Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

– Vill du vara så snäll och tala om för mig, hur jag ska gå för att komma härifrån.

– Det beror mycket på vart du ska, svarade katten.

– Det betyder inte så mycket vart, svarade Alice.

– Då kvittar det åt vilket håll du går, sade katten.

– Bara jag kommer någonstans, tillade Alice som en förklaring.

– Det gör du säkert, sade katten, om du bara går tillräckligt långt.

Det här är ett klassiskt citat som jag hört och sett på många ställen, men jag har aldrig tidigare läst boken. Det kommer förstås från Alice i underlandet av Lewis Carroll. Jag läste den aldrig som barn, men nu ingår boken i läslistan i en barnlitteraturkurs jag går och det är spännande att äntligen få ta del av denna barnboksklassiker.

Jag ska också passa på att påminna om min tävling, där man kan vinna ungdomsboken Våga följa en dröm. Här kan du läsa min recension av boken. Och här kommer länken till tävlingen. Tävlingen avslutas på onsdag den 30 september klockan 21.00.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag en bok som heter Våga följa en dröm av Lena Wallin.

Linn drog på munnen, men blev sedan allvarlig. ”Det är ingen som berättar hur man ska känna eller vara när man har förlorat sina föräldrar”, började hon och fäste blicken mot fönstret medan hon pratade. ”Först förstår man ingenting, sen blir man jätteledsen, sen blir man lite mindre ledsen och till slut gör det inte ont varje dag. Förstår du hur jag menar?” frågade hon och vände sig om och mötte hans blick.

Boken handlar om Linn som går sista terminen på gymnasiet och ägnar all sin tid åt skolan och hästarna. Målet är att komma in på läkarlinjen till hösten. Men när basketkillen Vincent kommer in i hennes liv blir allt genast komplicerat. När sedan Fredrik, som tränar klubbens tävlingsryttare, kommer med ett spännande erbjudande blir hon ännu mer förvirrad…

Jag gillar boken, Linn är en väldigt sympatisk karaktär och det är mysigt att läsa om den spirande kärlekshistorien med Vincent. Som gammal hästtjej tycker jag förstås också om hästtemat i boken, även om fokus kanske främst ligger på en ung tjejs utveckling till vuxen och på relationerna mellan karaktärerna. Men hur som helst så finns det förvånansvärt få hästböcker för ungdomar och vuxna, så det är ett välkommet inslag med hästtemat.

När jag har läst ut och skrivit om boken kommer jag också att lotta ut ett exemplar av boken – jag fick nämligen två ex av författaren och förlaget – så höll ögonen öppen efter den kommande tävlingen!

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag håller på att läsa Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – boken som nästintill varenda bokbloggare verkar ha läst under våren och sommaren 🙂 Boken har varit lättläst och snabbläst hittills, spännande och underhållande, men kanske ingen bok som stannar i ens medvetande för alltid. Men idag har jag läst två rätt starka passager:

 Ingen läkare har kunnat förklara för mig varför jag inte kan bli gravid. Jag är tillräckligt ung, tillräckligt sund, jag drack inte mycket när vi försökte. Min makes sperma var aktiv och riklig. Det blev bara inte så. Jag slapp gå igenom plågsamma missfall, jag blev helt enkelt inte gravid. Vi försökte med en omgång IVF, vilket var allt vi hade råd med. Det var, vilket alla hade varnat oss för, obehagligt och fruktlöst. Ingen varnade mig för att det skulle knäcka oss. Men det gjorde det. Eller, rättare sagt, det knäckte mig och sedan knäckte jag oss.

Grejen med att vara ofruktsam är att man inte tillåts glömma det. Inte när man är runt trettio. Mina vänner fick barn, vänners vänner fick barn, graviditeter och förlossningar och ettårskalas pågick överallt. Jag fick frågor om det hela tiden. Från mamma, våra vänner, kollegor på jobbet. När skulle det bli min tur? Vid någon tidpunkt blev vår barnlöshet ett acceptabelt samtalsämne på söndagsluncherna, inte bara mellan Tom och mig, utan generellt. Vad vi försökte med, vad vi borde göra, tror du verkligen att du bör dricka ett andra glas vin?

Det jag gillar med dessa stycken är hur otroligt bra beskrivet det här är, jag har vänner som gått igenom samma sak, och det är ju precis såhär det är. Man ska inte bara handskas med sina egna frågor, sin egen oro och sin egen sorg, man ska dessutom svara på omgivningens frågor och finna sig i att vara ett givet samtalsämne. För att inte tala om att man ständigt blir påmind om sin sorg när man ser alla runtomkring som lyckas få barn, ibland till och med utan att det ens är planerat eller önskat. Väldigt träffande skildring som dessutom ger åtminstone mig en liten tagg i hjärtat.

