Idag är det sista dagen att tävla om en bilderbok om det lilla Storsjöodjuret Birger här på bloggen. Därför passar det förstås bra att skriva om den nyaste boken i serien om det lilla Storsjöodjuret Birger. Den heter Önskestenen och är som vanligt skriven och illustrerad av Sara Strömberg och Anders Nilsson. Birger är som ni kanske vet vid det här laget ett litet Storsjöodjur som bor djupt ner i Storsjön i Jämtland med sin pappa och sin vän Gula fisken. Birgers mamma och lillasyster Harriet bor i en annan sjö i ett annat land som heter Skottland.
I den här boken är det dags för Birgers födelsedag. Birger vet inte hur många år han fyller, men han är ganska säker på att det är ett år mer än förra gången, kanske till och med två. Pappa kommer med tårta och mamma och Harriet har skickat ett stort paket. Pappa säger till Birger att nu är han tillräckligt gammal för att höra berättelsen om Önskestenen. Sedan börjar han berätta. Önskestenen finns allra längst bort i Storsjön. Den är flera tusen år gammal och kan bara väckas till liv när ett Storsjöodjur fyller tillräckligt många år, lika många som Birger är nu. Hittar man Önskestenen får man önska sig fem saker. På natten ligger Birger och funderar på vad han ska önska sig om han hittar stenen och morgonen därpå börjar han simma för att leta den. Han hittar den också till slut, men han inser att det inte är så lätt att välja ut fem önskningar…
Jag gillar böckerna om Birger. Han är charmig och humoristisk och böckerna är färgglada med fina illustrationer. I den här boken hyllas fantasin och leken, och det finns också många saker att prata om och diskutera kring. Böckerna om Birger vänder sig till barn mellan 3-6 år, men de passar för en bred målgrupp. Även vuxna uppskattar att läsa dem högt.
Lite kuriosa: på baksidan finns en blurb från en recension jag skrivit om en av de tidigare Birger-böckerna 🙂
Birger – det lilla Storsjöodjuret – Önskestenen är utgiven av förlaget Nestorville och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.
En av de allra mest populära böcker för lågstadiebarnen på biblioteket där jag jobbar är Handbok för superhjältar. Inte så konstigt, för det är riktigt bra böcker. Jag tipsar gärna om dem när jag bokpratar inför de klasserna.
Nu börjar det kännas som att våren kommit även hit till Norrland där jag bor. Då blir det extra roligt att bläddra i odlingsböcker. Hasses trädgård – det växer så det knakar fick jag som recensionsexemplar av Bladh by Bladh. Hasse Andersson känner ni nog igen, han är känd artist, till exempel som Kvinnaböske, men också på senare tid känd från Barnkanalen. Den har jag dock inte sett, så kanske har jag missat något. Men boken som är baserad på tv-serien har jag alltså här i handen och det är en fin trädgårdsbok för hela familjen som garanterat ger odlingsinspiration.
En bok jag direkt fastnade för är Bara rumpor av Annika Leone och Bettina Johansson. Jag fick recensionsexemplar av Lilla Piratförlaget och beställde den även direkt till mitt bibliotek. Boken handlar om Mira som längtar tills på lördag när hon ska till badhuset och hoppa från kanten till stora bassängen – alldeles själv! Kommer hon att våga? I badhuset finns så mycket att titta på, alla nakna kroppar som är så lika, men ändå så olika. Vilka badkläder ska hon välja? De gulliga spindel-badbyxorna eller den tuffa princess-baddräkten? Vilka kan man hoppa snabbast ner i vattnet med? Innan mamma, pappa och Mira kan bada måste de klä av sig och duscha. Mira får följa mamma till damernas omklädningsrum. Där finns det massor av tanter. Rumporna ser så olika ut: stora, små, runda, fyrkantiga, vita, bruna, gropiga, gulliga… Och där finns en tant vars snippa ser precis ut som katten Lakrits morrhår! I bassängen räddar Mira pappa som vilken superhjälte som helst. Efteråt badar de bubbelbad och bastar. Sen är det dags att köpa lördagsgodis innan familjen åker hem igen efter sitt badhusäventyr.
