När jag läste Pärlfiskaren förra året golvade den mig fullständigt. Ändå har det konstigt nog tagit ända tills nu innan jag tog tag i att börja läsa uppföljaren, Fågeltämjaren.

Pärlfiskaren handlar om Miranda, en ensam, övergiven tjej som är en av de allra bästa pärlfiskarna. Hon dyker oförskräckt ner i djupen och letar efter pärlor av olika slag som hon sedan säljer till uppköpare. När Drottningen utlyser årets jakt efter Ögonstenen, den mytomspunna och värdefulla pärlan som generationer har dykt efter men aldrig hittat, bestämmer sig Miranda för att även hon ska leta efter den. Men Miranda blir inte ensam på jakten efter Ögonstenen, hon tvingas också ta sig an Syrsa, ett litet barn som pladdrar och som knappt kan dyka. Dessutom förföljs de av en kvinna som heter Iberis som också vill ha Ögonstenen, men som vill ha pärlan för sina egna, ondskefulla syften.

Fågeltämjaren är fortsättningen på serien som består av totalt fyra böcker, Legenden om Ögonstenen. Miranda och Syrsa har bosatt sig i norra hamnstaden, i Lydias hus. Miranda dyker inte längre efter pärlor. Hon är nu skogshuggare. När hon var pärlfiskare dök hon i de djupaste vattnen. Nu när hon är skogshuggare klättrar hon i de högsta träden. Med samma skicklighet som Miranda dök efter pärlor klättrar hon nu högt uppe i smaragdkronorna där hon träffsäkert använder sin yxa. Just nu håller de på att förbereda sig för vintern i den norra hamnstaden. Skogshuggarna bygger upp ett vedförråd. Men vintern kommer tidigt och med vintern kommer onda krafter som snart har satt staden i sitt grepp. Dagskatornas beteende är förändrat och de attackerar nu i flock. När Iberis med det vita håret dyker upp har den vänliga hamnstaden förändrats till oigenkännlighet.

Återigen har Karin Erlandsson skrivit en underbar äventyrsberättelse som utspelar sig i en magisk miljö. I Pärlfiskaren fick vi följa med ner i havsdjupen bland sjungande pärlor, gormkrabbor och roshajar. I Fågeltämjaren får vi istället följa med till skogen där skogshuggare, båtbyggare och möbelsnickare hugger ner daggveke, korsek och smaragdkronor.  Skogen med alla sina tusen ljud, där träden susar högt upp i trädkronorna, ekorrar springer upp och ner för stammarna i de högsta tallarna med klor som hörs som mjuka klirranden mot barken, stålfjädrar tjattrar i buskarna och rävarna bökar i mossan. En idyll där ondskan tar sig in och får grepp över såväl människor som fåglar. Men där det goda ändå segrar, värmen och kärleken mellan människorna får Miranda och Syrsa att bege sig ut för att försöka befria staden. Den här boken är mörkare än föregångaren, men det blir ändå aldrig för läskigt. Boken avslutas med en rejäl cliffhanger och nu längtar jag efter att läsa bok nummer tre i serien som heter Bergsklättraren. I första boken stod vattnet och pärlorna i centrum och i denna bok är det alltså skogens och eldens tur att stå i centrum. Tanken är att vart och ett av de fyra elementen ska få sin egen bok, så det ska bli spännande ta del av detta i de två kvarvarande böckerna i serien.

Jag gillar verkligen de här böckerna. De suger in läsaren i en underbar miljö och det är svårt att lägga ifrån sig boken, man vill bara fortsätta vistas i miljöerna och ta reda på vad som händer med Miranda, Syrsa och alla de andra karaktärerna vi lär känna. Språket är också något extra, det är poetiskt och vackert. Jag gillar skildringen av relationer, av människornas gemenskap, av de olika regionerna i landet som var och en har sin egen särart och sitt eget folkslag. Karaktärerna lever bland djur och växter vi aldrig hört talas om i vår värld och äter sådant som violgröt, hunungssmörgåsar och päronmust. Det är en välskriven berättelse som också är härligt normbrytande. Flera av karaktärerna har funktionsvariationer, men dessa befinner sig varken i berättelsens centrum eller försvårar för karaktärernas förmåga att kämpa för landets och sin egen överlevnad.

Böckerna vänder sig till barn mellan 9-12 år, men även jag som vuxen har ju fallit pladask för Legenden om Ögonstenen, så man kan säga att de är allåldersböcker. Perfekta högläsningsböcker.

Fågeltämjaren är utgiven av förlaget Schildts & Söderströms. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Mats Jonsson har skrivit och tecknat flera böcker om sin uppväxt tidigare, men Blod i gruset är hans första kapitelbok. Jag blev nyfiken på den eftersom den skulle handla om skotten i Ådalen 1931. Jag är ju född och uppvuxen i Ådalen. Ändå har jag hört förvånansvärt lite om dessa händelser. Och när jag läser boken inser jag att det nog inte bara är jag som känner att dessa händelser fått väldigt lite uppmärksamhet.

