Sanna Borell har tidigare bland annat gett ut bilderböckerna En sån dag, Kedjan, Jakten och Klappa snällt. Nu är hon här med en ny bilderbok som kort och gott heter Sagan. Det är en berättelse i annorlunda tappning av den traditionella sagan. Här finns flera igenkännande referenser till sagor så som Alice i underlandet och Rödluvan och vargen. Det börjar med att vi möter en flicka som i sin röda klänning och korg i handen går ut i skogen. När hon kommit en bit stöter hon på ett problem, en varg, och när hon äntligen verkar ha lyckats ta sig ur knipan hopar sig problemen istället. Till slut kommer en oväntad hjälte in i bilden och allt löser sig. Eller?

Det är en annorlunda och intressant bok utifrån dess uppbyggnad. Det är en slags metaberättelse som driver med hur berättelser är skrivna och uppbyggda. Boken inleds med:

Här börjar sagan. Det där är flickan.

Hon är huvudperson. Nu går hon ut i skogen.

Sedan fortsätter berättelsen med humor, självironi, självdistans, dramatik, spänning och en hel del läskiga inslag. Lite längre fram i berättelsen kommer detta uppslag:

Här når sagan en vändpunkt.

Hjälten kommer in! Det var på tiden.

Va? Är det där hjälten?

Och ska den bara stå där?

Som ni ser vänder sig nog den här bilderboken till lite äldre barn än förskolebarn. Jag tänker lågstadienivå. Gärna efter att man pratat om berättelsers uppbyggnad och i samband med att barnen lär sig skriva egna berättelser. Jag gillar referenserna till de klassiska sagorna och att de är moderniserade. Dessutom med ett oväntat slut. Illustrationerna är också häftiga – enkla, stiliserade men samtidigt med intressanta detaljer och känslouttryck.

Sagan är helt enkelt en läsvärd bilderbok, men inte för de allra yngsta som kan bli skrämda av de lite råa bilderna. Jag skulle säga från 5 år och uppåt.

Boken är skriven och illustrerad av Sanna Borell. Den är utgiven av förlaget Opal. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Det finns barn som har jättemånga kompisar.

En del vill aldrig vara ensamma. När de är ensamma så gråter de, eller har supertråkigt.

Andra har inga kompisar alls.

Och så finns jag.

Jordens största kalashatare handlar om Freja som tycker om att vara ensam. Hon undrar varför man alltid måste jobba två och två på lektionerna och vara med på alla samlingar på fritids. Freja har kompisar. Flera stycken. Som Elsa som bor granne med Freja och Anton på fritids. Det är inte så att hon inte får vara med. Tvärtom, hon blir ofta inkluderad, men hon väljer att vara för sig själv ibland.

Med kompisar kan man göra en massa saker. Man kan leka och prata och skämta med varandra. Det tycker jag om.

Men ibland vill jag bara vara ensam. Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv. Ibland finns det sånt jag bara MÅSTE sitta och tänka på en stund. Jag har kommit på kättemånga bra tankar.

Om någon kommer och stör, tappar jag liksom bort mig och måste börja om igen. Det kan vara irriterande faktiskt.

Freja berättar i jag-form om sitt liv och hur hon ser på det där med vänskap. Hon tycker om lugn och ro, precis som sin pappa. Faktum är att pappa är den enda som riktigt förstår Freja. Så en dag börjar Lomi i klassen. Freja tycker ganska bra om honom. Tills den dag han bestämmer sig för att ha kalas. När alla i klassen ska gå på Lomis kalas känner sig Freja också tvungen att gå. Trots att hon egentligen hatar skräniga kalas med massor av barn. Jordens största kalashatare, det är Freja det. Men kalaset blir inte alls som Freja har tänkt sig. Inte alls. Det visar sig att Lomi och Freja är ganska lika varandra. De blir kompisar. Det som är så bra med Lomi är att han inte tycker att det är konstigt att Freja ibland vill vara för sig själv. Det vill han också. Han blir inte heller ledsen när Freja inte känner för att leka. Och hon blir inte ledsen när han inte vill. De är vänner ändå. Och till sist konstaterar Freja:

Vissa lekar kan man bara leka själv. Men det känns bra att inte alltid vara ensam.

Ibland kan man vara för sig själv, fast tillsammans.

Jordens största kalashatare är en bok som belyser vänskap på ett annorlunda sätt. Istället för att fokusera på barn som inte får vara med fokuserar Ellen Greider i sin berättelse på ett barn som får vara med, men själv väljer att vara för sig själv. Boken visar att vänskap och lek kan se ut på olika sätt och att alla sätt bör vara lika accepterade. Jag tror det är många barn som faktiskt kan känna igen sig i Frejas självvalda ensamhet. Dessutom kan läsare få ökad förståelse för att man kan se olika på vänskap och att vänskap kan se olika ut. Vi vuxna får också en tankeställare. Det är så lätt att som vuxen vilja inkludera alla barn, att ingen ska behöva känna sig utanför och att alla ska vara med i leken, framförallt inom skolvärlden. I sin iver kan man då lätt glömma att det ju faktiskt också finns de barn som inte alltid vill vara med andra, barn som kan vilja vara med ibland, men som också gärna vill dra sig undan och vara själva andra stunder. Och det måste få vara okej.

Boken är lättläst, det är inte mycket text på varje sida och dessutom är den rikt illustrerad. En bok för lågstadieläsarna att läsa själv eller en högstadiebok för lågstadiebarn och äldre förskolebarn. Jordens största kalashatare är skriven och illustrerad av Ellen Greider, som är serietecknare och illustratör, utbildad vid serieskolan i Malmö. Hennes första bok, den hyllade serieromanen Lunchbox, kom ut 2018. Jordens största kalashatare är utgiven av Alfabeta förlag. Den finns att låna på biblioteket och att köpa på Adlibris och på Bokus.