Mirando bokförlag är ett litet, oberoende förlag som är inriktat på bilderböcker. De ger ut både originalproduktioner och internationellt uppmärksammade bilderböcker i svensk översättning. Förlagsnamnets betydelse är tittande, att se, att undra och att förundras, vilket stämmer bra in på de böcker de ger ut. Jag fick själv upp ögonen för förlaget i och med utgivningen av Sara Lundbergs Fågeln i mig flyger vart den vill och sedan började jag läsa ikapp deras utgivning. Jag fascineras över att deras böcker är så välskrivna, genomarbetade och de låter verkligen illustrationerna få utrymme och fokus i sina böcker. De flesta av böckerna är så vackra verk, helt fantastiska som kan läsas av alla åldrar.

En av deras senaste utgivningar är bilderboken Sånt som försvinner av Beatrice Alemagna. Detta är alltså en översättning. Beatrice Alemagna är född i Bologna, men bosatt i Paris sedan många år tillbaka. Hon har under de senaste åren fått ett flertal internationella utmärkelser för sina innovativa, färgstarka bilderböcker och hon är också en av de framstående författare och illustratörer som återkommande nomineras till ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

Det finns många saker i livet som försvinner.

Som förvandlas, som kommer och går.

Men en sak förändras aldrig …

Ovanstående är baksidestexten till Sånt som försvinner. Boken handlar om alla dessa knappt märkbara, vardagliga ögonblick som hela tiden kommer och går. Dit hör till exempel sömnen – att vakna och somna, att tappa en mjölktand, att höstlöven faller, en fågel som fladdrar förbi, ett skrubbsår som läker och såpbubblor som försvinner. Många är dessa ögonblick som kommer och går och försvinner. Men i slutet av boken får vi veta att mitt i allt det föränderliga finns det en sak som aldrig försvinner eller går över. Det är förälderns närhet och kärlek. Barnet omsluts av en stor, varm föräldrafamn och i just det ögonblicket är det som om tiden stannar.

Grafiskt sett är denna bilderbok något alldeles extra. Varje uppslag har nämligen en ”förvandlingssida” som gör att bilden förändras. På det första uppslaget ser vi en utsträckt hand med en fågel som landat, men när man bläddrar bort den transparanta förvandlingssidan är fågeln plötsligt borta från handen och på väg att flyga därifrån. På nästa uppslag ligger ett barn och sover, men efter bläddringen är barnet vaket. På ett annat uppslag ser vi ett barn som sitter och blåser såpbubblor. På det transparanta bladet syns såpbubblorna i luften framför barnet, men när man bläddrar är bubblorna på väg långt ifrån barnet. Boken skildrar både små och stora företeelser i livet, från såpbubblor och löss till dystra tankar, tårar som torkar och försvinner, mörka moln som lättar och faktiskt försvinner även det man är rädd för, förr eller senare. Men föräldrakärleken den består och det visas även grafiskt med att det inte finns några förvandlingssidor på de sista omslagen.

Text och bild samspelar förstås på ett självklart, nästintill sömlöst sätt. Alemagnas avskalade, naiva och färgstarka illustrationer kompletterar på ett ypperligt sätt den lite mer strama, återhållsamma men samtidigt otroligt känslosamma och berörande text. Det är svårt att låta bli att bli berörd av texten, oavsett om man är barn eller vuxen. Det är också en text som väcker många tankar och funderingar, och det finns mycket att prata om i denna bok.

Sånt som försvinner ges samtidigt ut på sex olika språk. I Frankrike blev den redan innan publicering utsedd till vinnare av First Pages 2019 som är ett bokpris och läsfrämjande projekt som innebär att 20 000 nyfödda barn får boken som välkomstgåva. Jag tror att den kommer att bli minst lika uppmärksammad och omtyckt här i Sverige. Boken finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Sexåriga Emmas moster Meg är inte som andra vuxna. Man vet aldrig var någonstans på jordklotet som hon håller hus. Emma tror att hon är något slags upptäcktsresande. Eller kanske hemlig agent. En dag ringde det på dörren och utanför dörren stod just moster Meg. Emma tar ett djupt andetag. När moster Meg är på besök kan vad som helst hända. ”Emma, sötis!” sa hon. ”Skynda på nu, vi har massor att göra på zoo idag”. Hon sträcker fram en ful leopardtröja. Emma tar på sig den och sätter sig bakom Meg på vespan och sedan åker de iväg. Men varför finns det en stor förbjudet-skylt vid zoo-entrén med Megs överkryssade ansikte på? De får ta kändis-ingången istället – men Emma är ganska säker på att kändisar inte behöver klättra för att ta sig in någonstans…

Utslängd från zoo är Megan Everett-Skarsgårds första bilderbok. Den har en lite rolig tillkomsthistoria. Historien kom nämligen till efter ett misslyckat försök att få hennes syskonbarn att pröva på lite galna saker som Megan själv hade velat vara med om som ung.

