Redan i början av januari har jag läst en av årets bästa böcker. Det är så konstigt nuförtiden borde platsa in på årets tioitopp-lista – den är så bra! Den handlar om Birgitta, vars 86-åriga mamma börjar röra ihop saker, tappa bort saker och gå hemifrån utan att veta hur hon ska hitta hem. Hon får snart en demensdiagnos och Birgitta söker efter en plats på ett äldreboende eftersom hon inser att mamman inte längre klarar sig själv. Men inga platser finns. Birgitta stressar för att sköta heltidsjobb, man, barn och privatliv – samtidigt som hon blir mamma till sin mamma. Vi får följa Birgitta i hennes dilemman, i sorg, glädje, ångest och funderingar. Hela tiden tänker man ”hur skulle jag själv göra” och ”hur skulle jag vilja att det var”. Jag har jobbat inom äldreomsorgen samt haft en farmor som var dement. Jag har sett allt detta från flera håll och jag tycker att boken precis har fångat upp ämnet. Det är verkligen såhär det är, mer eller mindre. Det är en otroligt viktig fråga och en väldigt intressant och brännande fråga. Språket i boken är kanske inte det allra bästa, men engagemanget, träffsäkerheten och gestaltningen väger upp det hela.