jag vill veta vad det är för bok jag håller i handen.

Det som får mig att välja en bok utifrån baksidestexter är ofta om det finns någon cliffhanger, något jag vill läsa mer om eller veta mer om. Baksidestexten ska locka mig att vilja läsa boken helt enkelt. Jag vill att baksidestexten ska presentera boken eller karaktärerna. Dessutom vill jag att baksidestexten säger något om vilken genre boken har. Jag tycker inte om sådana baksidestexter där man inte får veta något alls om boken, då känns de ganska onödiga. När det gäller skönlitteratur är det dock viktigt att det inte finns någon spoiler i baksidestexten. Jag vill läsa boken för att få veta hur det går, inte bli skriven på näsan vem mördaren är eller ifall kärleksparet får varandra på slutet. Ett citat ur boken kan få finnas med, eller citat från någon som läst och tyckt om boken, men för mig räcker det inte enbart som baksidestext, jag vill ha mer än så. Baksidestexten ska helt enkelt vara informativ, men utan att avslöja för mycket.

För fackböcker är förstås baksidestexten ännu viktigare än för skönlitteratur. Då vill jag veta ganska snabbt ifall boken är relevant för mig eller inte, om den tar upp det jag vill att den ska ta upp.

Nu är veckans fråga i Bokbloggsjerkan publicerad.

Veckans fråga kommer från Lotten: När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Jag började läsa tidigt. Jag var knappt fyllda fem när jag började läsa Pixiböcker. Mamma brukade läsa sådana på kvällen för mig, men det hände att hon somnade ifrån dem och eftersom jag kunde mina favoriter utantill så började jag att stava mig igenom dem och en vacker dag kunde jag läsa. Jag gick inte på dagis när jag var liten, utan var hemma hos min farmor istället. Där var en av mina favoritlekar att leka skola, så jag tror att det säkert också bidrog. När jag började lekis kunde jag både läsa och skriva. Mina föräldrar däremot har aldrig läst (mer än dagstidningen och någon enstaka veckotidning) och inte heller min bror som är nio år äldre. Jag kan aldrig minnas att de tog med mig till biblioteket utan det var först i samband med att skolan besökte biblioteket som jag fick lånekort och inträde till detta himmelrike. Redan i mina första ”mina vänner-böcker” skrev jag att jag ville jobba som journalist, författare, bibliotekarie, lärare, veterinär eller driva ett café. Frilansjournalist och författare kan jag bocka av på listan och bibliotekariedrömmarna är på god väg att infrias. Lärare och veterinär har jag dock skippat planerna på för länge sen och café tror jag inte heller kommer att bli av.

Anledningen till varför jag fortsatte läsa är enkel – jag kunde inte sluta när jag väl börjat. Att skriva och läsa är min passion och det är också mina talanger. En stor del av mina dagar ägnar jag åt detta och det är både mitt yrke och mitt intresse. Om jag inte fick läsa och skriva så skulle jag inte kunna leva, känns det som. Jag läser för att få igenkänning, få en verklighetsflykt, få insyn i andras liv, få lära mig mera, få inspiration, och mycket mer. Som småbarnsförälder tycker jag dock att jag har alldeles för lite tid att läsa. Jag saknar läsandet på kvällen innan jag somnar. Men med små barn i sängen och efter intensiva dagar så somnar jag oftast ovaggad, utan bok. Istället stjäl jag åt mina andra stunder under dagen för att läsa. Jag har alltid läst mycket för mina barn och äldsta dottern gick på bebisbokprat på biblioteket redan när hon var bara några månader gammal. Nu kan hon själv läsa och har sitt eget lånekort på biblioteket, en stor milstolpe i hennes liv.

Nu är Bokbloggsjerkan tillbaka efter jullovet. Veckans fråga handlar dock inte om böcker utan om tv-serier.

Jag följde Vikings och har nu på slutet också fastnat i Sons of Anarchy. Annars tittar jag hemskt lite på tv överhuvudtaget – jag läser hellre 🙂 Jo, jag följer Sveriges Mästerkock, Hela Sverige bakar och Hela Sverige syr förstås när de programmen går.

Även veckans fråga i Bokbloggsjerkan kommer från Mia.

Snart är det jul och lite välbehövlig vila. Hur ser julen ut? Vad ska ni läsa?

Senaste tiden har det varit mycket jobb- och skollitteratur och annan ”måste-läsning”. Därför vill jag läsa något helt för min egen skull nu under ledigheten. Vi ska åka bort över julhelgen och till den resan packar jag ner tre böcker: Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild av Terese Alvén, Morsarvet av Christina Granbom och Lita på Dunder av Inger Frimansson. Funderar på om Jordstorm av Mons Kallentoft ska få följa med också, men med tre små barn och släkten på besök vet jag inte om det verkligen blir så mycket lästid. Den sparar jag nog tills jag kommer hem igen.

 

Jag har bestämt mig för att vara med i Bokbloggsjerka igen. Jag deltog i den för länge sedan, men sedan föll det i glömska, eller om det var stress och tidsbrist som gjorde att jag inte längre var med. Men nu är jag sugen på att delta igen. Vill du veta mer om vad Bokbloggsjerka är så titta här.

Veckans fråga kommer från Mia: Är tre ett dåligt betyg? (Gäller betygskalan 1-5. Sortera in trean på motsvarande plats om du använder en annan typ av poängsättning)

Jag betygsätter sällan böcker. På samma sätt så läser jag sällan betygsättning, utan jag läser kommentarer och omdömen om böckerna istället, för jag tycker att det är så svårt att gå bara på en betygsättning. Alla tycker ju olika.

När det gäller betyget 3 av 5 så är det ju ett betyg som ligger precis mittemellan. Det är alltså ingen dålig bok, men inte heller en jättebra bok. Det är inget dåligt betyg, för en trea är ju helt klart godkänd fast inte så mycket mer än så. Man lär inte kunna förvänta sig någon extraordinär läsupplevelse av en sådan bok.

Samtidigt så är det ju väldigt olika vad man tycker om böcker och det kan skilja sig rätt mycket åt vad man vill ha ut av en bok. En bok kanske får en trea därför att den helt enkelt inte passar en, och samma bok kan ju få högsta betyg av en annan läsare som bättre passar in i bokens målgrupp.

Böcker som får ett medelmåttigt betyg rent generellt kan också skilja sig åt från de böcker som får högsta betyg. De kanske tillhör olika genrer eller så har författarna olika ambition med sina böcker. En bok som har fått betyget 3 kanske är en mer lättsmält bok som passar perfekt som sommarläsning ute i hängmattan på sommaren, istället för att vara en bok som kräver mycket av läsaren och som då även ger mycket tillbaka till läsaren.

Dessutom tror jag inte att det är så många som förväntar sig en extraordinär läsupplevelse varenda gång man öppnar en bok. Mellan dessa guldkorn så läser man ju helt klart många treor också och det är inget fel med det. Så nej, en trea är inget dåligt betyg tycker jag.