Sen kom vintern är en av de böcker som blev nominerad till Augustpriset i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok 2019. Den är både skriven och illustrerad av Per Gustavsson och utgiven av Lilla Piratförlaget. Boken handlar om Haren. Haren tycker om rutiner och avskyr förändringar. Varje dag går han till trädgårdslandet och ser till sina morötter. Det enda som stör tillvaron är den lömska räven som dyker upp ibland när man minst anar det. Men som tur är så kan Haren den snabbaste vägen hem. Och förutom Räven är varje dag den andra lik, precis som Haren vill ha det.  Men så en dag får Haren syn på något mycket märkligt – ett vitt hårstrå i pälsen. Och ett till. Vad är det som är på gång? När Haren går ut nästa morgon är hela världen vit. Det är inte bara han som har förändrats utan hela världen!

Haren får en livskris när vintern kommer och allt blir vitt. Inget är längre som det brukar vara och hans rutiner har helt blivit störda. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det visar sig att en vit päls har sina fördelar också, inte minst när den lömska räven är på jakt. Haren tvingas anpassa sig till den nya situationen och när han gjort det inser han att det inte var så farligt trots allt. Förstås.

Sen kom vintern är en bilderbok om livets föränderlighet, tolkad av Per Gustavsson, och med hans omisskännliga humor som syns såväl i text som i bild. Den har ett snyggt upplägg där det går från mörkt till ljust och från allvar till humor, fram och tillbaka med en trevlig lekfullhet. Boken behandlar ett tema som både är väldigt konkret (förändringen mellan höst och vinter) och som också kan tolkas mer abstrakt (övergången från att tycka att förändringar är läskiga och farliga till att inse att de är ganska roliga trots allt). Boken öppnar också upp för samtal, såväl kring förändringar rent generellt till att prata om vad som händer i naturen och djurlivet under de olika årstiderna. Det är helt enkelt en mångbottnad bilderbok, som gjord för högläsning med efterföljande diskussion. Trots att detta är en bilderbok passar den dock kanske allra bäst för de äldsta förskolebarnen och lågstadiebarnen. Det här är en bok som man med fördel även kan läsa och diskutera i lågstadieklasserna. Och för dig som vill jobba med boken i skolan rekommenderar jag varmt Jenny på Wendes tips här. Till sist: Kul att Per Gustafsson blev Augustnominerad för en bok där han står både för bild och text.

Sen kom vintern finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

En dag är Zoes pappa bara borta. Zoe får veta att han har blivit sjuk och att han måste vara kvar på det stora sjukhuset länge. När hon hälsar på tillsammans med sin mamma, säger han att han inte orkar med fler besök. Men Zoe fortsätter åka dit ändå. Och i väntan på att pappan ska orka möter hon simmerskan Sabina som blir Zoes nya vän.

Dyksommar är en bilderbok skriven av Sara Stridsberg. Ni vuxna som har läst författarens vuxenroman kanske känner igen karaktärer och miljöer. Man kan nämligen säga att denna bilderbok är en lillasyster till författarens roman Beckomberga – ode till min familj som kom 2014 och som handlar om psykisk ohälsa. Den här bilderboken handlar nämligen om en pappa som är så deprimerad att han inte vill leva längre. Men boken är skriven ur ett barns perspektiv. Och ur ett barns perspektiv är det inte ett särskilt lätt ämne att greppa:

Varför vill man inte leva när hundar

och fjärilar och himlar finns?

Hur kan man inte vilja leva när jag finns?

Det kan ingen svara på, det bara är så.

Men även fast det är ett jättesvårt ämne så är det en verklighet för många barn att en förälder mår dåligt. Därför är det också viktigt att det finns sådana här barnböcker som kan förklara, skapa igenkänning, sätta ord på och kanske skapa en ingång till vidare diskussioner. Dessutom gör böcker som Dyksommar att ett relativt tabubelagt ämne ges utrymme att få synas, vilket också är viktigt.

Boken har ett intressant berättargrepp. Den är nämligen skriven som en återblick. En vuxen som berättar om hur det var när hon var barn. Hur det var den där sommaren när pappa inte ville leva. Hur det var när simmerskan Sabina blev flickans vän och stöd när hennes pappa inte förmådde. Det berättargreppet gör att det skapas en distans till berättelsen som är bra just eftersom det är ett så starkt ämne. Berättaren kan nämligen i slutet säga att det gick ganska bra trots allt. Pappan blev aldrig riktigt glad, och ibland var han så ledsen att han fick bo på sjukhus tills det gick över, men det gick bra ändå och det är inte farligt.