Och rolig är just vad den här bilderboken är. Emma och moster Meg upplever alla möjliga knasigheter på zoo, om än väldigt motvilligt i Emmas fall. Men här finns också allvar.

Jag tvärstannar. Jag har fått nog nu.

”NEJ!”, skriker jag, och för en gångs skull håller hon tyst. ”Jag gillade ingenting. Inte minsta lilla. Klappa lejon? Jag kunde ha blivit uppäten. Plocka loppor på apor? Blä. Äta gräshoppor? Äckligt, äckligt, äckligt! Simma med uttrar? Jag fick vatten i näsan! Och jag blev utslängd från zoo och får aldrig mer komma tillbaka. Jag är bara sex år!”

Huvudpersonen vågar till sist stå upp för sig själv och berätta att hon inte uppskattar äventyren med moster Meg. Att moster bara kör över henne och gör det hon tycker är kul, istället för att lyssna in vad Emma egentligen skulle vilja göra. Men som tur är så lyssnar moster till slut på sitt syskonbarn, och inser att de får en helt annan, mycket bättre relation då:

Den höstdagen lärde vi oss något, moster Meg och jag:

Om man lyssnar på varandra, blir allt mycket roligare.

Boken är en bra högläsningsbok. Både rolig och allvarlig samtidigt som den innehåller en hel del att prata om. Illustrationerna av Maria Nilsson Thore matchar fint den skruvade berättelsen samtidigt som de skildrar huvudpersonens farhågor och skeptiska misstänksamhet hon känner inför äventyret med moster Meg, liksom känslan av att bli förbisedd. Illustrationerna är uttrycksfulla, detaljrika och härligt charmiga.

Utslängd från zoo är utgiven av Rabén & Sjögren och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Vi är lajon är en bilderbok som träffade mig rakt i hjärtat. Den handlar om en lillebror och en storebror som leker att de är lajon. De jagar gaseller och gnuer på savannen. Men en dag vill den ena brodern inte längre springa runt på savannen. Han har ont i magen. Han får åka till doktor och så småningom får han bo på sjukhuset. Han får medicin som gör att han tappar sin lajonpäls. Sängen har hiss och galler precis som på zoo. Han orkar bara ryta svagt numera. Men han ryter i alla fall. För lajon vill inte sitta fast i slangar och sladdar.

Vi är lajon handlar om syskonkärlek, lek och fantasi och om hur leken får flytta in på sjukhuset när den ena brodern blir sjuk. Men den handlar också om hur livet förändras när någon i familjen blir svårt sjuk, hur man förhåller sig till sjukdom och död, hur

Boken är så himla bra. Så lyhörd, så finstämd, så träffande rakt i hjärtat. Se bara:

Min bror måste åka till doktorn. Pappa lyssnar inte fast jag säger att lajon går till veterinären. Mamma vill att vi ska sitta och prata i soffan. Det gör inte lajon.

Boken har en ganska öppen tolkning. Det står inte exakt vilken sjukdom pojken har och slutet är också öppet. På så sätt blir igenkänningsmöjligheterna fler och tolkningsutrymmet större. Boken handlar om det svåraste svåra och det svartaste svarta. Men samtidigt finns ett hopp och en ljusning. Det finns glädje, lek och fantasi att ta till även när det är som allra jobbigast. Och starkast av allt är ändå kärleken, i detta fall mellan förälder och barn och mellan två syskon, två bröder som är lajon:

Lajon kan inte gråta. Men de kan känna sig små och ensamma och sakna sin flock.

Jag får klättra över gallret och ligga bredvid. Mamma och pappa håller varsin tass. Jag gör klor med fingrarna mot min brors arm och morrar. Vi är lajon, viskar han. Jag nickar. Snart ska vi gå på jakt igen.

Illustrationerna går i en orange-lila färgskala. Ganska starka färger med en lite exotisk känsla. Bilderna är fyllda av detaljer och känslor. Så mycket uttrycks i bilderna som inte alltid nämns i texten. Som de oroliga blickar mamman och pappan utbyter när pojken blir sjuk, ilskan som den andra brodern känner mot brorsans sjukdom och den sterila sjukhusmiljön. Bilderna har ett mångfaldshetstänk och jag gillar hur de flirtar med illustratörens tidigare utgivning. På sjukhussängen ser man nämligen bilderboken Vildare, värre, Smilodon som är Jenny Lucanders tredje barnbok och som också handlar om lejon.

Det här är nog den bästa bok om sjukdom för barn som jag någonsin har läst. Den passar inte i vilken barngrupp som helst och inte vid vilken tillfälle som helst. Men vid de tillfällen där den behövs kommer den att betyda allt.

