I helgen läste jag ut Det andra ansiktet av Mari Jungstedt som är den 13:e delen i serien om kommissarien Anders Knutas och hans kollega Karin Jacobssom vid polisen på Gotland. Jag har läst alla andra böcker i serien och det var kul att återigen få ”träffa” karaktärerna som jag ju följt ganska länge nu.
Jag gillar persongalleriet och som vanligt tycker jag mycket om att få ta del av polisernas vardag även utanför jobbet. I just den här boken brottas Anders och Karin med lite relationsproblem, där Anders känner sig förvirrad när det gäller sina känslor, vilket Karin förstås märker av. Jag tror många kan känna igen sig i sådana funderingar. I böckerna får man ju även möta journalisten Johan Berg, även om han inte direkt hade så mycket framträdande roll i just denna bok. Det tycker jag är synd, för jag hade velat att han och hans familj fick ännu mer plats, liksom Johans kollega Pia. Det är kul när man får se mordgåtan från två olika håll – både poliserna och journalisterna jobbar ju med fallet kan man säga, fast det blir förstås ur två helt olika synvinklar och det är intressant tycker jag.
Ja, mordfallet då, för ett sånt måste det ju naturligtvis vara i en kriminalroman. Det är lite extra spännande den här gången. En känd konstnär hittas nämligen mördad i sitt sommarhus på Gotland, fastkedjad i sängen med handbojor. Vittnen har sett en snygg kvinna i närheten av mordplatsen…. Ytterligare ett mord inträffar lite senare i Stockholm och det finns många likheter mellan de båda.
Trots att jag som sagt har läst hela serien och absolut kommer att fortsätta läsa kommande delar så känner jag att Mari Jungstedt har sjunkit lite i mina ögon. Det är lite ojämn kvalitet på de olika böckerna i serien och jag känner att framförallt böckerna på slutet har tappat i kvalitet. De är lättlästa och underhållande, men inga böcker man lägger på minnet. Det som gör dem värda att läsa är persongalleriet och så förstås Gotlandsmiljöerna.
Fler som läst Mari Jungstedts senaste böcker, vad tycker ni?
Äntligen har jag fått möjlighet att läsa Prio ett av Emelie Schepp som jag längtat efter att läsa ända sedan jag såg att det skulle komma en uppföljare till Märkta för livet och Vita spår. Denna bok är en fortsättning på serien och huvudrollen är som tidigare åklagaren Jana Berzelius. Nu är det ett tag sedan jag läste de andra två, men jag tror att denna tar vid ganska precis där Vita spår slutar. Boken inleds med att en kvinna hittas svårt misshandlad, eller ja, snarare torterad och stympad, i sin lägenhet. En av de som är först på plats till brottsplatsen är ambulanssköterskan Philip. Så småningom hittas fler offer och det visar sig vara lite väl många kopplingar till Philip. Det är Jana som är förundersökningsledare, men hon har inte bara de bestialiska morden att ta hand om. Hennes egen mor dör i en hjärtinfarkt. Till synes en normal död, men kanske ändå inte. Dessutom rymmer Danilo (som vi ju kommer ihåg från de tidigare böckerna) och att han är på fri fot är något som påverkar Jana ordentligt.
Så var den alltså här, den sista, avslutande romanen om kriminaljournalisten Annika Bengtzon, Järnblod. I många år har jag följt henne och hennes liv på tidningen, men också hennes privatliv där hon först levde i ett misshandelsförhållande med Sten hemma i uppväxtorten Hälleforsnäs, och senare i Stockholm där hon så småningom träffade Thomas och fick två barn med honom. På slutet av bokserien har hon levt som singel och därefter skapat en stor bonusfamilj med Jimmy, hennes barn och hans barn. Som journalist har hon dock genom serien varit trogen tidningen Kvällspressen, men genom bokserien har man kunnat se att medievärlden förändras, papperstidningar läggs ner, journalisterna tvingas bli multireportrar och webben tar allt större plats. Författaren Liza Marklund är duktig på att skildra vad som händer i samhället, vad som händer i omvärlden och vilka förändringar som sker runt omkring oss. Och eftersom denna serie har funnits i så många år så är det också lätt att skönja tidens förändringar. Den första boken i serien, Sprängaren, utkom redan 1998 och den sista boken, Järnblod, kom ut 2015. Flera av böckerna är också filmatiserade.
Andreas jobbar som läkare på ett sjukhus i Halmstad. En dag kommer det in en medvetslös kvinna till operation. Det är hans älskarinna. Hemma i den fascinonabla villan finns hans fru och barn. Olyckan får sanningar att bubbla upp till ytan, medan Andreas förtvivlat försöker hålla ställningarna. Snart börjar livet sakta raseras omkring honom.
