Många hästtjejer skulle bli överlyckliga om de fick ett ridläger i födelsedagspresent. Men inte Julia. Hon har nämligen drömt om något helt annat, så besvikelsen blir stor på födelsedagen. Julia älskar hästar. Hela sin fritid tillbringar hon i stallet och på ridskolan där hennes favorithäst Chamir finns. Men nu är det så att Chamir måste säljas. Hon passar inte som ridskolehäst. Julias stora dröm är förstås att Chamir ska bli hennes häst och det är också det enda hon önskar sig när hon fyller år. Men någon häst får hon såklart inte och snart är det ett faktum att Chamir ska säljas. Hur ska Julia klara av att aldrig mer få träffa sin favorithäst? Eller skulle hon kunna köpa Chamir för sina egna pengar?
Drömmen om Chamir är en riktig hästbok som handlar om kärleken till hästar och om att ha en alldeles speciell dröm som man bara inte kan släppa. Jag tror att de flesta hästtjejer kan känna igen sig i Julia och hennes längtan efter Chamir. För det är nog bara hästtjejer som kan förstå det där med att ha en favorithäst och att längta just efter den hästen och ingen annan. För om man har en favorithäst går det faktiskt inte att bara ersätta den hur som helst. Jag gillar att det här är en riktig hästbok, precis som hästböckerna var förr när jag slukade dem under de stunder jag inte var i stallet, en hästbok som skildrar livet som hästtjej och kärleken till hästar utan att problematisera en himla massa. Det känns äkta, autentiskt, och jag tror att många barn kommer att sluka Drömmen om Chamir när de kommer tillbaka till biblioteket igen efter sommarlovet.
Drömmen om Chamir är skriven av Angelica Öhrn som förra året debuterade med häst- och relationsboken Anton och Teitur. Jag gillade även den boken väldigt mycket, och jag gillar också att dessa båda är så olika varandra. Drömmen om Chamir vänder sig till 9-12 år medan Anton och Teitur vänder sig till 12-15 år. Den sistnämnda handlar om betydligt mer än bara hästar och kan därmed tilltala en bredare målgrupp, medan den förstnämnda är mer en klassisk hästbok. Båda sorterna behövs och jag gillar båda väldigt mycket.
Drömmen om Chamir är utgiven av Ordalaget bokförlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Saga måste tillbringa sommarlovet hos sin farfar som hon knappt träffat. Mamma måste jobba i Norge i flera veckor för att få ordning på ekonomin. Sagas farfar är en butter, originell författare som inte alls verkar tycka om barn, åtminstone inte henne. Dessutom bor han i Svartbäcken, ett utdöende samhälle där ingen frivilligt stannar. Inte nog med det, det visar sig också att i Svartbäcken finns det en kuslig hemlighet gömd, det är nämligen en död pojke som går igen, och så finns ju det gamla sanatoriet i Svartbäcken, en plats som Sagas farfar säger åt henne att hålla sig långt ifrån… Självklart vill Saga försöka lösa gåtan och tillsammans med sin nya kompis Teo ger de sig in i det öde sanatoriet.
Nino och hennes mamma flyttar in i en gammal lägenhet. Ett dödsbo, säger mäklaren. Det betyder att alla möbler och saker ingår, inte att någon har dött där, förklarar mamma. Men Nino är inte så säker. Damen som tidigare bodde i deras lägenhet kanske dog på ett vårdhem, men vad är det för barnröster som viskar om nätterna? Var kommer alla kajor ifrån? Varför finns det en nästan osynlig dörr i vardagsrummet? Och varför är det så varmt?
Måns är 11 och gillar att skejta. När han måste följa med sin mamma till Malmö över sommaren pga jobb så är alltså det första Måns gör att leta efter närmaste skejtpark. Han hinner inte vara där särskilt länge förrän han träffar Mikkel. De utmanar varandra, det leder till blodvite och det slutar med att de blir blodsbröder. Bara några timmar efter det att Måns kom till Malmö. De blir snabbt varandras bästa kompisar och allt borde vara frid och fröjd. Eller? Nej, så enkelt är det förstås inte. Måns bär på en hemlighet. En hemlighet som är så stor att han inte ens vågar berätta den för Mikkel. En hemlighet som bidragit till att Måns nu befinner sig i Malmö med sin mamma medan pappa är kvar hemma och eh.. tränar på att cykla. Den hemligheten är att i Måns pass så står det inte Måns. Det står Michelle.
En stor anledning till varför jag bloggar om böcker är för att jag vill ha allt det jag läser samlat, som en slags läsdagbok. När jag läser deckarserier till exempel så händer det att jag kollar i bloggen för att se vilka jag läst och vilken som är på tur att bli läst härnäst. Som barn hade jag älskat att ha en egen läsdagbok. Därför blev jag glad när jag såg att En bok för alla har en fin läsdagbok som heter just Min första läsdagbok. Det är alltså en ifyllnadsbok där man på varje uppslag kan skriva, rita och berätta om de böcker man läst. Det finns plats att skriva om en bok per uppslag. För varje bok finns det plats att skriva datum man läst ut den, vad boken heter och författare. Det finns tomma rader där man kan skriva exempelvis vad boken handlar om eller varför inte hur det kändes medan man läste boken. Det är helt fritt vad man skriver, hur mycket eller hur lite man skriver om böckerna. Ena sidan av uppslaget är helt tom, där kan man fortsätta skriva om man vill, rita bokens omslag eller någon annan bild man blir inspirerad att rita utifrån boken, klistra in bilder eller skriva/rita något helt annat, kanske citat från boken eller vad man nu vill. Det finns också en rad med emojis, en ledsen, en neutral, en glad, en flirtig bussmiley samt en helt tom. Ovanför står texten ”Så här kände jag mig när jag läste”. Där kan man ringa in eller kryssa för den smiley som mest stämmer in, eller rita en egen om man inte hittar någon som passar. Jag tror att det finns många läsande barn som skulle gilla att fylla i en sådan här bok och samtidigt ha koll på sin läsning. Och tänk vilken guldgruva att ta fram och bläddra i senare. Jag gillar formgivningen, boken har en retroinspirerad, men samtidigt modern, stilren och riktigt snygg formgivning.
