Så är den första dagen av Bokmässan 2019 till ända. En dag som har inneburit mängder av intryck, mycket lärdom och många positiva möten.

Dagen började med ett snabbt varv på mässgolvet. Därefter var det dags för första seminariet: Hur inkluderar vi barn och unga med Sofia Lindström, Amira Sofie Sandin, Jenny Hellström, Li Malm och Jenny Lindberg. De diskuterade begreppet delaktighet och satte det i motsats till utanförskap. De diskuterade också att delaktighet egentligen inte är något nytt, men det är ständigt aktuellt och det nya just nu är att man numera lyfter in delaktighet i verksamhets- och biblioteksplaner. Amira Sofie Sandin betonade delAKTighet och menar att det handlar om ett aktörskap, medbestämmande och inflytande. Något som bör finnas med i allt från biblioteksrummet till programverksamheten.

Nästa seminarium arrangerades av MTM och hette Allmän och lika läsrätt. Det var ett samtal mellan Maria Samuelsson, Cilla Dalén, Jenny Edvardsson och Malin Elgborn. Här handlade det om olika barn kan ha olika sätt att läsa på. Att det är viktigt att så tidigt som möjligt bygga upp att det är okej att läsa på olika sätt. Att man har rätt att bli respekterad oavsett vilket sätt man läser på. Att det är viktigt för (läs)självförtroendet. Det handlade om vikten att hitta rätt bok till rätt elev, vikten av att hitta rätt ingångstext till litteraturen och vikten av att få eleverna att hitta till biblioteket. Skolbibliotekarien Cilla Dalén poängterade att det bör finnas litteratur på olika språk och på alla nivåer i skolbiblioteket.

Därefter gick jag på ett kortare seminarium på Bok- och berättarscenen som handlade om barnbibliotekariers kompetens, något som Jenny Lindberg från Högskolan i Borås har forskat om och nu redovisade resultaten ifrån. Hon berättade att den historiska synen på barnbibliotekarien är att det var ett kall, ett självuppoffrande, ideellt arbete ofta förbehållet kvinnorna. Efter att hon forskat om ämnet insåg hon att barnbibliotekarien har en komplex kompetensrepertoar. Man behöver litteraturkännedom likväl som ett barnperspektiv. Barnbibliotekarierna som hon intervjuat poängterade den ständiga kompetensutvecklingen, behovet av avsatt lästid och en läsning utan slut. När barnbibliotekarier ska rekryteras framhålls initiativtagande, självständighet, vilja, engagemang och hängivenhet. Personliga kvaliteter och erfarenheter värderas högt. Lindberg fann under sin forskning att den ideella ”kall-logiken” finns kvar, att gränsen mellan det privata och det professionella är uppluckrat när det gäller barnbibliotekarier och att de får kämpa för den egna läsningen och kompetensutvecklingen. I slutändan menar hon att professionell kompetens inte enbart kan byggas på idealitet och glädje.

Efter detta seminarium satt jag kvar vid Bok- och berättarscenen för att lyssna på Joacim Hansson som har forskat på folkbibliotek i glesbygd och dess förutsättningar och möjligheter. Hansson har i sina studier kommit fram till att resurserna inte räcker till. Att det är knappa resurser och mycket ska göras. Och mycket görs redan runtom på glesbygdsbiblioteken. Hansson pratade också en del om den sociala funktion som biblioteken får när offentliga verksamheter ett efter ett stänger och när biblioteken blir ”samhällets sista utpost” vilket leder till att bibliotekarier försätts i situationer och med arbetsuppgifter som de inte ska ägna sig år.’

Efter att ha gått ytterligare några varv på mässgolvet och insupit atmosfären bland alla montrar, och fått lite mat i mig, var det dags för dagens näst sista seminarium. Det handlade om mäns dödliga våld mot kvinnor och i panelen fanns Kerstin Weigl, Kristina Edblom och Katarina Wennstam. Jag som har personliga erfarenheter av våld i nära relation tyckte att detta seminarium var väldigt intressant. Det var välbesökt också, närapå fullsatt, vilket jag tyckte om för det visar att många faktiskt tycker att denna fråga är väldigt viktigt. Det var dock väldigt nedslående att höra att 22 kvinnor dödades av sina män/ex-män förra året, att det är låg status att jobba med dessa frågor inom till exempel polis och socialtjänst, och att det finns alldeles för knappa resurser för att ta sig an detta samhällsproblem. Wennstam sa att för många kvinnor lämnar för många farliga män, det finns inte resurser att skydda dem.