Boken handlar om Mats som bor granne med ett äldre par, Lasse och Ing-Mari. Lasse börjar bli dement och en kväll när han vaknar på soffan skriker han av skräck och griper tag i Mats arm så hårt att det blir ett rött märke. Mats blir nyfiken. Varför drömmer Lasse mardrömmar? Och varför skriker han om ”blod i gruset”? Vad är det han har varit med om? Samtidigt ska Mats klass genomföra ett projektarbete och det ger honom möjlighet att fördjupa sig i Lasses uppväxt som verkar sammanfalla med traktens dramatiska historia. Mats och klasskompisen Arlene spårar Lasses historia ända tillbaka till en vårdag 1931. Dagen då fyratusen människor i Ådalen marscherade rakt in i elden från soldaternas gevär och kulsprutor.

Blod i gruset är ett slags mysteriebok, fast med stark historisk koppling. Genom det skönlitterära anslaget och karaktärerna som hjälper Mats med hans projektarbete genom att berätta vad som hände före och under demonstrationen får vi läsare en god inblick i vad som hände i Ådalen 1931. Det är en levande och målande skildring. Det bästa är att vi genom boken får veta hur händelsen påverkade individerna och hur en historisk händelse kan påverka livet för flera generationer långt efter det att händelsen inträffat.

Boken handlar dock inte bara om mysteriet och historia. Här finns också en berättelse om vänskap och mobbing likväl som en berättelse om skam och skuld. Vi får också ta del av flera fina karaktärsskildringar från flera generationer, vilket inte alltid är så vanligt förekommande i barnböcker. En gripande berättelse som engagerar läsaren lika mycket som en pusseldeckare. Det här är en bok som jag rekommenderar för vetgiriga läsare i mellanstadieåldern som är intresserad av historia och spänning. Boken läses med fördel som högläsningsbok.

Blod i gruset är utgiven av Alfabeta förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Du & jag är första delen i en trilogi om livet på mellanstadiet. I femman på Annelundsskolan är Kevin kung och Ida drottning. Andreas är den som kan alla svåra ord och har alla rätt på matteproven. Han bor nära Alicia och brukar gå med henne till skolan, men så fort de kommer i närheten av skolan förvandlas hon till skol-Alicia som vill tillhöra Idas hov. Det gäller att navigera rätt bland vänner och fiender, hot och löften. Det är tydliga strukturer i mellanstadieklassen, men så händer lite saker som får de bergfasta rollerna i skolan att rubbas. Det är ett sms som hamnar i fel händer och ett gäng som kallar sig för Deco Army som målar graffiti på en betongvägg, och plötsligt kastas självklarheterna omkull. Det är lätt att känna för Andreas, han är en lugn och smart kille som från början inte har särskilt mycket status i klassen. Den höjs senare, han blir mer populär, men han behåller ändå det som är honom. Han vågar stå för det han tycker och tänker och det är bra.

Hon & han är nästa bok i trilogin. Här är det Alicia vi får följa när hon träffar en kille på nätet, ljuger om sin ålder och ingenting blir som hon tänkt sig. Alicia är väldigt osäker, hon vacklar mellan att vara med Andreas och att undvika honom för att få behålla sin status i klassen. Här är det verkligen hög igenkänning för mig som inte heller hade hög självkänsla under skolåren, precis som Alicia. För Alicia handlar mycket om att få duga, hon ägnar mycket tid åt att tänka på hur hon ska vara, vad hon ska göra, hur hon ska se ut och vad hon ska säga för att vara rätt och få vara med. På nätet är det annorlunda, där kan man vänta och fundera ut smarta saker innan man skriver dem. Därför är det också så lätt för Alicia att acceptera vänförfrågan från en okänd, äldre och mycket snygg kille som vill börja chatta med henne. Hon tänker att han kan vara hennes biljett in till innegänget. Om hon vore ihop med honom skulle hon säkert vara en som fick vara med. De skriver till varandra, men det dröjer inte länge förrän han föreslår att de ska träffas. Och det mötet blir förstås långt ifrån hur Alicia föreställt sig deras möte. Som läsare önskar jag många gånger att jag hade kunnat berätta för Alicia att hon inte behöver göra sig till, att det är så mycket bättre att vara sig själv, att man duger som man är. Jag tror att den här boken kan vara bra att läsa för alla som är som Alicia – liksom för alla de som är som Ida och hennes hov.

