På natten är allt sant är en ungdomsbok av Lina Stoltz som bäst kan beskrivas som en modern Romeo och Julia-berättelse. Boken handlar om Liv som är tillsammans med Hannes. Deras kompisar ogillar invandrare. Samma inställning, fast tvärtom, har Jemal och hans killgäng. Jemal planerar att bli ihop med Zarah och har inte alls tänkt bli tillsammans med någon kaxig svennetjej. Men Livs och Jemals vägar möts. Och känslor kan man inte råda över. Ibland krånglar livet till det och fel saker känns ibland helt rätt.

I den här boken får vi alltså följa förälskelsen mellan två unga personer som har många hinder på sin väg. De träffas i smyg. De ljuger för sina kompisar och familjer. De försöker hålla sig ifrån varandra. Men det går inte. De kan inte hålla emot förälskelsens stormar. Det är helt omöjligt. Parets förälskelse skildras så gripande och autentiskt. Man riktigt känner pirret dem emellan. Kanske är själva upplägget rätt klyschigt, vi har läst det så många gånger förut. Men ändå inte på det här sättet. Och det finns så många fina bifigurer, som Livs syster Tove och pensionären Gunnar. En fin, romantisk berättelse om kärlek med förhinder. Jag kan tänka mig att det är många som behöver läsa den här berättelsen. Kanske känna igen sig. Eller bara drömma sig bort i den fina kärleksskildringen. Dessutom är ämnen som identitet, fördomar, rasism, grupptryck, olikheter och att våga stå upp för det man tycker och känner alltid aktuella.

På natten är allt sant är utgiven av Barents Publisher och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Jag är ju så jävla easy going är skriven av Jenny Jägerfeld. Det är en ungdomsbok men den passar minst lika bra för vuxna. Jag tyckte mycket om den här boken. Inte minst kanske eftersom jag lyssnade på en författaruppläsning av den, det är ju något speciellt att få höra en författare läsa sina egna texter. Jenny Jägerfeld har ett otroligt härligt språk, hon leker med språket, vänder och vrider på ord och begrepp och förnyar gamla klyschor. Dessutom är hon så duktig på att skildra karaktärerna så att man verkligen kommer dem nära. Det är svårt att inte bli berörd. Boken handlar om Joanna som är 18 år och går på gymnasiet. Hennes största problem i början av boken är pengabrist. Hon lever i ett hem där föräldrarna inte ens kan hämta ut hennes adhd-medicin och hon får knappt mat om dagarna. Hennes mamma har skrivit en bok för 9 år sedan, en bok som slog igenom men blev en slags one hit wonder. Sedan dess har hon skrivit flera böcker som aldrig har antagits. Mamman kan dock inte sluta tänka på sin författardröm och fortsätter därför att skriva och hoppas på att en dag få till ett nytt mästerverk. Under tiden får hon förstås inga pengar. Pappan är sjukskriven för depression. Joanna vill att föräldrarna ska komma ihåg att de har en dotter och rycka upp sig för hennes skull, men hon har för länge sedan insett att de är för inne i sitt eget för att detta ska ske. Av en slump kommer hon därför på en plan som ska ge henne en summa pengar. Närmare bestämt 17 500 kronor. Det är en kriminell och farlig plan, men när medicinen Joanna äter mot kaoset i huvudet håller på att ta slut finner hon ingen annan utväg. Allt det här sätter bollar i rullning som Joanna nog inte riktigt hade räknat med. Mitt i allt kaos, kriminalitet och mordhot finns också Audrey, tjejen som får nervtrådar att tränga ut från Joannas hjärta, rakt ut genom bröstet.

Jag är ju så jävla easy going utspelar sig under en ganska kort tid, några månader på våren under Joannas sista år på gymnasiet. Det är en intensiv bok, det händer mycket, boken håller ett högt tempo. Men så är ju livet också många gånger, inte minst när man är ung och man står med ena foten in i vuxenvärlden. Boken skildrar väl Joannas ambivalens, ibland vill hon nog vara yngre än vad hon är, hon önskar att föräldrarna skulle kunna ta ansvar för henne. Samtidigt så är hon mogen, ansvarstagande och vill verkligen lösa sina problem, även om det inte alltid går som hon tänker sig. Jag hade älskat att läsa den här boken när jag själv var 18, jag tycker att jag kan känna igen mig i Joanna även om jag långt ifrån hade de problem som Joanna drabbas av eller ens hennes livssituation. Men jag tyckte väldigt mycket om att lyssna till boken som vuxen också. Och nu ser jag fram emot att läsa Här ligger jag och blöder som var Jenny Jägerfelds debutbok, men som jag ännu inte har läst.