Dagens avslutande seminarium handlade däremot om något desto roligare, nämligen Läslust! Det var Rabén & Sjögren och B Wahlström som anordnade ett inspirationsevent där lärare och bibliotekarier fick lyssna till barn- och ungdomsboksförfattare som samtalade kring sina böcker, barns läsning och om att väcka läslust. Vi fick lyssna till Ingelin Angerborn, Sara Bergmark Elfgren, Emil Maxén, Lena Ollmark och Christina Wahldén. Namnkunniga författare inom barn och ung alltså, och det var otroligt inspirerande att höra hur de hade fått idéerna till sina böcker och hur deras skrivprocesser kan se ut.

Precis innan jag gick tillbaka till hotellet såg jag när Kjell Thorsson erhöll priset Spårhunden 2019 för sin bok Gastens öde som därmed blev årets bästa barn- och ungdomsdeckare. Grattis! Den ligger hemma och väntar på att bli läst, liksom även de två andra nominerade böckerna: Hilda och hamsterstölden av Christina Lindström och Ingen kommer undan av Anna Knutsson, Ann-Christine Magnusson och Lars Winnerbäck.

Dags att sova, för imorgon är det en ny bokmässedag! Ses vi på Bokmässan imorgon?

Enligt O skrev igår om vikten av att boktips och boktipsare får mer utrymme i tv, inte mindre och funderade kring hur vi skulle kunna fylla alla möjliga tv-program med boktips. Idag vill hon veta vad vi andra bokbloggare tycker om boktips och boktipsare och söker därför svar på följande frågor:

• I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?
• Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?
• Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?
• Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?
• Vilken oväntade boktipsare vill du se i tv?

Jag håller helt med om att boktips borde få ta utrymme i alla slags medier och även på många andra platser. Jag jobbar ju som bibliotekarie och läsfrämjande/sprida läslust är en viktig del av mitt arbete. Just ikväll ska jag faktiskt på föräldramöte på barnens skola och då har jag blivit inbjuden för att prata om hur viktig läsningen är. Där ska jag också passa på att tipsa om några bra högläsningsböcker. Men tyvärr finns det väldigt få plattformar för att sprida boktips och läslust på i dagens samhälle. Drömmen vore ju, precis som Enligt O skriver, att boktips skulle få mer utrymme i exempelvis TV. När jag pratar på föräldramöten brukar jag säga att jag vill att samtalen om läsning ska vara lika vardagliga och självklara som att fråga barnen vad de har ätit på skolan, vad de har lekt på rasten eller hur det gått på läxförhöret.

Jag skulle vilja att det pratades om boktips i alla tv-program egentligen, men det är förstås inte realistiskt. Men det vore kul om böcker uppmärksammas i underhållningsprogram som familjer ser tillsammans, för att uppmärksamma vikten av läsning. Men också för att barnen ska få läsande förebilder. Jag tror att den bästa läsfrämjande effekten fås genom att barnen ser att personer de ser upp till också läser. Att det är coolt att läsa.

Min perfekta boktipsarpanel skulle nog därför också bestå av just sådana personer som främst barn och unga ser upp till. Gärna en blandad skara människor med olika bakgrund, kön, ålder, intressen osv. Allt från artister, youtubers och sportstjärnor till poliser, äventyrare och kockar. För att visa att det inte är en viss typ av människor som läser utan att alla kan göra det. Mångfald även när det gäller etnicitet, funktionsvariationer osv också förstås. Allt för att så många som möjligt ska kunna känna igen sig och inse att läsning inte är förbehållet en viss grupp.

Om jag skulle tipsa om klassiker skulle jag välja exempelvis Mina drömmars stad. Den läste jag själv i tonåren och jag tror det är en serie som även skulle beröra dagens unga. De kan relatera till bokens huvudpersoner och jämföra likheter och olikheter med sin egen vardag.

Bra aktuella böcker finns det ju en uppsjö av. Det beror på vilken målgrupp man ska vända sig till och om det finns några teman eller liknande att fokusera på. Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter är en suverän högläsningsbok för mellanåldern. Böckerna om Viggo av Lisa Bjärbo är charmiga böcker med stor igenkänning för lågstadiebarnen. Allt som händer inuti – tankar och känslor från A till Ö av Reyhaneh Ahangaran är en fakta- och peppbok om psykisk ohälsa. Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en oförglömlig självbiografi om en ung kvinna som växt upp avskärmad från samhället i en familj som är mormoner och survivalister och som aldrig har gått i skolan eller fått sjukhusvård. Ja, det finns hur många bra böcker som helst-

Vilken oväntad boktipsare jag vill se i tv – det tycker jag knyter an till frågan om min perfekta boktipsarpanel.