Han & dom är den avslutande boken. Nu har klassen börjat i sexan och nu är det Kevin som är huvudkaraktär. Berättelsen börjar när klassen möts igen efter sommarlovet och man märker direkt att mycket har hänt. Det här har varit sommaren när alla har vuxit mer än vanligt, särskilt tjejerna. De skrattar inte längre åt Kevins fräcka skämt. Än mer irriterande är det faktum att Alicia fortfarande är ihop med Andreas och att Kevin inte kan låta bli att tänka på henne. Det måste finnas något skäl till att Alicia är ihop med en tönt som Andreas och Kevin bestämmer sig för att ta reda på vad det är. Dessutom hamnar Kevin i knipa när hans kompis kör omkull en gammal man med Kevins moped. Kevin är kanske den karaktär jag har svårast att känna sympati för, vilket kanske också handlar om igenkänning, han är väldigt olik mig och jag har svårt att leva mig in i den roll han har i klassen. Han är den som andra kallar för störig. Han som allt som oftast ställer till det för sig. Men innerst inne vill han väl och det märker man när man lär känna honom. Han menar väl, han kan bara inte hjälpa att det bara blir fel mest hela tiden.

Åh, den här trilogin innehåller så mycket igenkänning. Det händer inga stora omvälvande saker, utan här är det fokus på vardagsdramatik och livet på mellanstadiet. Att låta tre olika karaktärer stå i fokus i de olika böckerna gör att man får ett större perspektiv samtidigt som det ökar möjligheterna att så många som möjligt kan känna igen sig i någon av karaktärerna. Katarina von Bredow är också väldigt skicklig på att skildra personerna så att de verkligen är olika varandra och har sina egna karaktärsdrag och kännetecken. Såväl dialoger som tankegångar känns också klockrent för mellanstadiebarn.

Böckerna innehåller precis allt det där som är viktigt på mellanstadiet och följaktligen det som man vill läsa om när man befinner sig i målgruppen, som ju är 9-12 år. Relationer, vänskap, föräldrar, kärlek, skola, mobbing, grupptryck, gruppdynamik, utanförskap, status, utseende, fördomar, sociala roller, likheter, olikheter. En guldgruva att läsa högt i en mellanstadieklass och ha diskussioner kring olika ämnen alltså. Men böckerna fungerar lika bra att läsa själv. Varje bok är fristående, men de hänger ju ihop i och med att det handlar om tre personer som går i samma klass och vars liv flätas ihop om dagarna. De bör läsas i ordning för att få händelserna i rätt tidsföljd. Jag rekommenderar också vuxna som har barn eller jobbar med barn i åldersgruppen att läsa böckerna för att få en förståelse för de sociala strukturerna och rollerna som uppstår i en skolklass vare sig man vill eller inte.

Till Vial: 8400 dagar kvar är en av de böcker som blev nominerade till Barnradions bokpris och det var det som gjorde att jag ville läsa den. Boken är skriven av dramatikern och skådespelaren Henrik Ståhl och det är en framtidsskildring, ett sci-fi-äventyr för mellanstadiet. Boken är baserad på Henrik Ståhls pjäs med samma namn.

Välden är på väg att kollapsa och planeten Jorden är på väg mot sin undergång. Tanken är att de rikaste människorna ska försöka emigera med den enorma rymdarken Otösan till planeten Vial. Speedy är inte rik, men hon vill ändå försöka rädda sin familj genom att göra resan ut ur solsystemet till Vial. Familjen består av mamma Speedy, dottern Gladys och sonen Keaton som föds ombord. Resan startade för sex år sedan. Nu när vi läsare kommer in i boken finns inte mamma kvar ombord, utan kvar är bara syskonen Gladys och Keaton, helt utelämnade till varandra. Men plötsligt en dag indikerar rymdskeppet att det finns ytterligare en varelse ombord. Inte mamma utan någon annan. Nu ställs allt på sin spets – kommer varelsen att bli deras räddning eller deras undergång? En sak är dock säker: inget kommer att bli som syskonen tänkt.

Till Vial är en äventyrsberättelse att läsa tillsammans och diskutera kring. Jag tror det uppstår många spontana frågor hos barnen när man läser den. Boken värjer ju inte för jobbiga ämnen som att Jorden ska gå under och att barnens mamma försvinner. Den är full av hopplöshet, ensamhet, tröstlöshet, ödslighet och liknande. Om man läser boken tillsammans bör man vara medveten om detta så man verkligen ger tillfälle att prata om det. För vissa barn kan det vara en skrämmande bok, så de kan behöva en vuxens stöd vid läsningen. Men boken ger också stort utrymme för diskussioner för den som vill bygga vidare på exempelvis framtidsfrågor, men också existentiella frågor. Dessutom kan man koppla det som händer i boken till andra flykter. Flykt från ett krig till exempel. Det är svårt att inte dra paralleller till sådant som hänt i vår verklighet även i nutid. Det går också att koppla på klimat- och miljöfrågor om man vill. Så det är en rätt så dystopisk och svart bok. Men det är också en vacker, stämningsfull, intressant och välskriven bok, så man behöver inte alls undvika den för svärtans skull. Tvärtom. Dessutom är den rent berättartekniskt otroligt bra.

Till Vial: 8400 dagar kvar är utgiven av Bonnier Carlsen. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.