Texten är poetisk, inte särskilt lång. Jag vet att boken har fått viss kritik för att den är lite för abstrakt, men jag tycker det är lagom. Nu finns möjlighet för fler barn att kunna känna igen sig och dessutom kan man välja på vilken nivå man vill läsa och diskutera kring berättelsen. Boken är i ett stort bilderboksformat med fina, varma, känslofyllda, stämningsfulla och samtidigt färgstarka illustrationer av Sara Lundberg som rymmer en hel värld och därmed inte bara kompletterar utan berikar berättelsen på ett fint sätt. Boken vänder sig till barn mellan 3-6 år, men jag tycker att den passar lika bra för barn på lågstadiet. Dock är detta inte en bok för alla barn. Det handlar som sagt om ett allvarligt och starkt ämne. Visserligen ett tema som behöver synliggöras och föras fram i ljuset, men man bör göra det med försiktighet och vara beredd på frågor och diskussion. Det är alltså ingen bok man läser oförberedd för en barngrupp. Men för rätt barn och tillsammans med en vuxen är detta en jättefin och viktig bok som kan vara till stor tröst. Inte är det konstigt att Dyksommar nominerades till Augustpriset 2019 i kategorin Bästa svenska barn- och ungdomsbok.

Boken är utgiven av förlaget Mirando. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Hemma hos Harald Henriksson har kallats för ”den första bilderboken om Rut-avdraget”. Det låter ju alldeles vanvettigt tråkigt, men det finns en poäng med uttalandet. Det här är nämligen en politisk bilderbok där klass är ett stort tema. Såhär inleds boken:

Idag är det en rolig dag. Jag och mamma ska åka till Harald Henriksson. Jag längtar jättemycket efter Harald Henriksson. Han är superkul att leka med och har en busig hund. Jag packar några smörgåsar i min ryggsäck.

Vi går ner till centrum. För att komma till Harald Henriksson måste man först ta en buss, sen en tunnelbana, sen en annan tunnelbana, sen en buss till och sen måste man gå en bit.

Beskrivningen av hur svårt och tidskrävande det är att ta sig till Harald Henriksson har ett syfte, nämligen att visa på de två helt olika världar som de båda barnen lever i. Det är inte bara en fysisk resa som flickan och hennes mamma gör för att komma till Harald Henriksson. Man kan läsa boken på ett sätt, som att den handlar om två kompisar som leker och har kul tillsammans i Haralds stora hus med miljoner rum att leka kurragömma i och med en hund att busa med. Men man kan också se bortom det och se allt vad som utspelas i bilderna och som inte alltid uttalas högt i texten, men som ibland visas med antydningar som att flickans största dröm är att få en transformers-gubbe, men det kommer aldrig hända för de har inte råd, hon vet det och hon tjatar inte ens om den, men hemma hos Harald finns en hel säck med leksaker som han inte leker med bara för att han har alldeles för mycket.

I bilderna ser man också kontrasterna. Flickan som bor med sin mamma i ett hyreshusområde i en förort. Mamman som direkt börjar städa när de kommer fram till Haralds stora hus. Mamman med sin krumma rygg och sänkta blick. Och så matpausen, när Harald och hans mamma äter spaghetti och köttfärssås i matsalen, medan flickan och hennes mamma äter medhavda smörgåsar i köket. Att Harald Henriksson vill spela dataspel, men flickan inte vill för hon är inte bra på det, underförstått för att hon inte har samma chans att träna. Det är medan Harald spelar som hon går in i förrådet och ser leksakerna som Harald inte leker med. Överst ligger en transformers-gubbe slängd. Precis en sådan som hon längtar efter mest i hela världen. När de ska gå hem frågar flickan ifall inte Harald kan komma hem till henne någon gång, men som läsare förstår man direkt att det aldrig kommer att hända. När hon och mamma är på väg hem berättar hon att hon gjort något hemskt, hon har ”stjälit” och mamma tar transformers-gubben. ”Jag lämnar tillbaka den till Harald Henriksson nästa vecka, säger hon”. Nästa vecka då det åter är dags för henne att åka dit och städa hos den rika familjen.

Det är i bilderna som bokens olika lager bäst ses. I detaljerna, som konstaffischerna på väggarna i Haralds hus, anslagstavlan med schemat över hans många och dyra aktiviteter, den glesa legolådan som kontrasteras mot Ikea-kassen med leksaker som inte leks med, muren mellan de båda mammorna som är så olika med så olika förutsättningar, men också vänskapen mellan de båda barnen som är så stark att klasskillnaderna ännu inte lyckas komma emellan dem och den starka kärleken mellan flickan och hennes trötta mamma.