Mitt fokus ligger mycket på barn och unga som ni ser. Det är av den enkla anledningen att det är den målgruppen mitt läsfrämjande arbete mest vänder sig till och därmed har erfarenhet av. Jag tar gärna emot tips på läsfrämjande för vuxna, speciellt icke-läsare, eftersom det är en målgrupp som tyvärr ofta kommer i andra hand.

Sofies bokblogg har börjat med ett återkommande inslag som hon kallar för Veckans bokälskare. Förra veckan var Agnes bokblogg först ut med att bli uppmärksammad.

Denna vecka var det min tur. Kolla in här så får ni läsa mer om mig, vad jag gillar att läsa och några av mina bästa boktips just nu.

Ester Blenda Nordström var direktörsdottern som blev landets mest berömda piga. En reporter, författare och äventyrare som körde motorcykel, rökte pipa och utforskade världen i en tid när kvinnor gick i långklänning och ännu inte fått rösträtt. Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. 23 år gammal, 1914, tar Ester Blenda Nordström tjänst som piga för att avslöja de usla förhållanden som dåtidens kvinnliga anställda levde under på gårdar i Sverige. Månaden på bondgården i Sörmland resulterade i reportageboken ”En piga bland pigor” och en rad reportage i Svenska Dagbladet, och så småningom till bättre villkor för pigor. Hon levde också ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken. Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.  I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.

Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström är som ni ser en biografi om en otroligt spännande person. Hon var med om så många äventyr och upplevelser och genomförde så många till synes omöjliga uppdrag. Hon hade verkligen ett fascinerande liv. Men man kan också se att hon inte mådde särskilt bra inombords. Man förstår att Ester Blenda Nordström hade stor påverkan på Sverige under de tidigare decennierna under 1900-talet, inom såväl journalistik som litteratur. Exempelvis skrev hon flickböckerna om rackarungen Ann-Mari, vilka tros ha varit förlagor till Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Ändå har Ester Blenda Nordström mer eller mindre fallit i glömska under årtiondena och idag är det få som vet vem hon var och vad hon gjorde. Boken Ett jävla solsken ger henne upprättelse och låter en ny generation ta del av Nordströms fascinerande liv. Hennes böcker har också återutgetts de senaste åren.

Jag brukar inte läsa biografier så ofta, det är vanligtvis inte min typ av genre. Men jag upplever att Fatima Bremmers biografi är lättläst och ligger närmare romanen än faktaboken. Jag ser i recensioner att den fått kritik för att den anses vara tungläst och oengagerande, men det tycker inte jag. Det märks att Bremmer lagt ner mycket tid på research, det är ett gediget material hon har tagit del av och gått igenom och som hon sedan förvaltar väl. Jag tycker att boken är välskriven, författaren har lyckats att ge en tydlig bild av Ester Blenda Nordström med både framgångar och motgångar. Hennes liv var inte alltid ett jävla solsken, även om det var det smeknamnet hon fick från sin familj. Hon hade också en stor, tung hemlighet, vilket troligen tärde henne något enormt. Ester Blenda Nordström hade nämligen en närmare livslång kärleksrelation med en kvinna, vilket hon fick hålla hemligt eftersom homosexualitet var straffbart och betecknades som en medicinsk störning. Nordström dog förhållandevis ung, bara 57 år gammal, men då var hon präglad av ett långvarigt alkoholmissbruk och hade vårdats i omkring tio år i hemmet för sviterna av en hjärnblödning. Ett jävla solsken – En biografi om Ester Blenda Nordström fick Augustpriset 2017 i klassen Årets svenska fackbok och enligt mig var det välförtjänt.

Boken är utgiven av bokförlaget Forum och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Mitt i de djupa Värmlandsskogarna, i byn Båstnäs, precis vid gränsen mellan Sverige och Norge, ligger en unik bilskrot där ungefär 1000 bilvrak från 1030-talet och fram till 1970-talet förenas med naturens krafter. En gång var det en fungerande bilskrot där två bröder bedrev en kommersiell verksamhet. Idag är det Sveriges mest spektakulära bilkyrkogård eftersom vrakdelar från bilismens genombrott och framåt har lämnats kvar och rostar sönder ute i skogen. Det pågår ständiga diskussioner: är bilskroten ett kulturminnesmärke eller en miljöfarlig avfallsplats som borde ha sanerats för länge sedan?

