I Stöld har Ann-Helén Laestadius utgått från verkliga händelser och skrivit en stark roman som skildrar en annars sällan skildrad del av Sverige. En bortglömd del av landet där spänningarna mellan samer och andra bybor förgiftar generationer. Där renar tjuvjagas, plågas och dödas brutalt medan polisen inte ens utreder brotten. Det är också en hyllning till de samiska traditionerna och renskötarlivet, samtidigt som det traditionella ifrågasätts och konflikterna mellan ursprungsbefolkningen och de andra byborna lyfts fram i ljuset och problematiseras.

Boken handlar om Elsa, som vid början är nio år och blir vittne till när en man dödar hennes kalv Nástegallu. Hon skräms till tystnad och det är sedan ett tema genom hela boken: vad gör en sådan händelse med ett barn? Vi får följa Elsa genom barndomen upp i vuxenvärlden och man inser att den händelsen hon blev vittne till påverkar henne långt upp i vuxen ålder.

När en ren plågas, dödas, lemlästas kallas det för stöld. Det rubriceras inte som mord, inte som hatbrott. Men under läsningen inser man hur tjuvskjutandet av renar faktiskt är en attack på en hel kultur. Elsas familj, släkt, ja hela samebyn kämpar i det tysta medan rasismen och hatet mot samerna verkar helt öppet i samhället. Polisen förmår inte skydda dem. Vad gör det med en ensam flickas trygghetskänsla? På äldreboendet dit Elsas mormor flyttar finns endast ett vårdbiträde som pratar samiska. Vad gör det med en människa på väg in i demensens dimmor att inte längre kunna bli förstådd på sitt eget språk? I sameskolan, som delar skolgård med byskolan, blir barnen mobbade, angripna och slagna. Vad gör det med ett barn? På vårdcentralen tror läkaren att man kan sjukskriva en renskötare, som om renskötarlivet är ett 8-17-jobb och inte en livsstil. För att få hjälp med psykisk ohälsa måste samerna bege sig till Norge. Endast där finns kompetensen. Vad gör det med människor att alltid vara i minoritet, att inte bli förstådda, respekterade, inkluderade, utan att istället exotifieras, bespottas, bli bemötta av fördomar och hat.

Stöld är en roman. Men den bygger som sagt på verkliga händelser. Inför skrivandet av boken har Ann-Helén Laestadius ägnat mycket tid åt research och hon har bland annat tagit del av ett hundratal polisanmälningar samt fått hjälp med faktaunderlag om både renskötsel och polisens arbete. Det märks väl att hon har mycket på fötterna. Det är en genomtänkt, välskriven roman som känns realistisk och sann. Samtidigt får jag känslan av att det måste ha varit en svår bok att skriva. Det är känsliga ämnen den handlar om och det krävs fingertoppskänsla att skildra dem på rätt sätt.

Stöld är en stark, angelägen, drabbande, brännande bok som jag kommer minnas länge, dels för den språkliga läsupplevelsen och dels för det faktum att jag fått ta del av en kultur och en plats jag annars inte har tillgång till. Samhällskritik när det är som bäst. Jag älskade Laestadius ungdomsbok Tio över ett, och även serien om sametjejen Agnes som startade med Sms från Soppero, men Stöld är ännu bättre!

Det är en lågmäld roman som visserligen levererar starka scener, men som inte bygger på en tydlig dramatisk kurva. Istället finns nyanserna i språket, i trovärdigheten, i skildringen av ett Sverige som faktiskt pågår här och nu. Jag tror att det här blir en Augustnominering och jag hoppas verkligen det, så att boken når så många som möjligt. Endast då kan vi skapa förändring.

Olycksbarnet är den andra boken i Malou von Sievers trilogi som inleddes med Mitt hjärtas oro. Romantrilogin har sin utgångspunkt i Malous familjehistoria och i hennes sommarprat från 2016. Det handlar om hur sår kan ärvas från generation till generation, ett arv som format henne själv som människa.

I förra boken fick vi lära känna Axel, en gift, välbärgad man som mötte den stora kärleken och skilde sig för hennes skull. Axel och Sara upplevde en riktig kärlekssaga tillsammans. De fick kärleksbarnet Matilda och var lyckliga. Men när Sara återigen var gravid visade det sig att deras gemensamma lycka skulle bli kortvarig. Sara dog i barnsäng när hon skulle föda olycksbarnet Edwin. Som barn blev Axel slagen och försummad, något som orsakade honom ett sår och en saknad i honom. De äldre sönerna slog Axel och nu gör han detsamma med Edwin. Stackars Edwin får hela tiden skulden för att Sara dog. Axel gifter snabbt om sig med tyska Hedwig. De får med tiden ett ganska okej äktenskap, men någon himlastormande kärlek blir det aldrig dem emellan. De får också två barn tillsammans.