Min blombukett är en annorlunda, men jättefin bok om blommor för de yngsta läsarna. En flora för små barn kan man också kalla den. Boken visar ett barn som från början sitter med en tom vas framför sig. Allt eftersom fylls dock vasen på med blommor. Först kommer tussilago, sedan vitsippa, smörblomma, förgätmigejrödklöver, humleblomster och blåklocka. Och till slut har barnet en hel blombukett framför sig i vasen. Varje blomma presenteras på ett helt uppslag i både text och bild. Med ett par meningar presenteras blomman – vi får lära oss när den blommar och vart den växer, men också lite annan kuriosa som att förgätmigej betyder ”glöm inte bort mig”, att kossor gärna äter rödklöver och att blåklockor alltid har fem flikar. För varje uppslag ser vi också hur blombuketten växer fram för varje ny blomma som tillfogas till den. Sista uppslaget blir pricken över i då man som läsare får vända boken och därigenom se den färdiga blombuketten i stort format, stående i all sin prakt.
Gulliga lillebror handlar om Dorran. Hon har en väldigt liten lillebror. En lillebror som är så liten att han inte kan gå, prata eller äta kex. Det enda han kan göra är att tutta, sova, skrika och bajsa gult. Dorran tycker att han är en väldigt tråkig lillebror, men det tycker inte alla de som kikar ner i vagnen och beundrar honom. Vi får följa Dorran under en morgon när hon ska gå på förskolan. Men hon vill inte alls gå till förskolan. Varför ska hon gå dit när lillebror slipper? Varför ska hon skynda sig när lillebror får mysa med mamma hela dagarna? Faktum är att Dorran också vill vara liten igen. Hon går in till lillebrors rum och tar på sig hans bebiskläder. Eller ja, de var ju hennes kläder en gång i tiden. Hon tar hans napp också. Det smakar mjukt, kladdigt och gott. Mamma tycker däremot inte att det är så roligt att Dorran har blivit liten igen. Det blir bråk och Dorran springer in på sitt rum och smäller igen dörren så det låter PANG. Efter en stund kommer mamma och har visst förstått allting. Hon undrar om Dorran vill vara liten idag, sedan sätter hon sig och kramar Dorran länge. Dessutom får Dorran åka lillebrors vagn hela vägen till förskolan. Och när de väl kommer fram känner Dorran att det liksom känns hoppigt i hela kroppen. Hon vill också leka med de andra barnen. Leka som bara de stora barnen kan göra. Det kanske inte är så dumt att vara stor trots allt?
Jag är ju så jävla easy going är skriven av Jenny Jägerfeld. Det är en ungdomsbok men den passar minst lika bra för vuxna. Jag tyckte mycket om den här boken. Inte minst kanske eftersom jag lyssnade på en författaruppläsning av den, det är ju något speciellt att få höra en författare läsa sina egna texter. Jenny Jägerfeld har ett otroligt härligt språk, hon leker med språket, vänder och vrider på ord och begrepp och förnyar gamla klyschor. Dessutom är hon så duktig på att skildra karaktärerna så att man verkligen kommer dem nära. Det är svårt att inte bli berörd. Boken handlar om Joanna som är 18 år och går på gymnasiet. Hennes största problem i början av boken är pengabrist. Hon lever i ett hem där föräldrarna inte ens kan hämta ut hennes adhd-medicin och hon får knappt mat om dagarna. Hennes mamma har skrivit en bok för 9 år sedan, en bok som slog igenom men blev en slags one hit wonder. Sedan dess har hon skrivit flera böcker som aldrig har antagits. Mamman kan dock inte sluta tänka på sin författardröm och fortsätter därför att skriva och hoppas på att en dag få till ett nytt mästerverk. Under tiden får hon förstås inga pengar. Pappan är sjukskriven för depression. Joanna vill att föräldrarna ska komma ihåg att de har en dotter och rycka upp sig för hennes skull, men hon har för länge sedan insett att de är för inne i sitt eget för att detta ska ske. Av en slump kommer hon därför på en plan som ska ge henne en summa pengar. Närmare bestämt 17 500 kronor. Det är en kriminell och farlig plan, men när medicinen Joanna äter mot kaoset i huvudet håller på att ta slut finner hon ingen annan utväg. Allt det här sätter bollar i rullning som Joanna nog inte riktigt hade räknat med. Mitt i allt kaos, kriminalitet och mordhot finns också Audrey, tjejen som får nervtrådar att tränga ut från Joannas hjärta, rakt ut genom bröstet.
