I lördags var det förintelsens minnesdag (27/1) och jag passade på att skylta om det på biblioteket. Vi har fått in en fin utställning från Forum för levande historia som heter Aldrig mer – Om folkmord. Det är viktigt att synliggöra, och att aldrig glömma det som hänt.
Häromdagen fick jag också en fin bok som handlar om samma ämne. Vi kommer snart hem igen heter den och den är skriven och illustrerad av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Det är en seriebok som alltså handlar om förintelsen. Den är indelad i olika kapitel: förord, Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich, Elisabeth, Andra världskriget, Ordlista och Vill du veta mer. Förordet, som är skrivet av Jessica Bab Bonde, berättar om den här bokens viktigaste personer, nämligen just Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth. De var alla barn eller ungdomar under förintelsen och den här boken består alltså av deras berättelser. De här personernas liv började precis som ditt och mitt, med mat, kläder, familj, vänner och samma tankar och funderingar och bekymmer som alla andra barn. Men så plötsligt förändrades deras liv. För vissa långtsamt, för andra mer drastiskt över en natt. De fick inte längre gå på vissa gator, inte leka med andra barn i parken, inte gå i skolan, de tvingades flytta, det finnas inga pengar, ingen mat. Det blev ransonering, föräldralösa gatubarn fyllde trottoarerna, barn och äldre dog av undernäring, barnen tvingades arbeta, de blev misshandlade, tvingades gömma sig. All glädje, trygghet och vanlighet försvann. Samtidigt pågick livet precis som vanligt för andra människor runtomkring dem. En del protesterade, andra låtsades inte se, eller brydde sig inte. Så småningom skickades folk iväg till koncentrationsläger eller förintelseläger, både män, kvinnor och barn. Där blev de tilldelade ett fångnummer. Som Tobias berättar ”Vi förvandlades till något annat än människor, något som det var lättare att döda. Vi fick ett fångnummer. Jag var ingen människa längre. Jag var ett nummer”. Tobias berättar också att när han var sex år satt han gömd på en vind i en månad och tjugo dagar för att inte nazisterna skulle hitta honom.
Vi får också ta del av de andra personernas öden, som Livia som så länge önskat sig en röd cykel och äntligen fått en på sin födelsedag. Men det dröjer inte länge förrän det bestämdes att judar inte längre får ha fordon, så hon måste lämna ifrån sig den till myndigheterna. Eller Elisabeth, vars familj slets isär: ”Vi duschades och håret rakades av. Det var sista gången jag såg mamma och mina yngre systrar Magdalena och Judith. Mamma var 41 år då. Mina systrar var 14 och 12 år”. Livia berättar också att hon aldrig fick krama sin pappa en sista gång och att även hon duschades och rakades: ”de tog ifrån oss det sista av vår mänskliga värdighet. Vi såg alla likadana ut”. Selma berättar att tyskarna sköt hennes bror Samuel ute på gården till hans flickväns hus för att han trotsat utegångsförbudet när han hjälpte flickvännen och hennes mamma att flytta till det judiska ghettot. Hon berättar också: ”Ghettot skulle tömmas på alla som inte kunde arbeta. Barnhem, sjukhus och ålderdomshem tömdes. Vi fick ställa upp oss på gårdarna och de gamla, sjuka och barnen rensades ut”. Emerich berättar att han såg sig i en spegel efter att ha blivit befriad: ”Jag såg ett skelett med levande ögon. Jag var 21 år, 175 cm lång och vägde 34 kilo”.
Det är ett svårt ämne att ta in, personernas öden är förstås oerhört gripande, men det är svårt att föreställa sig att det verkligen har hänt och hela händelseförloppet är såklart ännu svårare att förstå. Men serieformatet och den enkla, men berörande texten gör det lite enklare att närma sig ämnet. Och som sagt, det är så viktigt att belysa det och det är bra att det ges ut sådana här böcker nu medan det faktiskt fortfarande finns möjlighet till vittnesskildringar. Serieformatet gör att det också mer tillgängligt för alla. Som ni förstår så öppnar boken såklart upp för samtal, det är det som är meningen med den. Och det finns också en lärarhandledning till den. Boken innehåller också tidslinje och kartor för att ytterligare underlätta.
I boken skildras också personernas första möten med Sverige, för alla har ju kommit hit efter sina upplevelser i sina respektive hemländer. Och detta tänker jag kan vara skönt att läsa om för dagens flyktingar som kommer till Sverige. Igenkänning och även där en öppning för samtal.
Det här är en måste-bok för samtliga skolor. Den vänder sig till barn ungefär från 11 år och jag tänker att det kan vara bra att de inte är så mycket yngre än så, det är trots allt ett svårt ämne. Men det är viktigt, oerhört viktigt, så jag hoppas att alla mellan-, hög- och gymnasieelever får ta del av boken och gärna alla vuxna också. För det finns absolut ingen övre åldersgräns. Berättelserna är så gripande och rörande så de hade kunnat stå för sig själv, men de blir extra levande tack vare Peter Bergtings otroligt uttrycksfulla, mörka och realistiska bilder.
Vi kommer snart hem igen är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Ögat är en bok fylld med 13 skräckhistorier. Samlingar med skräckhistorier kommer ju lite då och då, men det som gör att Ögat sticker ut bland andra samlingar är att de berättelser som finns i denna bok är lättlästa. De är inte många meningar var, men trots detta är de läskiga, skrämmande eller har en twist som gör att man blir berörd. Att kunna skriva så är en konst, det är verkligen inte lätt att skriva skräck i ett lättläst format. Därför är jag väldigt imponerad över författaren EmmaFrey-Skøtt. Berättelserna håller dessutom för flera omläsningar, för ibland har de flera bottnar och dimensioner.