Som jag skrev i inlägget om deckardamer förra veckan så har jag läst alla Kristina Ohlssons böcker i serien om Fredrika Bergman och Alex Recht. Har dock inte skrivit om Davidsstjärnor tidigare. Den handlar, intressant nog, om en gammal israelisk legend som berättar om Papperspojken som enligt myten kommer om natten och rövar bort sina offer. En lärare på Salomonskolan skjuts till döds inför barn och föräldrar och bara några timmar senare försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning. Alla spår leder till Israel och upprepade gånger nämns Papperspojken. För Fredrika och Alex blir detta inledningen på ett av de svåraste fall de någonsin haft.
Jag blev nyfiken på Fallet Anna Frid eftersom jag läste om boken att det skulle vara en lättläst deckare, och jag blev framförallt nyfiken på hur man skriver en lättläst bok utan att själva deckargåtan blir alltför lätt. Jag fick ett recensionsexemplar av LL-förlaget och boken kom precis i rätt tid för att jag skulle kunna läsa den under april månad då temat i min utmaning Temaläsning 2016 var just deckare.
Handen var Henning Mankells sista bok om kriminalkommissarie Kurt Wallander. Boken inleds med att Kurt äntligen får möjligheten att förverkliga en gammal dröm, att flytta från Ystad och ut på landet. Men det dröjer inte länge förrän han inser att den drömmen istället är en mardröm. Kurt hittar nämligen ett nedgrävt lik i trädgården och inte långt därpå hittas ytterligare ett lik. När den kriminaltekniska undersökningen är genomförd visar det sig att liken legat ett halvt sekel i jorden. Men varför har ingen anmält dem saknade under alla dessa år och vilka är egentligen de döda personerna? Kurt Wallander och hans kollegor tvingas söka sig bakåt i det förflutna för att få svaret på sina frågor.
Jonas Moström är en deckarförfattare som jag har läst allt av. Han skriver deckare som vanligtvis utspelar sig i Sundsvall och som har överläkaren Erik Jensen och kommissarie Johan Axberg i huvudrollen. Förra året kom han ut med en ny bok som hette 
Alla kan se dig är den 16:e boken i serien om Maria Wern som är kriminalinspektör på Gotland. Boken inleds med att en äldre skolfotograf blir brutalt nedslagen i sitt hem och någon har dessutom försökt tända eld på hans arkiv. Efter fyra dygn hittas han död. Marias chefs mamma, Tomas Hartmans mor, blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon hittas i sista sekund och kan då berätta att hon vagt minns att någon har filmat henne. Maria Wern tar över utredningen och blir då hotad av mördaren. Han hotar med att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. Och det är just detta som är bokens tema. Idag lägger vi aningslöst ut bilder på Facebook, Instagram och andra sociala nätverk, men det många inte tänker på är hur lätt det är för fel personer att få tag på dessa bilder. Vad är vi då beredda att göra för att slippa skammen? En sak som jag verkligen gillar med våra svenska deckarförfattarinnor är hur träffsäkert de skildrar viktiga, aktuella och brännande ämnen, och i denna bok får vi ett tydligt exempel på detta. Man får tänka till lite som läsare.
Rädslans fångar är den 17:e boken om Maria Wern och de andra poliserna på Gotland. Det är dags för Almedalsveckan och semestertider, vilket brukar medföra att ön invaderas av festande turister och att narkotikan flödar på ön. Detta år ryktas det dessutom att det finns en ny odling cannabis på Gotland. Samtidigt är vädret helt ur led i Sverige. Stormarna når orkanstyrka, översvämningar är ett faktum och all båttrafik ställs in. En ung kvinna hittas mördad mitt i alltihop och Maria Wern får ansvaret för utredningen. Privat har hon också en del att tänka på, då Björns son Hampus plötsligt flyttar hem till dem. Och på norra Gotland samlas en grupp människor i hemlighet för att invänta jordens undergång. Ett astronomiskt ur från Christopher Polhems tid finns nämligen i Tingstäde på norra Gotland och uret tickar obönhörligt mot den sista dagen. I denna bok har Anna Jansson många intressanta trådar att följa och jag funderade ett par gånger på hur hon skulle hinna knyta ihop allihopa på slutet, men det lyckades hon med. När det gäller Anna Jansson så vet man vad man får. Precis som vanligt får vi en spännande, lättläst deckare med bra balans mellan polisernas utredningsarbete och deras privatliv. Det här är dock enligt mig inte Anna Janssons bästa bok i serien, åtminstone inte när det gäller själva deckargåtan som känns lite för krystad.