Vi är lajon är skriven av Jens Mattsson, illustrerad av Jenny Lucander och utgiven av Natur & Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Mirabell och Astrakan – två flickor på en lekplats. Båda väntandes på någon. Men vem är den där Någon egentligen? Kan det vara så att de egentligen väntar på varandra, fastän de inte vet om det?

Mirabell är den tysta, den som ofta är rädd, som inte vågar säga till eller visa vad hon vill.

Astrakan är den bråkiga, den som ofta är arg, som slåss och är dum fastän hon egentligen inte vill, innerst inne.

Mirabell väntar på någon som inte blir arg. Någon som vill vara hennes vän.

Astrakan väntar på någon som inte blir rädd. Någon som vill vara hennes vän.

De är båda lika ensamma. Men på varsitt sätt. Och till slut visar det sig att:

 

-Har du tänkt på en sak? frågar Mirabell.

-Vad då?

-Vi väntade på nån, säger Mirabell.

Och nu har nån kommit.

 

Astrakan funderar.

-Jag till dig? Och du till mig?

-Ja, säger Mirabell. Så nu är vi inte ensamma längre.

-Vi kan gunga tillsammans, säger Astrakan.

Då får vi högre fart.

Ända upp till himlen!

 

Mirabell och Astrakan är en bilderbok med en spännande vänskapsdynamik skriven av Annika Thor och illustrerad av Maria Jönsson. Boken flirtar med pjäsen I väntan på Godot och handlar om att man måste möta sig själv innan man kan möta andra. Ett ständigt aktuellt tema det här med vänskap, och att man kan vara lika trots att man vid en första anblick verkar vara så olika. Boken kan ge upphov till fina diskussioner i en barngrupp, men känns lite för tillrättalagd för att vara en gripande berättelse. De olika karaktärerna och deras egenskaper skildras dock på ett fint sätt och ur ett konstnärligt perspektiv är denna bilderbok jättefin. De avskalade men ändå så uttrycksfulla illustrationerna passar utmärkt till texten. Jag gillar att karaktärerna skildras som flickor, framförallt med tanke på att den ena karaktären är utåtagerande – en egenskap som annars oftast tillskrivs pojkar, inte minst i barnböcker. En intressant detalj är att vuxenvärlden helt saknas i boken, så barnen är helt utelämnade till sig själva och löser också dilemmat helt på egen hand, vilket också kan vara något man kan diskutera ifall man vill. Mirabell och Astrakan är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

-Om du vore ett djur, vilket skulle du vara då? Den frågan får huvudpersonen i bilderboken Jag är sju djur. Huvudpersonen svarar snabbt, utan att ens fundera:

Jag skulle vara flera olika djur. Det är jag faktiskt redan.

Därefter förklarar huvudpersonen att hon är sju djur som kommer fram på natten när hen sover. Det har hon sett i sina drömmar. Djuren svävar runt och bestämmer varje natt vilket djur huvudpersonen ska vara under den kommande dagen. En lördag kanske hon är en orm som bara vill ringla ihop sig och fortsätta sova. En söndag ligger hon under bordet och håller koll på allt. En onsdag är hon en katt som stryker sig mot mamma och pappa och vill bli klappad på. En torsdag är hon en silverfisk som är snabb och listig, kommer på tips och tricks, gömmer sig och busar. Men när det är dags för simhallen är alla djur borta. Nu önskar hon att hon kunde vara ett vattendjur, vilket som helst, men hon är inget vattendjur. Hon vill varken simma, leka eller bada. I alla fall inte förrän hon kommer hem till det trygga badkaret med mammas badskum. Kanske är hon en krokodil som inte simmar så djupt, men som trivs bra i vattenbryn. Som ibland blir rädd och får vassa tänder. Boken avslutas med att huvudpersonen ställer samma fråga tillbaka till sin kompis – hur många djur är du? Och det blir också en retorisk fråga till läsaren eller rättare sagt till det barn eller de barn man läser boken för. Frågan öppnar på ett fint sätt för tankar, funderingar och diskussioner kring känslor och att våga vara sig själv. Huvudpersonen gestaltar sina känslor genom sju olika djur. Jag skulle gärna vilja jobba med boken i en barngrupp genom att läsa boken högt och därefter låta barnen gestalta hur de känner sig just nu genom att skapa ett valfritt djur (genom att rita, måla, i lera eller liknande).

Jag är sju djur är skriven och illustrerad av Elisabet Ericson som gick ut programmet för illustration och grafisk design vid Konstfack 2015 och numera frilansar som illustratör. Boken är speciell inte bara för sin originella idé och känslogestaltning utan också för sina vackra, välarbetade illustrationer som är färgsprakande, detaljrika och en hel värld i sig själv. Boken är utgiven av Natur och Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.