Pesten skrevs av Albert Camus 1947 och den kom att bli hans största verk, en klassiker som också räknas som en av den moderna världslitteraturens mest betydande verk. Albert Camus fick Nobelpriset 1957.  Det var också detta som fick mig att vilja läsa Pesten nu, i läsutmaningen Litteraturpristolvan skulle jag nämligen denna månad läsa just en bok skriven av en Nobelpristagare. Dessutom har jag förstås påverkats av den rådande Covid-19-pandemin som förstås har gjort boken minst sagt högaktuell.

Romanen berättar om ett pestutbrott i staden Oran i Nordafrika. Invånarna blir isolerade från omvärlden och därmed utelämnade åt varandra och åt skräcken. En liten grupp människor med läkaren Bernard Rieux i spetsen tar upp kampen mot pestens härjningar och mot lidande och död.

Boken skildrar epidemins framfart, men det som är än viktigare är hur människorna reagerar på den uppkomna situationen, när deras frihet inskränks och de mer eller mindre blir fångar, samtidigt som nära och kära dör snabbt runtomkring dem. Några utnyttjar läget för att tjäna pengar, andra letar syndabockar, några blir närmast apatiska och andra ägnar sig åt meningslösheter för att förtränga att de är fångar och kanske dödsdömda. Jesuitprästen Paneloux tror att det är guds mening att staden drabbats av pesten och således vägrar han ta emot läkarhjälp när han själv insjuknar. Journalisten Rambert befann sig i Oran av en tillfällighet när pesten bröt ut och han är fast besluten att fly, men i sista sekund ändrar han sig och blir en av de som försöker bekämpa sjukdomen tillsammans med Rieux. Boken utforskar många existentiella frågor om kriser, förändringar, mänsklighetens tillvaro, kärlek, separation, isolering, ensamhet, gemenskap. Samtidigt kan boken läsas väldigt konkret och bokstavligt om man hellre vill förena sig med dessa delar. Romanen har många lager och jag antar att man läser den olika i olika tider.

Jag inser att jag förstås hade läst boken på ett helt annat sätt om jag läst den för ett eller tio år sedan. Nu när jag läser den under rådande pandemi kan jag förstås inte låta bli att känna igen och relatera till mycket av det som skildras i boken. Karantän, affärernas gapande hyllor, tomma gator och inställda evenemang är numera vardag även för oss. Det som också lyfts fram och som också har blivit påtagligt även idag är människornas beteenden: misstro, rädsla, konspirationsteorier. Flera av de jag har pratat med som varit drabbade av Covid-19 har vittnat om omvärldens rädsla för dem: ”det är som om jag är pestsmittad” är en mening som återkommit i deras egna berättelser. Här får vi lite av förklaringen till varför det blir så. På så sätt skänker boken någon slags tröst och kanske också svar på sådana frågor som vi brottas med just nu.

I Oran var det ingen förutom Rieux som tog dödsfallen på allvar från början. Det var Rieux som övertygade stadens myndigheter att vidta nödvändiga avspärrningar och inrätta kliniker för de smittade för att på det sättet börja organisera kampen mot denna tidigare helt okända smitta. I boken säger Rieux att ”vi måste besluta oss för att kalla sjukdomen vid dess rätta namn”. Själva lever vi svenskar idag i ett land som har kritiserats hårt för sin Coronastrategi, både nationellt och internationellt. Ja, det är kusligt bekant det som sker i berättelsen.

Camus själv har insisterat på att ett av romanens stora teman var den påtvingade separationen, och vad isoleringen gör med människor: psykologiskt och existentiellt. Det är ju också något som diskuteras här i Sverige idag. Besöksförbuden på äldreboenden, distansundervisning för gymnasieelever, patienter som dör ensamma, inställda arrangemang och aktiviteter, avsaknaden av närhet. Vi har inget facit ännu, vi vet inte hur allt detta kommer att påverka oss. För det påverkar oss, det gör det. Redan nu kommer rapporter om att antalet orosanmälningar ökar, att försäljningen har ökat på Systembolaget och att Coronapandemin ökar risken för våld mot kvinnor och barn.

Jag läste en äldre utgåva av Pesten som jag lånade på biblioteket. Men faktum är att boken i år har kommit i nyöversättning av Jan Stolpe, en nyöversättning som tidigarelades för att möta läsarnas efterfrågan. Romanen har nämligen slagit försäljningsrekord i Coronapandemins fotspår. Albert Bonniers förlag som ger ut Albert Camus i Sverige har berättat att de sett en kraftig ökning både för Camus klassiker och för Hanne Vibeke Holsts bok Som pesten. Pesten har också legat etta på försäljningstoppen både på Adlibris och på Bokus.

För mig kommer Pesten bli en bok jag kommer att bära med mig och som jag är glad att jag läst, både för att det är en klassiker och för att det är en intressant skildring av en värld som vi kan känna igen oss i även idag. Den ger mig möjlighet att reflektera över både stort och smått. Krig och epidemier är båda återkommande delar av mänsklighetens historia. Genom att inse det – och lära oss av det som hänt tidigare – kan vi sätta den rådande Coronasitiationen i ett större perspektiv. Kanske kommer pandemin också att medföra bra saker, som att vi ger oss själva mer tid för reflektion, för att exempelvis reflektera över vad som är viktigt på riktigt. Många undrar när livet kommer att återgå till hur det var tidigare, före Corona, men kanske bör vi inte ens eftersträva att det ska bli exakt som tidigare. Kanske bör vi istället ta tillfället i akt att reflektera över hur vi vill att det ska bli? Det tar jag med mig från Pesten av Albert Camus.