Jag är ju så jävla easy going är utgiven av Gilla böcker och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Har du ingen humor? Det är ett klassiskt uttalande när någon ifrågasätter något som är kränkande, taskigt eller fördomsfullt. Men det är också namnet på en liten, men ack så viktig bok. Den är så liten att man lätt kan ha med sig den i fickan eller väskan. Den kan därför läsas vart som helst, tyst på bussen, i tåget eller i ett väntrum, eller högt i klassrummet, fikarummet eller på släktmiddagen. Och det är just så boken kan användas. Det finns nämligen massor att diskutera i boken och den innehåller många viktiga ögonöppnare.

Boken är en samling av ett antal instagraminlägg som författaren har skrivit och som väl sammanfattar var Katarina Wennstam står när det gäller kampen för jämställdhet. För den som inte vet är Katarina Wennstam känd för att ta upp feministiska strider och stå upp för tjejer och kvinnor. Hon har under tjugo år varit oerhört engagerad i frågor som rör tjejer och kvinnor och många gånger belyst kvinnors utsatthet, först som kriminalreporter och senare som föreläsare och författare till såväl romaner som fackböcker. Har du ingen humor vänder sig till unga vuxna, men fungerar bra för en bred åldersgrupp, även tonåringar och vuxna. Boken har ett lättillgängligt format i och med att den bygger på korta välformulerade instagraminlägg. Man kan läsa ett inlägg här och var, de behöver inte läsas i ordning. Intill vissa av inläggen finns också kommentarer med, kommentarer som författaren fått när inläggen ursprungligen publicerades på Instagram. De fördjupar ofta diskussionen och tillför ofta ytterligare aspekter, vilket berikar läsningen. Det finns också plats för egna anteckningar i slutet av varje kapitel.

Trots att boken är tunn är den indelad i fyra kapitel eller avdelningar: Ord som skaver, Sådant man bara säger, Min feministiska kamp och Våldtäkt på film. Som ni ser handlar alltså detta om feminism, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det handlar om hur folk uttrycker sig, unkna värderingar, föreställningar om hur killar och tjejer förväntas vara och mycket annat. Författaren vrider och vänder på begrepp som pojkstreck, horunge, ballar av stål, stulen flickvän och kärringstopp. Vad innebär det egentligen att de ord och begrepp vi använder oss med  i vardagen är laddade med föreställningar och fördomar? Vad innebär det när man säger ”stora grabbar gråter inte”, ”har du ingen humor” eller ”Sverige är världens mest jämställda land”. Vad händer när såna uttryck blir sanningar? Hur skildras våldtäkt på film? Sista avsnittet handlar om Katarina själv, vad som fick henne att bli feminist, hennes programförklaring, hennes tio-i-topp-lista över feministiska frågor.

Har du ingen humor är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Mizeria är en ungdomsbok som utspelar sig i förortsmiljö med tvillingarna Aicha och Ali som huvudpersoner. Trots att de är födda på samma dag, i samma familj, ser deras liv och förutsättningar vansinnigt olika ut. Bara för att Aicha är tjej och Ali kille. Aicha har precis blivit lämnad av den hon trodde var mannen hon skulle gifta sig med. Hon väntar på att få svar på ett graviditetstest. Hon hamnar i en djup depression. Ali kämpar för att prestera på topp med både sporten och betygen, men på senare tid har det blivit fler begravningar än studentmottagningar. Snart drabbar dödsskjutningarna honom på ett mycket nära håll. Boken skildrar två gymnasieungdomars liv i en miljonprogramsförort till Stockholm. Den är skriven av ståupp-komikern och förortskämpen Melody Farshin, vilket märks i det rappa språket, den träffsäkra dialogen, slangen och humorn. Men här finns också mycket svärta och allvar. Och jag tror boken ger stor igenkänning till de många ungdomar som växer upp med liknande förutsättningar som Ali och Aicha. Mizeria ger förorten ett ansikte och vi som bara läst om förorterna, dödsskjutningarna och miljonprogrammens höghusområden i tidningsrubrikerna får nu ett helt annat perspektiv som sällan annars skildras i ungdomsböcker. Dessutom är det inte bara tvillingarna Ali och Aischa som får komma till tals, utan också fler personer, som deras mamma och pappa, och flera av deras kompisar. På så sätt får jag som läsare ett brett och mångfacetterat perspektiv och jag tvingas under läsningens gång tänka till på att saker och ting inte alltid är som de vid en första anblick ser ut att vara. Boken är tunn, lättläst, har korta kapitel, mycket luft på sidorna och mycket dialog, vilket gör att även de som annars sällan läser böcker kan bli lockad att läsa. Jag tror också att den här boken skulle passa utmärkt att diskutera kring, varför inte som högläsnings- eller bokcirkelbok. Trots att den är tunn finns det väldigt många olika teman och trådar att prata om. Själv hade jag gärna diskuterat slutet till exempel. Det var oväntat abrupt. Kommer det en fortsättning på Mizeria tro? Jag hade gärna velat hänga mer med Aicha och Ali och fått läsa mer om vad som händer dem.

