Häromdagen läste jag en bok som jag verkligen inte kunde släppa. Jag började läsa den på morgonen och lade motvilligt bort den för att åka och jobba. När jag lagt barnen på kvällen sök boken tag i mig igen och sedan kunde jag inte lägga mig för att sova förrän jag hade läst ut hela boken! Det var Fruarna av Tarryn Fisher, en otroligt spännande bok som höll mig på helspänn ända tills sista sidan!

Tänk dig att din man har två andra fruar. Du har aldrig träffat dem. Ingen av er känner de andra, och på grund av ert ovanliga arrangemang får du bara träffa din man en gång i veckan. Men det spelar ingen roll eftersom du älskar honom så mycket. Det är i alla fall vad du intalar dig själv. Men en dag hittar du ett läkarkvitto för en kvinna som heter Hannah i hans ficka och du kan helt enkelt inte låta bli att leta upp henne. Hannah har ingen aning om vem du är, men när hon börjar dyka upp med märkliga blåmärken inser du att hon blir slagen av sin man. Din man. Vem är han egentligen? Vem är den tredje frun? Är du beredd att riskera ditt liv för att få veta sanningen?

Det är bokens baksidestext och vad boken handlar om. Det är alltså ett relationsdrama där det är fyra personer inblandade, en man och hans tre fruar. Det är en av fruarna som berättar berättelsen. Boken påminner lite om de böcker som till exempel Mattias Edvardsson skriver, med otaliga vändningar och perspektiv som förskjuts så saker man trodde var glasklara bara kastas omkull och man inser att man egentligen inte har en aning om vad som är sant eller inte. En nagelbitande psykologisk thriller som höll mig som läsare i ett gastkramande grepp med en historia som kändes ny, annorlunda och samtidigt helknäpp, och med karaktärer som man både sympatiserar med och förfasas över på samma gång.

Tarryn Fisher är en bästsäljande amerikansk författare som också driver en modeblogg. Detta är hennes tolfte roman, men den första som är utgiven på svenska. Ser fram emot att läsa mera av henne.

Äktenskapet är Maja Björklövs debutroman. En mycket stark debut. Den handlar om Hanna. Eller rättare sagt Hanna och Mårten. Eller snarare det som var Hanna och Mårten. De var lyckliga. Familjen, huset, resorna. Det var ett bra liv. Men så hände något. Kanske var det inte heller bara en händelse. Kanske var det en lång, ofrånkomlig process som ledde till sönderfallet. Boken handlar om en äktenskapskris och om hur Hanna försöker förstå vad som har hänt och varför det hände. Genom närtid, nutid och dåtid försöker hon greppa och få en förståelse för vilka de var och vilka de blev. Ord som trohet, godtrogenhet och otrohet. Klass. Irritation, ilska. Makt, tigande och vanmakt. Förlåtelse, hämnd, likgiltighet. Förälskelse, slentrian. Passion, vänskap. Vårdslöshet, omtänksamhet. Ointresse, bekräftelse. Söndring, försoning. De hade byggt upp ett lyckokapital. Trodde Hanna i alla fall. Nu är hon inte längre lika säker på om det räcker för att reparera äktenskapet.

Jag var tvungen att läsa Äktenskapet i små, små portioner. Det är en naken, hudnära, intensiv och avskalad skildring av en kärleksrelation som går sönder. Hanna hamnar i kris och depression. Kan inte förstå. Vill kanske inte ens förstå. Hennes ångest är så stark, så påtaglig, att det nästan gör ont att läsa om den. Det kommer så nära, så nära. Ja, det är nästan outhärdligt ibland. Men boken är bra, riktigt bra. Den handlar ju inte bara om Hanna och Mårten och om deras äktenskap, utan den skildrar också något större. Jämlikhet, klass, svårigheten att kombinera småbarnsliv, karriär och husrenoveringar under en intensiv period mellan 30 och 40. Kapitlen är korta och språket flyter lätt och ledigt. Boken är dock onödigt lång. Det som till en början drog in och fängslade mig kom efter ett tag att uppledas långrandigt och upprepande. Efter ett tag kändes det som att författaren ville skriva läsaren på näsan, när jag som läsare i själva verket hade förstått för länge sedan. Men på det stora hela är det en fin och tänkvärd skildring över ett liv och ett äktenskap i söndring. En mycket passande bokcirkelbok.

