Egalias döttrar är skriven av Gerd Brantenberg på 70-talet. Det är en feministisk bok. Författaren har skapat ett samhälle som är som vårt, fast könsrollerna är precis tvärtom. Kvinnorna härskar (fast det heter inte härskar, utan fruskar när en kvinna gör det) och försörjer sin familj. De super sig fulla och slår sina män. Männen tillhör det sårbara könet, tjänar mindre och får stanna hemma och passa barnen. Männe måste använda ”pehå”, det vill säga penishållare, och är den som måste äta p-piller. Till slut försöker männen göra uppror, men kvinnorna skrattar bara åt dem.
Boken är väldigt tänkvärd. Författaren har verkligen vänt på alla befintliga begrepp så man får tänka till, och man får ofta även aha-upplevelser. Man blir arg och upprörd, det finns ett djup och allvar i boken. Men samtidigt är den hejdlöst rolig och lättsam. Den är väldigt lättläst, jag läste ut den på ett par timmar.
Det jag gillade bäst var författarens nya, kvinnliga, ord istället för våra maskulina ord. Eftersom jag är så språkintresserad så hajade jag till direkt jag såg ett omgjort ord och började tänka efter hur många könsladdade ord det egentligen finns i vårt språk. Det var så jag började inse vidden av ojämlikhet. Sedan kan man ju lägga till alla andra orättvisor som existerar idag, typ lönediskriminering.
Höjdpunkter i språket, enligt mig:
- Det opersonliga pronomet ”man” ersätts med dam i hela boken, typ ”man lär så länge man lever” blir ”dam lär”.
- ”Vill dam bli fin, får dam lida pin.”
- Kvinniskan (=människan)
- Mantimmer (=fruntimmer)
- Dam gud (=herregud)
- Kvindat (=mandat, i riksdagen)
- Såklart heter det ju också riksdagskvinnor och liknande, när det gäller yrken
- Lärarna kallas inte för ”Fröken så och så” utan ”Herken si och så”
- Som godis äter man sega gummor istället för sega gubbar
- Och naturligtvis ska man gå vid grön gumma och inte vid grön gubbe
- Man är inte omänsklig, utan okvinsklig i Egalia
Det märks att boken är skriven för 30 år sedan. Boken skrevs när debatten om behåar och bränningen av behåar var aktuellt. Därav kommer pehå, som är ganska centralt i boken. Eftersom boken börjar bli ganska gammal nu så känns den ibland lite stel och omodern. Men samtidigt så räknas den här boken som en feministisk klassiker och jag tycker att alla, både kvinnor och män, borde läsa den. Det är en jättebra bok för bokcirklar och att läsa i skolor för att diskutera sedan.
Den här boken är månadens bok i ”En bokcirkel på nätet” som jag för övrigt ska ta över och bli ansvarig för nu, vilken dag som helst! Kom med, läs boken, och diskutera med oss.