Novellen En vårmorgon följer de sista, ångestfyllda timmarna i livet för en judisk familj i andra världskrigets Polen. Ida Fink skildrar en desperat fars fruktlösa försök att rädda sitt barns liv, i en oseende omgivning som inte längre bär några spår av medmänsklighet.
De gick mot tågstationen genom staden som blivit rensköljd av nattens regn och det var tyst och stilla som vilken söndagsmorgon som helst. De gick tysta, redan berövade på allt mänskligt, till och med deras förtvivlan hade tystnat. Folkmassans ansikten var liksom täckta av dödsmasker, stelnade och stumma. Mannen med hustrun och barnet gick längs vägkanten, nedanför trottoaren. Han höll den lilla i sina armar. Barnet sa inget, lindade armarna om hans hals, tittade sig omkring klarögt och allvarligt. Mannen och hans hustru talade inte längre med varandra. Det sista de sa till varandra hade de sagt strax innan SS-männen sparkat in dörrarna.
Det här är en kort novell, men den är oerhört stark och drabbande. Den är tät, intensiv och rentav jobbig att läsa. Men den är skickligt skriven. Skriven på ett sätt som ingen annan än den som själv sett liknande saker kan göra.
Ida Fink (1921-2011) föddes i Volynien, i gränslandet mellan Polen och Ukraina. 1042 lyckades hon fly från ghettot i Zbarazj. Hon och hennes syster lyckades fly med hjälp av förfalskade papper och levde sedan under dold identitet fram till krigsslutet. Av stadens judiska befolkning på 3000 personer överlevde endast ett 60-tal. Ida Fink emigrerade sedan till Israel och kom att arbeta som bibliotekarie efter kriget. Hon publicerade sin första novell 1971 och anses idag vara en av efterkrigstidens främsta litterära skildrare av Förintelsen. Hon har belönats med en rad prestigefyllda litterära utmärkelser, bland annat det första Anne Frank-priset för litteratur 1985. Detta är första gången någon av Ida Finks noveller ges ut på svenska tack vare förlaget Novellix.
En vårmorgon läste jag till novellutmaningen Novellflätan 2021.