Illustrationerna är alltså väldigt viktiga, det är ju där mycket av boken utspelar sig, det som inte sägs med ord. Illustrationerna är vackra, konstnärliga, gestaltande. Minspel och detaljer säger mycket. Ibland upptäcker man saker man inte såg vid förra läsningen, det finns så mycket att se och fundera över. Men bilderna är också vemodiga. Färgerna är inte glada och hoppingivande. Inte heller nattsvarta, men lite verklighetsgrå, dova och milda. Realistiska.

Hemma hos Harald Henriksson är skriven av Uje Brandelius,som är frontfigur i popbandet Doktor Kosmos och huvudperson i föreställningen Spring, Uje, Spring som spelats för utsålda hus under 2017 och 2018. Denna bilderbok om vänskap och klass är hans debut tillsammans med illustratören Clara Dackenberg.

I en intervju säger Uje:

– Det här är väl ett sätt att fånga vår samtid. Det är ett sätt att beskriva att det i Sverige i dag finns människor som är så rika att de kan anställa andra för att städa deras hem, ingen reflekterar över det, det är liksom där, säger Uje Brandelius.

Och jag tänker att det är ett bra citat som visar på hur viktig boken är, för klass och klasskillnader är något som är oerhört aktuellt i Sverige idag och det behöver synliggöras. Jag tänker på till exempel Veckan före barnbidraget och Hemma hela sommaren som också handlar om barnfattigdomen. Dessa böcker behövs för igenkänningens skull, men lika mycket för perspektivets skull. Vi kan inte mörka hur det faktiskt ser ut. Verkligheten måste få ta plats. Därför är jag så glad för den här pekpinnebefriade bilderboken där det finns så mycket att upptäcka och diskutera och som växer med varje läsning. Den kan med fördel läsas även på lågstadiet och faktiskt också även i högre årskurser. Och den borde vara obligatorisk läsning för vuxna. Boken är nominerad till Augustpriset.

Hemma hos Harald Henriksson är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa hos Adlibris och Bokus.

På skolgården, bakom gymnastiksalen, finns en grop. Barnen kallar den för Gropen och det är den absolut bästa lekplatsen. Där kan man leka allt. Endast fantasin sätter gränser för vad man kan göra i gropen. Barnen älskar den. Men de vuxna avskyr den. De tycker att det är farligt att leka i Gropen och de vill inte att barnen ska vara där mer. Först förbjuder de barnen att leka där. Då leker barnen på kanten till gropen istället. Sedan fyller de vuxna igen gropen. De tycker att barnen kanske kan gunga istället. Eller hoppa hage. Tråkigt. Så tråkiga lekar. Men så upptäcker barnen en hög istället. En Hög full med grus, sand, stenar, sly, stubbar och buskar. Barnen kan bara inte hålla sig därifrån. Och den är mycket roligare än både Gropen och Kanten.

Detta är alltså handlingen till Gropen, en bilderbok skapad av Emma Adbåge, som har blivit nominerad till Augustpriset. Det är en hyllning till den fria leken, fantasins kraft och rebellusten. Vi ser ju å ena sidan de vuxna som vill bestämma allt, men vi ser också å andra sidan barnen som sätter sig emot, som hittar nya vägar, som bryter sig fri från de vuxnas bestämmande. De vuxna kan bara stå där och titta på. Se det hända. Och det är så befriande. Det är en så peppande bok, fylld med hopp, möjligheter och inspiration. En bok som tar barnet och leken på allvar. Som också uppmuntrar till lek och utomhusvistelse. Jag tror att den skapar mycket igenkänning. Absolut hos barnen, men kanske också i form av en tankeställare hos oss vuxna, för det kan behövas.

Illustrationerna är magiska. Egentligen behövs inte orden, bilderna står för sig själva. De är så levande och uttrycksfulla. Grått är dominerande, men det finns många färgklickar som skapar liv och rörelse i bilderna. Och det blir så tydligt att boken är skriven ur barnens perspektiv och att Adbåge står på barnens sida.

Det här är alltså en bilderbok, men den handlar om barn på lågstadiet. Därmed tycker jag att den med fördel kan läsas även för barn på lågstadiet. Många bilderböcker håller betydligt högre upp i åldrarna än man kan tro och det här är en typisk sådan. Den skulle kunna öppna för fina samtal om makt, demokrati och vem som egentligen bestämmer.

Gropen är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.