Äktenskapet är utgiven av Bokfabriken.

Månbarn är en berättelse om den bortadopterade pojken som blev renskötare och folkkär artist. Det här är Jon Henrik Fjällgrens egen historia. Han adopterades från en bergsby i Colombia till en sameby i Sverige när han var ett år gammal. Det innebar att han rycktes upp från en ursprungsbefolkning för att planteras i en annan. Kärleken till renarna, naturen och fjället kom omedelbart, men trots det kände han sig annorlunda. Hans uppväxt kom att präglas av mobbning, missbruk, våld och övergrepp. Flera gånger funderade han på att avsluta sitt liv. Men musiken och hans andliga vägledare fick honom att kämpa vidare. Kärleken till musiken fanns alltid där den också. Redan som fjortonåring höll han sin första konsert i Funäsdalens kyrka. Jojken har varit hans sätt att finna styrka, men också att sprida det samiska arvet vidare.

Boken är tunn och lättläst, endast omkring 150 sidor. Men innehållet är tungt. Det gör ont att läsa om hur Jon Henriks plågoandar fick härja fritt medan vuxenvärlden tittade åt ett annat håll. Det är nästan outhärdigt att läsa om allt han utsattes för och tvingades gå igenom. Men det är också fascinerande och hoppfullt att läsa om den resa han gjort. Han har ju vunnit både Talang och Let´s Dance, medverkat i Melodifestivalen och Stjärnornas stjärna och turnerat landet runt med sin förtrollande musik.

Månbarn är en berörande och otroligt läsvärd bok för alla som gillar andlighet, musik och biografier. Den är skriven av Jon Henrik Fjällgren och Maria Andersson.

Tre kvinnor befinner sig vid ett vägskäl i livet när de får en reklamlapp på sina bilar. Det är en inbjudan till Klubben för lyckliga slut, en skrivkurs som leds av skrivterapeuten Sam. Ingen av dem tänker gå på första mötet, men självklart befinner de sig alla där ändå. Det är Cecilia som förlorat sin man alldeles för tidigt och nu inte har någon aning om hur hon ska komma vidare, Lisbet som längtar efter mer i livet än sitt alldeles för förutsägbara äktenskap. Och så Ivt som är trött på att alltid oroa sig och känna sig annorlunda.

En dag i veckan träffas kvinnorna tillsammans med Sam. De får skrivuppgifter som får dem att komma närmare sitt inre och deras liv får nya riktningar. Klubben får oväntad betydelse för alla tre kvinnor, och för Sam. Men frågan är om de lyckas lösa alla knutar och lyckas skapa sina egna lyckliga slut…

Klubben för lyckliga slut är skriven av Caroline Säfstrand. Det är en feelgoodroman som också innehåller en del svärta. Den handlar om tre vanliga kvinnor som hamnar i ett ovanligt sammanhang som får dem att öppna sig och med pennan som verktyg lär de sig älska, leva och skratta igen. De lär sig också att lära känna sig själva på nytt och våga formulera sina drömmar.

Boken känns lite väl förutsägbar och jag slukade den inte så som jag till exempel slukar Anna Lönnqvists feelgoodböcker. Men det är en mysig och varm bok och jag älskar verkligen inslagen med skrivande eftersom det är ett stort intresse även hos mig. Jag hade gärna gått med i Klubben för lyckliga slut ifall den funnits på riktigt och nära mig.

