Det är inte du, det är dom! är en peppbok för föräldrar, skriven av Sofia Falk och Therese Krupa Syllner som också är författarna bakom succébloggen Hormoner & Hemorrojder. Det här är ingen vanlig föräldrahandbok med tips om hur man får sitt barn att sova hela natten eller sluta amma. Istället är det en bok som är tänkt att peppa, inspirera, få läsaren att skratta och ge styrka att klara av småbarnskaoset. Boken innehåller nyskrivna texter om sådant som förändras när man får barn. Dit hör bland annat sexlivet, kroppen, relationen och hemmet. Här och var finns också roliga fakta, olika listor och annat som gör småbarnskaoset lite roligare att genomleva.
I boken kan man till exempel läsa om ABC för nyblivna föräldrar, om föräldraoron, en lista på saker som är bra att ha hemma första tiden med bebis, om förstabarnschocken och tvåbarnschocken, om det dåliga samvetet, tips på hur du fixar vardagen med barn, om vab, hur man nattar två barn, egentid och vuxentid, hur det verkligen ser ut hemma hos småbarnsföräldrar (långt ifrån inredningstidningarna och de tillrättalagda instagrambilderna), om jämförelsehets och additionsstress, om mammakroppen och pappaträffar, om föräldramyter och föräldraskap bortom normerna. I boken får man också ta del av andras erfarenheter, men också av experters tips och råd. Kort och gott är detta en uppfriskande och alternativ föräldrahandbok att känna igen sig i, få styrka av, bli peppad av, få tröst ifrån och få nya infallsvinklar ifrån.
Det är inte du, det är dom! är utgiven av Massolit förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Under loppet av nio månader slogs Gunilla Lindhs liv i spillror. Alla hennes tre barn diagnosticerades med autism, utvecklingsstörning och betydande utvecklingsförsening, hennes man lämnade henne och barnen för ett nytt liv i Tyskland, hennes mamma avled i bukhinnecancer och hennes pappa drabbades av en allvarlig sjukdom.
Tidigare i år recenserade jag Ninna och sjukhusfåglarna. Det finns också en annan bok om Ninna som heter Ninna och syskongrodden. Såhär står det på baksidan till boken:
En dag säger Charlies föräldrar att han ska få en liten syster. Fast han inte tjatat om det alls. I början är lillasyster osynlig och när hon väl föds är hon fortfarande jätteliten. Ändå tar hon väldigt mycket plats. Det visar sig att det finns både bra och dåliga saker med lillasystrar. Men Charlie tycker att det bästa med hans lillasyster är just att han får vara hennes storebror.
Tvåan är en rolig bok om att få syskon som är annorlunda de flesta andra syskonböcker – den är nämligen skriven ur den nyföddas synvinkel! Bokens huvudperson är Ella, en liten, liten bebis som skriker, kissar och drar folk i håret. Och som trivs alldeles utmärkt med tillvaron. Åtminstone ända tills de kommer hem från BB och hon möter storebror Alfred. Han är en ful snorig kille med utstående öron. Åtminstone tror Ella det från början. Så småningom upptäcker hon att en storebror är ganska bra att ha ändå, och han är faktiskt varken ful eller har utstående öron.
Så inleds bilderboken som har just den titeln – Du ska få gröt och en lillasyster. Boken handlar om Jojo som ska få en lillasyster. Jojo gör plats för sin syster där hemma och efter en lång, lång väntan kommer så äntligen lillasyster Kerstin. Men som vanligt i syskonböckerna så blir det inte riktigt som Jojo hade tänkt sig. Istället för att lillasyster ska sova i Jojos rum sover hon hos mamma och pappa. Istället för att lillasyster ska få sitta i Jojos knä är det mamma och pappa som får ha henne i famnen. Jojo blir arg, det var ju Jojo som skulle få en lillasyster, inte mamma och pappa! Men så småningom förstår Jojo att Kerstin visserligen är Jojos lillasyster, men också mammas och pappas barn, mormor och farfars barnbarn. Hon är allas, fast också sin egen person.
Minstingen är en speciell bilderbok som vänder sig såväl till föräldrar som till föräldrar och jag tänker mig att den också passar bra som syskonbok eftersom många nyblivna storasyskon har många frågor om den lilla bebisen.
Jag födde själv en flicka för tidigt för fyra år sedan. Hon hade syrebrist inne i min mage och behövde ligga i kylbehandling fyra dygn och i respirator i flera veckor. Hon sondmatades och det tog fem veckor innan hon skrevs ut från neo. Samma år kom boken Min pyttelilla minibror, vilket är den första delen i serien om syskonen Alva och Nils. Den belyser just det här med att få ett syskon som är prematur. Alva blir storasyster till Nils som föds alldeles för tidigt och han måste bo kvar på sjukhuset länge eftersom han är så liten. Alva tycker att han lika gärna kan stanna där, för han är så tråkig där han ligger. Dessutom måste man vara tyst hela tiden och det är faktiskt väldigt svårt tycker Alva. Ett annat tema i boken är den vanliga syskonavundsjukan som ju ofta uppstår när ett nytt syskon dyker upp i bilden och storasyskonet undrar om mamma och pappa kommer att glömma bort hen nu. Längst bak i boken finns också en förklarande ordlista där svåra sjukhusord förklaras.
Jag brukar vinka till en sten är en bok om ett tungt ämne. Den handlar nämligen om ett litet barn som förlorar sitt syskon redan då han är en nyfödd bebis. Lillebror blev väldigt sjuk och tvingades åka ambulanshelikopter och ligga i respirator. Sedan dog han. Huvudpersonen fick aldrig leka med sin lillebror. Istället ligger lillebror begravd på kyrkogården, intill en sten. Huvudpersonen brukar vinka till stenen och låtsas att det är lillebror han vinkar åt.
Vem-böckerna har ju varit oerhört populära hos de yngsta barnen i många år nu. Många av böckerna i serien handlar ju om relationer av olika slag och så gör även Vems syskon? Här angriper författaren syskontemat på ett lite annorlunda sätt än som annars brukar vara fallet med syskonböcker. Boken handlar nämligen om en familj med två barn som nu ska få ett tredje barn. Från början är bebisen ganska tråkig, den ligger ju bara still. Men de vuxna säger att den snart blir roligare. Och mycket riktigt, snart börjar bebisen gå. Men hela tiden går den till Gnis – aldrig till Knatt. Och den där avundsjukan drar igång ett riktigt syskonbråk som nog de flesta flerbarnsfamiljer kan känna igen sig i. Träffsäkert, humoristiskt, men med ett stråk av allvar och mycket tröst och bekräftelse.