Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Pappa fnös till. Han tog ett steg närmare mig, öppnade munnen och skulle precis börja skrika när Lo sa:

”Det var en olycka. Faktiskt.”

”Det är inte vårt fel”, sa jag. ”Det är inte vårt fel att du jämt blir arg för minsta lilla.”

Pappa blinkade. Han stirrade först på mig, sedan på Lo. Han gapade fortfarande, men han sa ingenting. Han bara tittade på oss och han hade slutat torka på byxorna. Handen hängde slappt i luften. Det såg fånigt ut.

”Förresten har vi en stor flaska ketchup i kylen”, sa jag. ”Och jag tänker hämta den nu.”

Jag hällde massor av ketchup på tallriken. Det blev en stor röd, såsig klick.

”Vill du ha ketchup, Lo?” frågade jag.

Lo nickade.

Mamma hade fått röda fläckar på halsen. Hon öppnade och stängde munnen, som om hon skulle säga nåt. ”Jag… kanske också ska ta lite ketchup”, sa hon och sträckte sig mot flaskan.

Det var alldeles tyst runt matbordet.

Det här stycket kommer ur en fantasybok för barn som heter Slottet av is. Själva fantasyberättelsen är spännande och bra, den påminner dessutom lite om Astrid Lindgrens berättarstil. Men det som verkligen fångade mig var skildringen av huvudpersonernas hemsituation. Minna och Lo är systrar och lever med en pappa som kan bli arg för minsta lilla. Jag har själv levt i en sådan relation och igenkänningen är stor. Jag är fascinerad över hur väl författaren Janina Kastevik har lyckats skildra de känslorna och upplevelserna som man egentligen önskar att inga barn någonsin behöver vara med om, varken i någon bok eller i verkligheten. Samtidigt är det så viktigt att det skildras, eftersom det tyvärr är många barn som måste stå ut med liknande, och det är bra att de genom böckerna då får chansen att kunna känna att de inte är ensamma om sina upplevelser.

Recension av Slottet av is kommer imorgon.