Jag kände mig mig isolerad i mitt elände. Jag blev ensam, så jag drack en del och sedan lite till och då blev jag mer ensam, för ingen gillar att umgås med ett fyllo. Jag förlorade och jag drack och jag drack och jag förlorade. Jag tyckte om mitt jobb, men jag hade ingen glittrande karriär och även om jag haft det, låt oss vara ärliga: kvinnor värderas egentligen fortfarande bara efter två saker – sitt utseende och sitt moderskap. Jag är inte vacker och jag kan inte få barn, så vad är jag då? Värdelös.

Jag hoppas inte att det här stycket också stämmer, i så fall vore det fruktansvärt hemskt. Men hur som helst så är även detta en otroligt bra skildring över hur huvudpersonen känner och över hennes upplevelse av situationen. Bra skrivet!

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Idag läste jag Hjälparbyrån – Fallet med den försvunna enhörningen, som är en kapitelbok för ålder 6-9 år, skriven av Daniel Edfeldt.

På andra sidan stenbrottet reste sig en hög, brant klippvägg. Där satt en grupp illvättar på huk runt en flammande eld. Nova rös. De korta och feta illvättarna såg verkligen otrevliga ut. De hade tryne istället för näsa och spetsiga öron som stack upp från ett kalt huvud. Deras sylvassa tänder glimmade olycksbådande i skenet från elden. En av illvättarna var klädd i en gulblå fotbollströja. En annan hade en cykelhjälm på huvudet, och en tredje bar en oljig cykelkedja kring halsen, som ett halsband.

”Illvättar samlar på sånt som ni människor har kastat bort”, förklarade Arthur viskande. ”De älskar gamla människosaker.”

Boken handlar om tvillingarna Nova och Simon som under en tråkig sommarlovsdag bestämmer sig för att starta en Hjälparbyrå där de hjälper till med allt möjligt. De kan knappt tro sina ögon, för det första uppdraget får de av en olycklig liten skogstomte. Föga kunde de tro att innan dagen var slut skulle de hinna träffa troll, enhörningar, älvor, talande träd och illvättar.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Mylingen, som är den tredje boken i PAX-serien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson. På sidan 69 finns följande rader och den känns så himla klockren!

När det är dags att välja en tjejsko vet han exakt vilken han ska ta. Den med plastspindlar. Han grabbar snabbt åt sig den och gör det han ska. Så går han fram till tuffa tjejen som äger spindelskon och sträcker fram den.

– Ska vi dansa då? frågar han.

Tjejen verkar inte tro sina öron.

– Inte med dig, ditt kioskmongo, fräser hon och rycker åt sig skon. Jag dansar inte med småungar!

Hon sätter på sig skon, men så fort hon får i foten börjar hon skrika.

– UÄÄÄH! Det är nåt i den. TA BORT DET!

Hon sprattlar med benet så att hon drattar omkull. Skon flyger iväg. Flera runtomkring börjar skratta. Tjejens kompis hjälper henne att dra loss lakritsdöskallarna som sitter fastklistrade under foten på nylonstrumpan. Loke knyter näven och gör en liten segergest. Yes!

Jag gillar verkligen böckerna i PAX-serien. De innehåller så bra blandning mellan realism och mystik och mellan humor och blodigt allvar. Just Mylingen tycker jag är den bästa i serien hittills och jag ser fram emot de andra böckerna. Totalt ska det komma 10 böcker i serien och hittills är 4 utgivna.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Mellan dig och dig av Katarina Kieri. På sidan 166 hittade jag följande rader, som berörde mig rätt mycket:

Svens armar, tänker jag, och tanken följs av ett isande stick i bröstet, ett ljuvligt isande, hisnande stick. Därefter en värme som sipprar ut från hjärtat och sprider sig i kroppen. Så ett isande stick igen. Sedan en värme. Så håller det på. Jag tänker på Svens armar runt mig och först kommer det ena, sedan det andra. Det gör ont. Det gör gott.

Jag känner mig omtumlad. Jag känner mig omkastad, kullkastad.

Katarina Kieri är väldigt skicklig på att skildra känslor och livet som ung vuxen, och den här boken är inget undantag. Jag gillar den!

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag 62 dagar av Cilla Naumann. Den boken inleds med följande rader:

Döden suger.

Jag vill inte dö.

Tänk att inte finnas mer.

Att inte få vara med.

Att köras in i en ugn

brännas till aska

och sedan vara borta.

Eller ätas upp av krälande maskar.

Vara borta.

För alltid.