Mizeria är utgiven av Bonnier Carlsen och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Jag har återigen varit i Borås på skolan. Efter att ha kört hela vägen ner, närmare 70 mil ensam bakom ratten, var jag av förklarliga skäl trött. Inte minst därför att jag också legat sjuk i 40 graders feber bara två dagar innan och att jag också hade sjuka barn hemma som därmed gjorde att sömnen nätterna innan var lite bristfällig. När jag checkat in på hotellet orkade jag inte göra någonting annat än att bara lägga mig rakt ner på hotellsängen och läsa. Jag hade med mig en bok som heter En av oss ljuger av Karen McManus. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men fick tips om den i Prickiga Paulas blogg. Det visade sig att det var precis rätt bok att ha med på den här resan, jag fastnade totalt och sträckläste hela den 388 sidor långa boken den kvällen, trots min trötthet. Sen somnade jag gott kan jag lova.

För någon vecka skrev jag om En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Den handlar om en familj där dottern blir misstänkt för mord. Först får vi ta del av pappans perspektiv och han är helt övertygad om att hon är oskyldig. Men  sakta men säkert nystas saker och ting upp och vi får ta del av flera olika perspektiv och det visar sig att allt är totalt annorlunda än man trott från början.

En av oss ljuger är på ett sätt väldigt lik, den har nämligen samma tema. En grupp ungdomar, skolelever, blir misstänkta för mord och genom hela boken uppkommer nya bevis och nya insikter som gör att man aldrig vet vem det är som verkligen har begått mordet. Eller, man tror att man vet, men det man tror att man vet omkullkastas gång på gång.

Boken handlar om fem elever som alla får kvarsittning. Det är en udda samling elever, från den plikttrogna elitstudenten till den lovande baseballtalangen, till den halvkriminelle langaren med villkorlig frigivning. Men det visar sig att eleverna är oskyldigt anklagade. De befinner sig där för att en lärare ertappat dem med mobiltelefoner i sina väskor trots mobilförbud, men mobilerna är inte deras. Det är någon som vill att de ska vara just där, just nu. Så inträffar ett dödsfall. En av eleverna dör. Det kommer att rubriceras som mord. I rummet var det bara fem personer – den nu döde eleven och de fyra andra oskyldigt anklagade eleverna. Vem har begått mordet?

Det visar sig att alla fyra bär på hemligheter. Hemligheter som kommer fram allt eftersom under polisutredningen. Dessa hemligheter har förstås stor inverkan på polisutredningen. Men också på deras personliga utveckling. För hur det än är så är dessa elever unga personer som står med ena benet in i vuxenvärlden och som håller på att forma sin egen identitet. Vi får lära känna dem allt eftersom. Vi tror vi lär känna dem. Vi inser att det kanske inte går att lära känna en annan människa. Min syn på de fyra misstänkta ändras gång på gång under berättelsens gång. Det här är en ungdomsbok, en deckare, fast ändå mycket mer än en deckare eftersom det handlar så mycket om karaktärerna och deras olika liv och familjesituationer, liksom om relationer. Perfekt ungdomsbok som också vuxna kan läsa med stor behållning.

Jag älskade verkligen Mattias Edvardssons bok och trodde inte att jag skulle läsa något liknande igen på länge. Nu fick jag det till viss del. Karen M. McManus bok når inte alls upp till samma höga betyg språkligt och berättartekniskt, men den är ändå riktigt bra och underhållande, framförallt för att vara en debutbok. Jag gillar böcker där man får fundera, där man tror att man kan förutsäga vad som kommer att hända för att snart inse att det är totalt annorlunda. Det utmanar mig som läsare. Att En av oss ljuger utspelar sig i skolmiljö är förstås ingen nackdel.

En av oss ljuger är utgiven av B Wahlströms och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Sommarlovet har börjat. Izas pappa har fått barn med sin nya fru och Iza får därför vara hos mamma under sommaren. Hon har också träffat en ny, Krister, som jobbar på kollo. Iza och mamma får följa med och hälsa på Krister på kollot under några dagar. Det är mobilförbud där. Först tycker Iza att det låter hemskt långtråkigt. Men det dröjer inte länge förrän hon blir vän med två äldre killar. Hon blir till och med kär i en av dem. Men sista dagen innan kollot är slut händer det som inte får hända. Den ena killen utsätter Iza för ett övergrepp. Hon blir alldeles paralyserad när det händer, skriker inte ens på hjälp. Den spirande kärleken förintas och förvandlas till en blandning av hat, skuld och skam. Iza dömer sig själv för det som hände – tusen gånger om.