Malou von Sievers skriver gripande och berörande. Det är svårt att läsa om Edwin som tvingas stå ut med faderns raseri för att han inte kan tygla sig. Det gör ont att läsa om Matilda och Edwins saknad efter modern Sara. Men det är otroligt spännande i det lilla att läsa om familjedramat och händelserna som sker. Boken utspelar sig omkring andra världskriget och det som händer i Tyskland märks ju av även här i Sverige. Inte minst med tanke på att Hedvig kommer från Tyskland. Det finns många tidsmarkörer och miljöskildringar som gör boken mer levande.

Olycksbarnet är en lättläst bok som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Sista halvan av boken sträckläste jag för att få veta vad som skulle hända. Nu kan jag knappt vänta tills jag kan läsa sista delen i trilogin, Inför hans blick. Jag antar att den kommer att handla om Edwin, som nu är orolig för ifall han har ärvt såret, som en förbannelse, från sin pappa Axel.

Ett enklare liv är andra delen av tre i serien om Pensionat Pomona. I den första boken, Mellan himmel och hav, får vi lära känna huvudkaraktärerna som är tre kvinnor, mormor Vanja, mamma Sally och dottern Josefin. Sallys mamma övergav henne när hon var liten, men nu är hon till viss del tillbaka i hennes liv igen. Sally har också förändrat sitt liv radikalt. I förra boken gjorde hon slut med pojkvännen Frank och flyttade från Stockholm till ett hus hon ärvt i Kivik på Österlen. Nu har hon öppnat ett pensionat i det huset och kunderna strömmar dit under semestersäsongen, men hon tvingas också snart inse att det är betydligt svårare än hon trott att driva en sådan verksamhet. Hon har haft en dålig relation till dottern Josefin, men de börjar hitta tillbaka till varandra. Josefin och hennes pojkvän Harald har det dock också kämpigt med sitt självhushåll och Josefin börjar längta efter en annan slags liv. Vanja har levt ett bohemiskt konstnärsliv i Köpenhamn, men hon saknar sitt barnbarn och sin dotter och beger sig därför tillbaka till Kivik för att försöka fördjupa relationen till dem.

Det här är en ganska småputtrig bok som mestadels handlar om relationer och framförallt mor- och dotter-relationer. Det handlar också om livsavgörande beslut, att lära känna sig själv, att våga testa något nytt och att försonas med det som varit. Det är en typiskt feelgood och det är så skönt att i bokens värld få bege sig från ett vintrigt och snörikt Hälsingland till ett somrigt, grönskande Österlen. Den här serien är väldigt omtyckt på bibblan där jag jobbar och jag tror att det till stor del beror på att det hon skildrar känns så realistiskt och trovärdigt. En jordnära berättelse som innehåller allt från skratt och lättsamhet till sorg och svärta, precis som livet självt.

Ett enklare liv var lika läsvärd som Mellan himmel och hav, och nu är det dags att leta rätt på tredje och avslutande boken i serien, Vägen till äppelriket.

Från knytnävsslag till egen identitet – Jag reste mig från våld i nära relation är skriven av Christell Andersson. Efter att hon levt med våld i nära relation i över 30 år lyckades hon ta sig ur med livet i behåll. I denna bok har hon skrivit er sin personliga berättelse om tiden i helvetet och hur hon hittade nyckeln att ta sig ut.

Det är förstås en mycket gripande och berörande berättelse där Christell berättar om det hon utsatts för och den vanmakt hon kände över att leva med våld i vardagen liksom den sorg hon kände över att hennes barn tvingades växa upp i en otrygg miljö. För de som själva lever eller har levt i liknande situation skapas igenkänning. Den som själv är på väg att lämna kan få hopp, mod och styrka att själv ta steget, precis som Christell gjort. Boken är också värdefull att läsa för de som jobbar inom vård, på olika myndigheter eller som på andra sätt träffar kvinnor som kan vara utsatta för våld i nära relation. Christell är kritisk till samhällets bristande stöd, och jag håller med om detta, det behövs verkligen mer kunskap, insikt och förståelse från omvärlden till hur det är att leva med detta dag efter dag.

Tyvärr är boken ganska rörig i sin framställning. Layouten känns amatörmässig, det är ganska många stavfel och andra språkliga missar och dessutom hoppar författaren hela tiden mellan dåtid och nutid på ett mycket förvirrande sätt. Så språkmässigt är det ingen bra läsupplevelse direkt. Men författaren når i alla fall fram med sitt budskap och det är kanske ändå det viktigaste med denna typ av bok.

Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg. Det är de enda ord som står i baksidestexten till Fjärilsvägen av Patrik Lundberg. Några få ord som beskriver hela boken. Patrik Lundberg är författare och journalist. Den här boken är en hyllning och kärleksförklaring till hans mamma, men också en berättelse om hans egna barndom och en skildring över det svenska klassamhället. Allt detta får han med på de blott 176 sidor som utgör boken.