Jag har haft en hel del bokprat på sistone. En bok som jag tipsat om i både fyran och femman på mina skolor är Hugo och kepskampen som jag också därför nyligen har läst. Det är en väldigt rolig, underhållande och samtidigt lite tänkvärd berättelse om en kille som heter Hugo. Han är ganska ensam och utanför. Troligen också mobbad, även om man mer får antydningar till det i texten än att han berättar om det själv. Det är en öm tå det där. Men han vill verkligen vara en i gänget och bli accepterad. Han slår nästan knut på sig själv för att bli det. Så blir det en dag då det är dags att välja representanter till elevrådet. Ingen anmäler sig frivilligt. Till slut säger läraren att ingen i klassen får gå ut på rast förrän någon anmält sig. Hugo ser sin chans att bli omtyckt och anmäler sig därför. Efter det är det som att en helt ny värld öppnar sig för honom. Klasskompisarna ber honom föra en kepskamp i elevrådet. De vill ha på sig keps inomhus fastän det är förbjudet i skolan. Hugo lyckas med det och det leder till att han blir accepterad i klassen, ja till och med lite populär. Det är roligt. Men det dröjer inte länge förrän Hugo inser att populariteten också har en baksida…
Den 18 oktober 1945 stiger fjorton holländska pojkar av tåget på Nyköpings station. En av dem är Wim. Hans namn står på en lapp som hänger i ett snöre om hans hals. Han har precis upplevt hungervintern i Holland, den sista krigsvintern, då det saknades mat och värme, städer brann och många människor dog. Wim handlar hos familjen Ängberg i ett gult hus utanför Nyköping. Där får han det bra. Allt är annorlunda. Alla är varma och mätta och ingen har upplevt krigets fasor. Wim får också fem nya syskon som genast välkomnar honom som en bror.
Lisa måste bo hos sin mormor i några månader eftersom hennes mamma jobbar i en annan stad. Problemet är bara att Lisa vantrivs något fruktansvärt i sin nya skola. Killgänget retar henne konstant för hennes utstående öron, och varje kväll somnar Lisa med händerna tryckta mot öronen, för att de förhoppningsvis ska sluta stå ut så mycket.
Ilon Wikland är en annan illustratör som är nominerad till ALMA 2018. Hon är förstås mest känd för sina illustrationer till Astrid Lindgrens böcker, men hon har också gjort väldigt mycket annat. Jag fastnade för Sotis där Ilon Wikland både har skrivit och illustrerat och som också är en sann berättelse. Boken handlar om en flicka som förlorar sin älkskade katt och om katten Sotis som därmed får ett nytt hem. Det handlar om liv och död, oändlig sorg, men också lycklig glädje. En enkel bok med lite lättläst text, men med ett väldigt stort innehåll. Den här boken kommer jag att tipsa om på bokprat framöver. Det är en bilderbok, men den håller också långt upp i åldrarna.
Gro Dahle är en norsk författare som jag hållit ögonen på ett tag. Hon väjer inte för jobbiga ämnen och har skildrat allt från incest och porr till krig och psykisk ohälsa i bilderboksform. Det här är kanske inga böcker man sätter sig och läser för vilka barn som helst, när som helst, men det finns tillfällen när de behövs och hon gör det väldigt bra. Kriget handlar om Inga som bor i ett tryggt land, men en dag kommer kriget till henne. Det är inte den sortens krig som Inga har sett om i TV och i tidningen, utan en annan sorts krig, mellan mamma och pappa. Pappa blir kär i en annan, han flyttar, det blir bråk om vart barnen ska bo, det landar till slut i varannan vecka, men mamma är ledsen och hoppas att pappa ska komma tillbaka, Inga tvingas bli stor och duktig och ta hand om mer än hon borde, till slut orkar hon inte längre, kriget har flyttat in i henne nu, men då vaknar faktiskt mamma och pappa och så småningom blir det fred. En otroligt stark skildring av en skilsmässa, som tyvärr säkert alltför ofta väljs bort på grund av att man nog tror att boken handlar om något helt annat. Obs att boken vänder sig till barn i åldern 9-12 år, ingen bok att läsa för de yngsta alltså, trots bilderboksformatet.
Sist, men inte minst så har jag också läst en bok av en helt ny bekantskap för mig, nämligen Vill ha fisk av Áslaug Jónsdóttir. Det är en bilderbok för de yngsta barnen av en isländsk författare/illustratör. Boken handlar om Hildur som vet precis vad hon vill. Mamma tror att hon vet vad Hildur vill. Pappa tror att mamma vet vad Hildur vill. Men ändå måste Hildur säga, ropa, hojta, tjuta, skrika och vråla det hon vill, nämligen ”vill ha fisk”. Boken bygger på upprepningar, något som små barn gillar. Dessutom handlar den om ett till synes trotsigt, men egentligen bara bestämt barn, som är bra på att formulera sig, men där föräldrarna inte alls förstår henne. En rolig bokidé som lockar till många skratt. Dessutom är det kul att läsa en bok från ett land där man sällan läser böcker ifrån, framförallt barnböcker.