Tusen gånger om är en lättläst ungdomsbok från Hegas som passar barn från 13 år och uppåt. Man får följa Iza och hennes vänskap med killarna, en vänskap som hon hoppas kunna leda till något mer. Men inte såhär. Det som Oskar utsätter henne för vill hon inte alls vara med om. Och hon förstår att det är fel. Men hon dömer ändå sig själv hårdast. Att hon inte skrek, försvarade sig, försökte fly, vad som helst. Hon berättar varken för Krister, mamma eller sin bästa kompis. Hon blir inåtvänd, sur, tvär. Men så en dag när hon är och fikar med bästisen Madde ser hon en broschyr från ungdomsmottagningen som berättar om våldtäkt och övergrepp. Där står det att 70 procent råkar ut för en sådan där frysreaktion som Iza upplevde under övergreppet. Det är alltså något helt normalt i en sådan utsatt situation och det är inte Iza det är fel på. När det sjunker in i henne kan hon äntligen ta steget och våga berätta för mormor.

När boken slutar har Iza just bestämt sig för att berätta. Kanske kommer en fortsättning där vi får veta vad som händer efteråt. Kanske inte, men författaren har i alla fall tydligt fått fram det hon tänkt med boken. Hon skriver i slutet av boken att det är den första bok hon skrivit för tonåringar, men troligen kommer det att vara en av de viktigaste böckerna hon någonsin skrivit. Det finns så många flickor och pojkar som har varit med om något liknande det som händer Iza ock så många tror att det är deras fel. Författaren Cecilia Sundh ville skriva en bok till alla dem så att de förstår att de inte är ensamma och så att de kan ta ett första steg bort från de egna skam- och skuldkänslorna.

Jag tror att den här boken är jätteviktig. Dels för alla som varit utsatta, just av samma anledning som författaren tänker, men också för alla de som utsätter andra för övergrepp. Kanske kan de förstå vad som händer i en människa under och efter ett övergrepp om de får höra Izas berättelse. Det är också en viktig bok för oss alla runtomkring, både tonårsföräldrar och kompisar till de som blivit utsatta, men också för oss som jobbar med ungdomar på olika sätt, exempelvis i skolans värld eller på fritidsgård, kollo eller liknande. Dessutom tycker jag att den här boken skulle fungera jättebra som högläsnings- och diskussionsbok i en klass. Det är så viktigt att lyfta fram och våga prata om sånt här.

Tusen gånger om är skriven av Cecila Sundh och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

För 1½ år sedan läste jag de två första delarna i Charlotte Cederlunds Idijärvitrilogi – Gryningsstjärna och Middagsmörker. I höstas kom så den tredje boken, Midnattsljus. Nu har jag äntligen läst den och den är lika bra som de två första böckerna. I huvudrollen står Áili, en 16-årig tjej som när första boken inleddes tvingades flytta från Skåne till Lappland eftersom hennes pappa nyligen dött. Hennes mamma som hade sitt ursprung i Idijärvis sameby är borta sedan länge. Men där uppe bor släktingarna och det är dit Áili nu tvingas flytta. Hon känner sig varken hemma där eller särskilt välkommen. Det dröjer inte länge förrän det börjar hända mystiska saker i byn. Áili har magiska krafter, hon är noaidi, och till det hör ett ansvar. I denna tredje bok tror hon att hon har förlorat kraften och hon har blivit tvungen att flytta till Kiruna för att gå klart gymnasiet. Hon börjar läsa samiska och försöker komma på hur man är en helt vanlig tonårstjej. Dessutom är bästa kompisen Olivia bortrest där det knappt finns mobiltäckning. Áili känner sig därför mer ensam än någonsin och där finns upptakten till Midnattsljus.

Jag sträckläste den här boken, berättelsen sker i ett lugnt tempo som ändå gör att man inte kan sluta läsa. Det är inte lika mycket magi och spänning i Midnattsljus som i de tidigare böckerna, men det är saker som anas och som pyr i bakgrunden och man vill bara ta reda på vad som ska hända. Samtidigt tror jag nog att det här är den bästa boken. Det är inte lika många platser, händelser, karaktärer, utan här ligger fokus på Áili. Jag gillar verkligen de här böckerna. Till viss del kan man säga att de tillhör genren magisk realism, men eftersom det magiska ändå hör ihop med Sveriges historia och samevärlden så är det lite speciellt. Jag älskar den inramningen och alla härliga miljöskildringar. Áili är en tjej som det är lätt att tycka om. Man vill henne väl och man vill veta hur det går för henne. Det känns så synd att det här är sista boken, för jag hade så gärna velat fortsätta följa Áili. Samtidigt är jag spänd att se vad Charlotte Cederlund kommer att skriva härnäst, nu när Idijärvitrilogin är avslutad. Dessutom tycker jag att det var ett ganska så bra slut. Värdigt. Och ett skickligt slut där inga lösa trådar är lämnade.

Midnattsljus är utgiven av Opal förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.