Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har inte varit med i den här utmaningen på evigheter, men idag kände jag för att vara med. Just nu läser jag (m)ornitologen av Johanna Thydell. Den handlar om en tjej, Moa, 17 år, som bestämmer sig för att träffa sin biologiska mor, som lämnade familjen när Moa var bara två år gammal. Det här avsnittet utspelar sig mellan Moa och hennes bästa kompis Otto när hon berättar för honom att hon ska träffa sin mor i fem dagar under förevändningen att hon ska göra ett skolarbete där hon ska studera fåglar.

”Vad skrev hon, då?”

”Att jag fick komma.”

”Berättade du om skolarbetet?”

”Ja.”

”Och hon trodde dig?”

”Ja.”

”Jag visste det! Fan vad bra. Vad svarade du, då?”

”Att jag kommer. Över midsommar. Fem dagar.”

”Fem?”

Ottos ögon blev större än två Vänern och jag fick så svårt att andas att jag ville göra en Heimlich-manöver på mig själv.

”Men vadå, då? Du sa ju några dagar? Vad fan är några då?”

”Jag tänkte väl mer en helg. Fem dagar är ju rätt mycket.”

”Men herregud.”

Jag lutade mig framåt, förberedde mig på en flygkrasch, men här fanns ingen syrgasmask att rycka ner, här fanns ingen flytväst med grejer att blåsa i.

”Men du…” Otto strök mig över ryggen. ”Det var kanske smart att du föreslog så lång tid.”

”Sluta säg att det är långt!”

”Kort. Det är kort. Och du kommer säkert att få reda på en massa tack vare det. Vi ska förbereda dig som fan så att du känner dig helt trygg, jag lovar.”

”Hur då?”

”Kom hem till mig ikväll. Jag har några idéer. Men vad sa din pappa? Han oroar ju sig bara du ska byta tunnelbanelinje?”

Jag drog med foten i gruset, en extremt hopknycklad fimp hoppade till, en sten med onaturliga fläckar.

Alla människor vid gympasalen, vad jag plötsligt avundades dem.

Allt de skulle slippa göra.

”Jag har inte berättat än.”

Jag tycker att det här stycket visar så tydligt Johanna Thydells sätt att skriva på. Jag tycker att hon är en jättebra författare och framförallt då när det gäller ungdomsböcker. Dels dialogerna som känns som hämtade direkt ur ungdomars verklighet. Dels alla målande liknelser – exempelvis ögon som Vänern. Och dels sättet att skildra huvudpersonens känslor, man förstår verkligen hur rädd hon är för att träffa sin mamma igen och hur jobbigt det känns inför att åka dit, men också att det här är något oundvikligt som Moa bara måste göra för att komma vidare. Lika oundvikligt som en flygkrasch.