Jag är rädd för döden.

Alldeles nyss kände jag ingen som var död.

Nu har jag varit på tre begravningar.

Först dog morfar, sedan mormor och i somras en kille på landet.

Brorsan säger att han börjar bli rutinerad.

Jag hatar döden.

Det här är den tredje boken i serien om brorsorna Tom och Erik. En av de saker jag älskar mest med den här serien är språket. Inte minst med tanke på att böckerna behandlar rätt så tunga teman. Ser fram emot att läsa mer av Cilla Naumann som var en ny bekantskap innan jag började läsa dessa böcker.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Kulor i hjärtat av Cilla Naumann:

Tio tjugo trettio gånger sa vi till henne att gå av, men hon rörde sig inte ur fläcken och vi vågade inte försöka röra på henne. Bara tanken på att ta tag om hennes mjuka vita armar och försöka dra upp henne på fötter, kändes helt omöjlig. Det var något med hela henne och hennes pösiga kropp som var skrämmande och nästan hemligt.

Jag håller just nu på att läsa igenom serien om brorsorna Tom och Erik av Cilla Naumann. Det här är den andra boken i serien och jag gillar böckerna väldigt mycket än så länge. Det är ungdomsböcker som handlar om att växa upp och förändras och skildringarna av förpuberteten och tonårstiden är otroligt träffande. Dessutom älskar jag språket. Recensioner kommer senare.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Den första lögnen av Sara Larsson:

Hon mindes de många långa och ensamma kvällarna med Emma när Emma bara var bebis. Så blev jag gravid igen och nu hade ärtan vuxit till en klump.

”Jag kunde vakna kallsvettig på nätterna. Oskar var alltmer sällan hemma och jag var helt fast med barnen och kunde inte bygga upp ett eget liv. Jag hade visserligen en egen redovisningsbyrå som jag startade efter examen från Handels. Men jag satsade aldrig på allvar, hade bara några få kunder, mestadels vänner till Oskar. Så självkänslan krympte till noll, samtidigt som jag började hata det liv jag levde.”

Tomas lyssnar koncentrerat, förvånad över hennes oväntade öppenhjärtighet.

”Men funderade du aldrig ens på att lämna honom?” frågar han.

Han har svårt att hänga med i hennes resonemang, hur hon har kunnat degradera sig själv så fullständigt.

”Självklart gjorde jag det, många gånger, men aldrig på allvar. Jag var livrädd för att allt det jag byggt upp och levde för skulle försvinna. Vem skulle jag vara då?”

Jag känner tyvärr igen mig allt för mycket i ovanstående citat, så den här boken känns väldigt träffande, åtminstone i delarna som handlar om Veronicas och Oskars relation. Men med en skillnad, att jag faktiskt har kommit ur den destruktiva relation som jag levt i. Jag har bara läst ett femtiotal sidor i boken ännu, men den verkar bra såhär långt.

Från något allvarligt till något roligt. Jag vill nämligen passa på att påminna om min tävling som jag har i samarbete med Rabén & Sjögren med anledning av att Pippi Långstrump fyller 70 år nu i maj. I tävlingen kan man vinna jubileumsutgåvan av Boken om Pippi Långstrump, så passa på att tävla du med. Här finns tävlingen. Tävlingen avslutas idag, söndag 17 maj, klockan 18.00.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har precis börjat läsa boken Himlen är alltid högre av Jonas Moström. Jag har tidigare läst hans deckarserie som utspelar sig i Sundsvall och innan jag fick hem denna bok trodde jag att det här var en ny del i den serien. Men när boken kom såg jag att detta var första boken i en ny serie om honom, nu med en kvinna som heter Nathalie i huvudrollen. Hon är psykiatriker och medlem i rikskriminalens gärningsmannagrupp, nyskild tvåbarnsmamma och som lever ett hemligt nattklubbsliv under sina barnfria veckor. I bokens inledning kan vi läsa följande rader:

Himlen är svart som kol. De första dropparna träffar henne i nacken med en förbluffande kraft. Hon drar huvan över huvudet och pressar ned händerna i fickorna. Ännu en blick lyser upp världen, ännu en stillbild i hennes huvud. Hon räknar. Tre sekunder. Plötsligt är ovädret över henne. Regnet slår i asfalten som en projektil, folk i trädgårdarna tar i panik in kläder, dynor och annat de får med sig i farten. Marken kokar i ett vitt skum och vätan tränger genom kläder och skor.

Jag har inte alls hunnit långt i boken ännu, men tycker att den verkar riktigt bra. Jag gillar Moströms uttrycksfulla och målande språk och Nathalie verkar vara en spännande karaktär att lära känna.