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.

Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Det är en drabbande bok. Patrik Lundberg inleder med att berätta om mammans födelse och uppväxt, vilket mest blir torra redogörelser utan känslor, och som också nästan fick mig att lägga undan boken. Men när han berättat om att hans mamma och pappa adopterat honom och hans syster Paula och därefter börjar skildra deras uppväxt parallellt med berättelsen om mamman händer något i texten. Det blir mer levande, fler exempel, mer målande, fler anekdoter. Inte så konstigt förstås, när hans egna minnen och upplevelser kan blandas in.

Det handlar mycket om fattigdom, att inte ha råd med sådant som andra barn och familjer i samma bostadsområde kunde köpa. Författaren blandar in politik och klasskamp, lägger mycket skuld på politiken och samhället, som gjort Birgittas liv till en kamp, där hon fått vända på varenda krona och vara uppfinningsrik för att få ihop livet. Det handlar också om att vara ensamstående, lågutbildad, sjukpensionär och alkoholist. Men det handlar också om rädslan för att vara beroende av en man, att inte våga söka hjälp, att hamna i ett destruktivt förhållande och till slut leva i misär.

Men det handlar också om den klassresa som Patrik själv gjort, om hans ansträngningar att fixa sommarjobb utan kontakter, om hans studier, festande, drömmar och mål. Det handlar också om hans systers uppväxt och liv, som sett annorlunda ut, men som ändå har många gemensamma punkter.

Boken är välskriven och jag blir nyfiken på att läsa mer av Lundberg eftersom jag gillar hans språk och ton. Jag gillar att boken är skriven med det ovanliga du-tilltalet. Det känns som att jag får ett tydligt porträtt av de personer som gestaltas i boken, samtidigt som deras liv och upplevelser också sätts i ett större sammanhang. Samtidigt är det något som skaver under läsningens gång, framförallt i slutet. Boken avses vara en kärleksförklaring till mamman, men varför lämnar den mig då med en bitter eftersmak? Varför skildrar författaren huvudpersonens misär så ingående, nästan föraktfullt? Författaren menar att samhället svek Birgitta, men jag hade gärna velat höra hennes syn också, vad hade hon tyckt om boken. Det får vi förstås aldrig veta, men jag kan inte undgå att tänka under läsningen att det här bara är den ena sidan av en berättelse om ett liv.

Vad gör en pandemi med människor? Bärarna utspelar sig i en värld där en smitta har härjat i många decennier, en smitta som tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. Kvinnorna styr, och samhällets redan skrala resurser delas systerligt, eller används i jakten på ett botemedel. Men ordningen har börjat ifrågasättas.

Nikki lever med Simone. De har egentligen aldrig pratat om att bli föräldrar. Men så vill Simone absolut bära ett barn. Det visar sig bli både svårare och farligare än Nikki kunnat ana. Nikki upptäcker saker – om Simone, om sig själv och om det samhälle hon lever i – som kastar henne ut i något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.

Bärarna är skriven av Jessica Schiefauer och det är en annorlunda, men intressant bok. Den är aktuell eftersom den utspelar sig i en värld som gått igenom en pandemi, en smitta. Den smittan var så våldsam att den gjorde så att män och kvinnor nu tvingas leva åtskilda. Männen, dvs spridarna, skys som pesten, medan vi här mestadels får ta del av kvinnornas, dvs bärarnas perspektiv. Men huvudpersonen Nikki får vara med om något som gör att hon ifrågasätter den rådande ordningen. Är spridarna verkligen så farliga?

Det är en tankeväckande och intressant berättelse som utspelar sig i en värld som i vissa hänseenden liknar vår värld och i andra delar är väldigt olik vår värld. Jag tycker att jag inte riktigt får tillräckligt mycket kunskap om det samhälle karaktärerna lever i för att riktigt förstå vad som händer på det politiska och samhällsmässeliga planet. Men det är kanske inte ens poängen, eller ens intressant. Till största del är det en karaktärsberättelse där vi får följa Nikki och hennes utveckling, såväl inre som yttre. Kanske beror det för min del på att jag inte är van att läsa framtidsdystopier eller science fiction, det är inte de genrer som jag vanligtvis läser.

Jessica Schiefauer är flerfaldigt prisbelönad för sina böcker, hon är bland annat känd för När hundarna kommer och Pojkarna, båda ungdomsböcker som fått Augustpriset. Nu skriver hon sin första vuxenroman, men jag tycker att den lika gärna kan läsas av ungdomar. Jag tycker inte att hennes språk är lika magiskt i Bärarna som i ungdomsromanerna, berättelsen inte heller lika engagerande och man kommer inte karaktärerna lika nära. Men som sagt, en intressant, tänkvärd bok som jag tror skulle passa ypperligt som bokcirkelbok, för tänk så roligt att få diskutera den med andra läsare.