Liv har levt hela sitt liv i en hyresrätt på Södermalm i Stockholm, men nu har hennes pappa plötsligt bestämt att de ska flytta ut på landet.
Så står det i baksidestexten till Finns det björkar i Sarajevo som vi just nu diskuterar i Barnbokscirkeln på Facebook. Det är en ungdomsroman som handlar om relationer, många olika slags relationer, från vänskap till kärlek, från föräldrarelationen till broderskap. Det är en jättebra bok med många bottnar. Man kan läsa den som en kärlekshistoria där Kevin får uppleva sin första stora kärlek. Man kan också läsa den som en ungdomsbok och därmed en utvecklingsroman där Kevin lär känna sig själv, hitta sig själv, men också lär känna sig familj och dess bakgrund. Man kan läsa den som en fin skildring av Charlie, killen med funktionsvariation som egentligen inte är huvudpersonen, men ändå den person som allt kretsar kring. Man kan läsa boken som en vänskapsskildring där Kevin som tidigare varit ensam nu får vänner som ställer upp och finns där för honom. Boken innehåller så mycket, trots att den inte ens är på 300 sidor. Det gör också att jag stör mig lite på att det står ”En kärlekshistoria” på omslaget, för enligt mig är boken så mycket mer än så. Jag är rädd att de orden stöter bort en del läsare och det vore verkligen synd.
Erik har just kommit hem från skolan. Det var sista dagen före lovet. Snart var det jul och nyår och ett långt jullov väntade. Han hade fått bra betyg och kände sig väldigt glad. När han kom hem lade han sig på sängen för att vila lite. Han var precis på väg att somna när mobilen ringde. Ett nummer han inte kände igen. Mårten från biblioteket som ville att han skulle hämta en bok han hade beställt. Han bestämde sig för att hämta den på en gång så det var gjort. Men när han kom fram till skolan var det något som inte stämde. Skolan var helt öde. I biblioteket fanns Mårten, men han var inte sig själv – han hade inget ansikte, det var bara ett stort, köttigt hål! Mårten reste sig från stolen och gick emot honom…
Vet ni vad tisteltankar är? Det är de jobbiga, knasiga, besvärliga, dumma tankarna man tänker fastän man egentligen vill tänka goda, glada, ljusa, trevliga tankar. Boken Tisteltankar handlar just om sådana tankar. Eller rättare sagt om en tjej som tänker sådana tankar. Boken handlar om Linn, tjejen som ser sin mormor dö när hon går i åttan. När mormor faller ihop på gatan är det en kille som ringer 112. Samma kille börjar i hennes nya klass. Först vill Linn inte låtsas om honom, för han är tjock, mobbad, utanför, och hon vill väldigt gärna passa in och vara någon. Med tiden umgås hon dock alltmer med Tim. Fast bara utanför skolan där ingen kan se henne. Hon skulle aldrig våga visa sig med honom, eller stå upp för honom. Linn har väldigt svårt för att överhuvudtaget tänka på vad just hon vill och våga göra det oavsett vad folk säger. Hon kan inte sluta umgås med sina falska vänner som ändå inte bryr sig om henne. Hon kan inte prata med sin mamma trots att hon egentligen vill det. Mormorns död blir dock en händelse som sätter igång hennes tankar på riktigt. Hon börjar omvärdera sig själv, andra och livet, reflektera och faktiskt tänka sina egna saker. Men det är ingenting som sker enkelt. Tvärtom, det är som att det pågår ett krig i hennes huvud, med tisteltankarna som skaver.
Ända sedan jag hörde att en Hälsingefödd tjej vid namn Johanna Olsson, som dessutom är verksam som manusförfattare, skulle släppa sin debutbok så ville jag läsa den. Boken heter Glömskan och utspelar sig i ett litet samhälle djupt dolt i Norrlands skogar. Boken handlar om Hedda, vars bonuspappa varit våldsam, igen, och slagit mamman så pass mycket att hon bestämmer sig för att flytta ifrån honom. För att familjen ska samla kraft och bonuspappan Thomas ska hinna lugna ner sig beger de sig till mormor som bor just i Glömskan. De brukar annars inte ha kontakt så mycket, mormor och mamma, de har lite svårt för varandra och det kan finnas en anledning till det. Glömskan är nämligen en väldigt speciell plats, fylld av övernaturliga väsen och det gäller att kunna förhålla sig till dem.
Ibland händer det att det dröjer länge mellan läsning av en bok och att jag skriver recension av den. Jag vet inte varför Som stjärnor faller blivit liggande så länge för det är en riktigt bra bok.
Idag börjar diskussionen av Norra Latin i Barnbokscirkeln på Facebook. Det är en rejäl bok på närmare 600 sidor som handlar om två tjejer, Tamar och Clea, som båda börjar i ettan på gymnasiet. De har valt att gå på skolan Norra Latin i Stockholm, på teaterprogrammet. Det är en skola med gamla anor dit det krävs antagningsprov och bra betyg för att ta sig in. Clea har haft många roller trots att hon inte ens börjat gymnasiet ännu och hennes mamma, som nu är en populär skådespelerska, gick på Norra Latin, så det var självskrivet för Clea att även hon skulle gå där. Tamar hade det inte lika enkelt. Hon har bott i Östersund och bara spelat teater där i en lokal teatergrupp. Men hon brinner för teatern och har alltid velat gå på Norra Latin. Det visar sig dock att det kanske inte var bara hennes talang som gjorde att hon kom in på skolan…