Jag har aldrig varit där, men jag har läst och hört att det ska vara en unik, spektakulär och konstigt nog vacker plats. En plats där mötet mellan bilvrak och natur skapar något alldeles unikt. En plats som har påverkat och inspirerat såväl konstnärer som bilentusiaster både i Sverige och utomlands. Jag har platsen på min ”bucket list”, det är en plats jag någon gång skulle vilja besöka om jag har vägarna förbi. Jag tror min bilälskande make skulle tycka att det vore roligt att åka dit också.

Tills dess att vi kan se platsen med egna ögon kan vi bläddra i och fascineras av boken Kärleken till en skrot som både är en berättelse om bilskroten i Båstnäs och en produkt av fotoprojektet Cemetery Love som pågick mellan 2012 och 2013 då fotografen Staffan Ekengren tillbringade många och långa dagar på bilkyrkogården.

Kärleken till en skrot av Staffan Ekengren är en intressant bok. Här varvas historien om bilskrotens start, utveckling och avveckling med berättelser från lokalbefolkningen och såklart massor av bilder. Som mest fanns det 2000 bilar på bilskroten och affärerna gick riktigt bra ända in på 80-talet. Men när bröderna trappade ner sitt arbete på bilskroten och så småningom förlorade sin skrotningslicens fick de kvarvarande bilarna alltså stanna kvar i skogen. Uppskattningsvis består bilkyrkogården av omkring 1000 fordon, av märken som Volvo, Volkswagen, Saab, Ford, Opel, Vauxhall, Austin, Dodge, DKW och Chevrolet. Eftersom författaren i grunden är fotograf så är boken förstås fylld av bilder och de är väldigt intressanta. Han har fångat detaljer som påminner oss om historiens vingslag. Varje år lockar skroten till sig en strid ström av besökare från stora delar av världen. En del av dessa besökare får också komma till tals i boken. Deras berättelser om de intryck de fått vid sina besök varvas med berättelser om hur de inspirerats av besöket på bilskroten. Man får också ta del av de diskussioner som pågår kring bilskrotens vara eller icke vara. Hur ser till exempel kommunen på den? Och vad tycker företrädare för dagens bilskrotar? Ett som är säkert är i alla fall att bilkyrkogården har berört människor både i Sverige och i andra länder. Och vad man än tycker om den kan man bläddra i Kärleken till en skrot och fascineras av bilderna. En bok både för den bil-, foto- och historieintresserade. Boken är utgiven av bokförlaget Votum och kan lånas på biblioteket eller köpas på Adlibris eller Bokus.

Har ni sett böckerna i Lilla skräckbiblioteket? Jag har skrivit om dem tidigare. Det är klassiska sagor som blivit omskrivna till lättläst format och med en tvist, nämligen att de har gjorts om till skräckberättelser. Hittills har Dödluvan och vargen, Snövit och de sju trollen, Askungen och vampyrprinsen, Guldlock och de tre spökena, Prinsessan på den giftiga ärtan och Hans och Greta i det hemsökta huset kommit ut på svenska. Hegas förlag som gett ut dessa böcker har också skapat något som de kallar för Skruvade sagor. Det är ett kortspel/sagospel där man ska samla ihop de olika delar som krävs för en riktig saga: Huvudperson, plats, fiende, händelse och sagoslut. När man har samlat alla får man berätta sin saga. Själva upplägget är jättekul och jag kan tänka mig att det är väldigt kul för barn på förskola, lågstadiet eller fritids att spela detta sagospel. Väldigt lärorikt för att lära sig hur en berättelse är uppbyggd och hur en saga ser ut. Eftersom bilderna i detta sagospel dessutom är tagna ur böckerna som ingår i Lilla skräckbiblioteket känns det som att det kan bli spännande sagor som man aldrig tidigare hört.