Efter att jag läst Den vita boken av Han Kang blev jag sugen på att även läsa Vegetarianen som hon skrivit tidigare. Jag har hört så mycket om den boken, att den är bra, men väldigt speciell och det är jag benägen att hålla med om.

Vegetarianen handlar om Yeong-hye som är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har alltid gjort det som förväntats av henne, aldrig gjort uppror. Men så en dag bestämmer hon sig för att bli vegetarian. Detta beslut tas inte lätt av hennes omgivning. Hennes make, svåger, syster och föräldrar vägrar acceptera hennes beslut. Hennes envishet och fasta beslutsamhet att aldrig mer äta kött sätter därför igång en spiral av tvång och våld. Kampen kommer att inte bara handla om hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan också om hennes sexuella och intellektuella frihet. Detta får i sin tur oerhörda konsekvenser. Vad händer med en människa som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? När når en människa bristningsgränsen?

Denna ganska tunna och egentligen rätt så lättlästa bok utforskar människans inre och innehållet skapar tankar och funderingar som går bortom texten. Boken är skickligt skriven, som ett drama i tre akter, där varje del berättas av olika personer (hennes make, syster och svåger), men allt handlar om kvinnan som blir vegetarian. Invävt finns dock tre olika perspektiv på hur personerna i hennes omgivning ser på henne och hennes beslut, vilket ger ytterligare dimensioner. Samtidigt får vi aldrig direkt ta del av hennes tankar förutom i några kursiverade avsnitt som är Yeong-hyes egna tankar och minnen. Boken har så många teman, där vegetarianism nästan är det minst framträdande. Mest framträdande är psykisk sjukdom, våld, sexuellt begär och traditioner. Boken ger en bra bild av det patriarkala, traditionsbundna sydkoreanska samhället och kulturen. En varning dock för att den är ganska rå och skildrar vissa händelser (läs: våldshandlingar) väldigt noggrant, vilket kan göra en känslig läsare lätt illamående. Samtidigt är boken så välskriven att det är en bok som jag inte ångrar att jag läst.

Vegetarianen belönades 2016 med det Internationella Man Booker-priset, vilket gör att läsningen av denna bok blir en del av läsutmaningen Litteraturpristolvan. Man Booker International Prize är ett brittiskt litteraturpris instiftat 2004 som ett komplement till Bookerpriset. Det utdelas vartannat år sedan 2005 till författare vars böcker finns utgivna på engelska, oavsett nationalitet. Från 2016 utdelas priset årligen för ett enskilt verk som är översatt till engelska. Prissumman är på 60 000 pund och delas mellan författaren och översättaren.

Vegetarianen är utgiven av Natur & Kultur och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

I Litteraturpristolvan tänkte jag denna månad läsa något av en författare som fått Borås tidnings debutantpris och därför föll sig valet på Agnes Lidbecks Finna sig som tilldelades priset 2018.

Borås Tidnings debutantpris är ett litterärt pris på 100 000 kronor (2016) som instiftades år 2001 av Tore G Wärenstams stiftelse. Den första mottagaren utsågs 1 mars 2001. Borås Tidning och Högskolan i Borås samarbetar om priset, som syftar till ”att stödja ett författarskap som juryn anser ha förutsättningar att bli spännande och betydande”. Inför utdelningen nomineras fem författare som sedan alla bjuds in till en ”debutantsprisdag” i Borås, där vinnaren sedan avslöjas.

Finna sig handlar om Anna som vill bli sedd, som drömmer om att vara central i någons liv. Hon lever med Jens och blir mamma till deras barn. Men det räcker inte. Hon behöver känna mer. Bli ännu mera sedd. Så träffar hon Ivan på en fest. Kanske kan han se henne som kvinna? Anna smeker barnets, älskarens och dödens kinder, i tur och ordning. Hon säger de ord som ska sägas. Om det funnits ett skrik i Anna har det fastnat i halsen.

Finna sig handlar mycket om kvinnorollen, om kvinnans möjligheter och begränsningar. Det är som sagt en debutbok och med detta i betraktande är den av högsta kvalitet. Jag har dock svårt att komma in i boken, mest kanske för att jag aldrig riktigt får lära känna Anna på djupet, trots att hela boken handlar om henne. Hon förblir anonym. Men kanske också för att Anna är så långt ifrån mig. Hela hennes identitet går ut på att vara sedd, åtrådd, behövd. Men inte av barnen utan av männen. Redan på BB gick Annas tankar till de andra nyblivna papporna och hur hennes nyförlösta kropp eventuellt kunde attrahera dem:

Anna undrar om papporna vill ha henne, eller skulle vilja ha henne, eller kommer att vilja ha henne senare.

Jag känner bara sorg över att Anna låter livet passera medan hon går runt med alla sina tankar, funderingar. Hon lever aldrig för sin egen skull, hon lever bara för andra, för männen. Så tragiskt. Så onödigt. Så… bortkastat. Samtidigt kan man se boken i ett betydligt vidare perspektiv. I ett feministiskt perspektiv kanske. Det är en bok som passar utmärkt i bokcirklar eftersom den innehåller mycket att diskutera om och samtidigt har den så många olika tolkningsmöjligheter. Kvinnorollen kan aldrig diskuteras nog mycket, liksom förväntningarna på denna roll och det faktum att alla kvinnor kanske inte passar in – eller ens vill passa in i den rollen. Det jag personligen gillar bäst är språket. Det märks att Lidbeck också är poet. Språket är avskalat, kargt, knappt, men alldeles precist.

Finna sig är utgiven av Norstedts förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.