Nattavaara är första delen i en trilogi om Nordmark, ett fiktivt samhälle uppe i norr, i en nära framtid där klimatkatastrofer, pandemier och finanskriser raserat det svenska samhället. Norrbotten har brutit sig loss från övriga Sverige och styrs av en enväldig jarl. På landsbygden råder hungersnöd och invånarna för en ständig överlevnadskamp. I boken möter vi Erik som hittar båda sina föräldrar döda i bastun. Eftersom hans grannar fruktar en ny pandemi blir han och lillasyster Sofia bannlyst, så de beger sig på en farofylld vandring mot Kiruna där jarlen finns och domstolen som är Eriks enda chans att vinna tillbaka gården. Vi möter också Marja, en mellanchef inom hemtjänsten, som blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng som hemsöker de norrbottniska skogsbygderna. Samtidigt har hennes man Mårten spårlöst försvunnit. Marja måste ställa sig in hos sina fångvaktare och bli en av dem för att försöka överleva.

Nattavaara är en snabbläst och engagerande dystopi som på ett sätt känns väldigt nära den värld vi lever i nu, inte minst mitt under rådande pandemi. Den utspelar sig i en nära framtid, dock oklar när, och man inser att det faktiskt inte är så långt från vårt nuvarande samhälle som man först kanske tror. Bokens karaktärer, framförallt syskonen Erik och Sofia, är lätt att leva sig in i. Även andra karaktärer känns mänskliga och trovärdiga. Även om många av karaktärerna agerar annorlunda än man själv skulle kunna tänka sig just nu, så skulle deras agerande kanske inte kännas lika främmande en tid framåt. Det faktum att vi följer flera olika karaktärer gör också att boken känns varierande och det skapar ett sug att läsa vidare så man får se hur det går för dem.

Egentligen är jag kanske inte rätt person att skriva om den här boken, för den här genren, dystopier, är utanför min comfort zon. Men trots att detta inte är den typ av bok jag allra helst väljer så fångade den mitt intresse och jag ville läsa ut den. Jag hade önskat att jag blev mer engagerad i själva handlingen. Som det var nu så var det karaktärerna jag fastnade för och ville läsa mer om, medan själva storyn drog ner mitt lästempo lite. Boken skildrar dock en intressant tanke kring det liv som måste levas för att överleva, efter allt som händer och har hänt i samhället och den känns därför skrämmande aktuell.

Nattavaara är skriven av Margit Richert och Thomas Engström, och den är utgiven av Bokfabriken.

Omkring år 1900 lämnar Carl och Ida-Levina Åland för Amerika. Där hittar de varandra och ett liv. Men möjligheternas land är också ett hårt klassamhälle . Carl bygger de stora broarna i New York och finner sin dröm om frihet, men för Ida-Levina finns framtiden inte i Amerika.

Broarna är en roman som sträcker sig från förra sekelskiftet fram till den stora depressionen. Det är en berättelse om att åka iväg långt, långt bort och bygga sig ett nytt liv i ett nytt land. Det är också en berättelse om ett urbant liv i en gryende modernitet. Det handlar om den lilla familjen, men också om ett samhällsbyggande, om arbete och gemenskap, om det nya och det gamla, om rotlöshet och längtan efter en plats att kalla hem

Broarna är en lågmäld utvandrarroman om stora teman som kärlek, sorg, längtan och relationer. Jag upplevde den lite rörig och hoppig och hade svårt att komma in i den först, men efter ett tag fann jag den istället lättläst och gripande. Det är en spännande tid och historisk kontext att läsa om. Språket är kargt och avskalat, vilket är vackert, men det gör också att det är svårare att lära känna och ta till sig karaktärerna. De känns inte levande helt enkelt. De historiska skeendena, och hur de påverkade såväl individen som samhället, är desto mer intressant att läsa om, som första världskriget, finska inbördeskriget, klassklyftorna, polioepidemin, det moderna samhällets framväxt och framtidsdrömmarna.

Boken är skriven av Sebastian Johans som är bördig från Åland och bosatt i Uppsala. Han är verksam som kulturskribent och konstkritiker i bland annat Dagens Nyheter. Broarna är hans första roman.