Skruvade sagor består av 50 kort uppdelade i fem olika kategorier: huvudpersoner, platser, fiender, händelser och sagoslut. Det finns även två jokrar. Spelarnas uppgift är att vara den som får ihop flest sagor genom att spela ut fem kort, en från varje kategori, och berätta sin saga. Och de sagor som berättas är alltså inte de vanliga man hört många gånger förr. Här har man som spelare stor frihet att komponera ihop en spännande, läskig, nytänkande saga. Varje spelare får till en början fem kort på hand. Resten av korten läggs i en hög mitt på bordet. Sen får man dra ett kort i taget, i tur och ordning, från högen, samtidigt som man kastar ett annat kort med framsidan uppåt i en slänghög intill. När en spelare fått ihop en komplett saga, dvs ett kort från var och en av de fem kategorier är det dags att berätta sagan. Efter det får spelaren dra fem nya kort. Den som berättat flest sagor när spelet är slut vinner. Jokrarna kan användas som spelkort från vilken kategori man vill. Det finns också förslag på tre andra varianter på spel man kan spela med korten, dels som samlarspel och dels som skicka-spel. Självklart kan man också använda korten som pedagogiskt material när man ska skapa sagor även utan att spela. Reglerna finns tydligt beskrivna i kortspelets ask. Bland huvudpersoner finner vi till exempel Guldlock, Dödluvan, En blöt prinsessa, Tre barn och En prins. Bland fienderna återfinns exempelvis En elak drottning, En vampyr, Tre rövare, Ett skelett, En spindel och En massa monster. Bland de platser där sagan kan utspela sig på finns En grotta, Ett torn, En hemlig gång, Ett kök, Ett slott i en skog och En stuga på en kulle. Bland de händelser som sagan kan handla om finns bland annat Det spökar, En efterlysning, Vilse i skogen, Gift i sängen och En bal på slottet, och till sist finns också en rad sagoslut man kan använda sig av, som till exempel Lyckliga tillsammans, Fångad för alltid, En bebis föds, Bjuda på middag och Äntligen rika. Som ni ser så finns det oändliga möjligheter att komma på roliga, spännande, skrämmande, skruvade sagor. Jag tycker att det här var ett riktigt roligt och användbart spel som kan vara till både nöje och nytta såväl hemma som i undervisningen på skola eller bibliotek.

Kortspelet Skruvade sagor finns bland annat hos Adlibris och Bokus.

Den stora utställningen av Marie Hermanson har stått ett tag i min oläst-hylla och gottat till sig. Jag har längtat efter att läsa den, jag hade fått för mig att jag skulle tycka oerhört mycket om boken. Varför vet jag inte, men jag har tittat på den och sett fram emot att äntligen få sätta mig ner och läsa den. Nu har jag läst den. Jag började igår kväll och har i stort sett sträckläst boken. Alla mina skyhöga förväntningar infriades visserligen inte, men jag fick en fin läsupplevelse och jag känner redan nu att boken bara växer ju mer jag tänker på den.

Den stora utställningen handlar om jubileumsutställningen som ägde rum i Göteborg 1923. Utställningen arrangerades för att fira stadens 300-årsjubileum som inträffat två år tidigare. Under de sex månader utställningen höll öppet besöktes den av 4,2 miljoner personer. Det var en enorm utställning som omfattade stora delar av Göteborg och flera av dagens välkända byggnader och institutioner grundades inför utställningen, som Liseberg, Göteborgs konstmuseum, Svenska Mässan och Göteborgs botaniska trädgård. Jag har naturligtvis hört talas om jubileumsutställningen många gånger tidigare, men inte läst så ingående om den. Därför var det oerhört intressant att få läsa mer om hur stort arrangemang det verkligen var. Boken är skönlitterär och fiktiv, men den bygger på verkligheten, såväl verkliga människor som verkliga händelser. Exempelvis spelar Albert Einstein en stor roll i berättelsen liksom hans antagonist Paul Weyland som senare visar sig vara en professionell bedragare. Vi får också följa en ung polis, en ännu yngre kvinnlig journalist samt ett litet barn som befinner sig på utställningen som skötare till en åsna.

Det är en intressant berättelse där flera, sinsemellan mycket olika personers öden knyts ihop, och där platsen och tiden som händelserna utspelar sig på är väldigt begränsat i och med att allt sker på och omkring utställningen. I berättelsen finns såväl en smygande kärlekshistoria som en rafflande kriminalgåta, men också en uppfriskande historielektion. Det märks att Marie Hermanson gjort en gedigen research, och det märks också att hon har en stor berättarlust. Det är vardagligt, fartfyllt och medryckande, allt på samma gång. Ett stort plus också för det vansinnigt snygga retroinspirerade omslaget! Det här är första boken jag läser av Marie Hermanson och nu vill jag gärna läsa mer av henne. Jag blev också sugen på att läsa mer om Sverige på 1920-talet för det är en otroligt spännande tid fylld av nydaningar och förändringar.

Den stora utställningen finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

För några veckor sedan skrev jag om de nominerade till Slangbellan 2018. Varje år sedan 1998 delar Sektionen för barn- och ungdomslitteratur (BULT) i Sveriges Författarförbund ut debutantpriset Slangbellan. Priset ges till bästa debut inom kategorin barn- och ungdomslitteratur och avsikten med priset är att lyfta fram debutanter och stimulera till fortsatt författarskap. Till Slangbellan 2018 har juryn valt att nominera debutanterna Helena Hedlund, Marjan Svab och Melody Farshin!

Igår på barnboksfestivalen Litteralund tillkännagavs vinnaren och prisutdelningen ägde rum. Vinnaren erhöll en handtäljd slangbella av författaren Kalle Güettler, ett diplom av illustratören Helena Davidsson Neppelberg samt 30 000 kronor.

Så vem var det som vann då? Jo, det var ingen mindre än Helena Hedlund som debuterat med Det fina med Kerstin.

Jag tyckte visserligen att alla tre nomineringar var starka debuter och att alla tre egentligen förtjänar en vinst. Men jag höll ändå mest på Helena Hedlund och Det fina med Kerstin. Därför var det förstås extra kul att se att det blev hon som blev tilldelad Slangbellan 2018. Stort grattis!!

Varje år sedan 1998 delar Sektionen för barn- och ungdomslitteratur (BULT) i Sveriges Författarförbund ut debutantpriset Slangbellan. Priset ges till bästa debut inom kategorin barn- och ungdomslitteratur och avsikten med priset är att lyfta fram debutanter och stimulera till fortsatt författarskap. Till Slangbellan 2018 har juryn valt att nominera debutanterna Helena Hedlund, Marjan Svab och Melody Farshin! Vinnaren tillkännages den 9 april, på barnboksfestivalen Litteralund i Lund. Såhär lyder nomineringarna:

Så här lyder nomineringarna:

Det fina med Kerstin av Helena Hedlund (illustrationer Katarina Strömgård). Natur & Kultur.

Med ett lekfullt språk och ur ett precist barnperspektiv gestaltar Helena Hedlund Kerstins vardagliga och samtidigt livsviktiga problem. Det är ju så lätt att nästla in sig i lögner. Det fina med Kerstin är en debut som glimmar som guld, såväl i detaljerna som i helheten.

Stjärnorna ser likadana ut överallt av Marjan Svab (illustrationer Saga Bergebo). Raben & Sjögren.

Stjärnorna ser likadana ut överallt är en gripande berättelse om flykt, från uppbrott till en ny vardag i ett nytt land. Längtan och sorg gestaltas med enkla medel i Marjan Svabs text och orden samarbetar lyhört med Saga Bergebos fantastiska bilder.

Mizeria av Melody Farshin. Bonnier Carlsen.

Melody Farshins Mizeria är en tragedi laddad med humor och lysande språkenergi. Tvillingarna Aicha och Ali glider obönhörligt isär när tonåren är slut och allvaret ska börja. En mångstämmig och aktuell skildring som får en att vilja ha mer.

Jag har läst alla tre debuter. Här hittar ni mina recensioner: Mizeria, Stjärnorna ser likadana ut överallt, och Det fina med Kerstin. Jag tycker att det är kul att det är tre så sinsemellan olika böcker som har blivit nominerade – en bilderbok, en kapitelbok för åldern 6-9 år och en ungdomsbok. Att de är så olika gör det också svårt att jämföra dem, tycker jag. Jag gillar dem alla tre, på olika sätt, och alla tre böcker har sina unika delar som jag gillar. Stjärnorna ser likadana ut överallt skildrar en flykt från ett krigshärjat hemland på ett mycket fint sätt med ett barnperspektiv. Mizeria skildrar två syskons vardag och skilda förutsättningar i en Stockholmsförort. Och Det fina med Kerstin skildrar ett introvert barns tankar och funderingar på ett varmt sätt. Alla tre böcker skildrar alltså barn och ungdomar som annars sällan får komma till tals i böcker, vilket gör det extra kul att just dessa tre har blivit nominerade. Det ska bli spännande att se vilken av författarna som slutligen kommer att erhålla priset Slangbellan. Jag tycker att alla tre förtjänar en vinst. Men måste jag välja så håller jag nog på Helena Hedlund och Det fina med Kerstin. Vilken tycker ni ska vinna?